Sveriges nye eksportvare?

Sluta snyfta över Volvo och SAAB!

Det finns andra saker vi kan sälja ute i världen. Som till exempel Peter, Bjorn And John - Sveriges i särklass hippaste, mest lättsålda export just nu.

Killarna i den trion är så talangfulla att man nästan får lust att slå dem på käften.

Men möjligtvis räcker det med den känsla av skadeglädje man förnimmer när man inser vilken fråga som måste ha varit viktigare än alla andra när de inledde jobbet med sin senaste skiva:

Måste vi vissla?

Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson har säkerligen kliat sig en och annan gång i huvudena för att komma på hur man skulle följa upp de osannolika framgångarna med låten «Young Folks» och albumet «Writer's Block».

«Young Folks»

«Young Folks», som efter det har gjorts eller samplats av alla från Kanye West till James Blunt och tyska popdivan Nena, tog sig runt världen ett par varv på det charmiga visselintrot och det oemotståndliga groovet. Albumet hyllades sönder och samman och såldes i mer än försvarbar mängd.

Tar verden med storm? Foto: Promo

Killarna kliade sig säkert i huvudena. Och beslöt sig för att skita i allt det där. Sedan spelade de in albumet «Seaside Rock», i stort sett instrumentalt, så avskalat och rakt-på i sin vilja att gå-på-tvärs att det provocerade många lyssnare och recensenter. Som glömde att trion bär på en ansenlig mängd jazzambition och experimentlust.

Ja, jag vet att det visslas på ett av spåren, men mig veterligt var det inte något som blidkade vare sig recensenterna eller världsmarknaden.

Själv gillade jag verkligen de egocentriska ljudbyggena och de suggestiva kraut-grooven och skrattade gott åt jazzmusikern Per «Burträsk» Johanssons brottande med sin obegripliga rapport från den norrländska overkligheten. Och jag spelade faktiskt spår som «Inland Empire» och «Barcelona» betydligt fler gånger än vad jag hade spelat «Young Folks» (den hörde man ju överallt ändå!).

Det är uppfriskande med musiker som inte gör precis vad som förväntas av dem. Inte minst idag när det är så få som gör det.

Välljudande popproduktion

Det höjer toleransnivån inför nya «Living Thing» (V2/Universal) och dess förhållandevis rätlinjiga, lätt studioinstängda och extremt välljudande popproduktionen, som de så klart själva står för, med hjälp av skicklige teknikern Lasse Mårtén. Låtar med hooks och handklapp, melodier som sitter fint, smygande Beatles- och Electric Light Orchestra-influenser och skitsnygga stämmor som sveper in från ovan. Det är inte så djupt, snarare tangerar man ibland det banala, men inte mer så än att man gärna spelar skivan gång på gång.

Mest påminner det här mig om ett tidigt 10CC-album. Vilket är ett nog så gott betyg i min bok. Men bästa recensionen av sitt album gav de nog själva: «En framtidsskiva med gamla problem».

Det går också att höra ett vagt afrikanskt inflytande på några ställen och i en tidningsintervju berättar Peter Morén att bandet lyssnat mycket på albumet «Love's A Real Thing - Funky Fuzzy Sounds Of West Africa» (Luaka Bop). Självklart visar de prov på god smak även i sina konsumtionsmönster...

De gör också sitt bästa för att ta sig in i våra, lika förfinade konsumtionsmönster.

Snyggt minimalistisk

John Eriksson sitter inte stilla och rullar tummarna när han inte snickrar ihop snyggt minimalistiska, lätt surrealistiska popmästerverk med PB&J. Han sitter förmodligen och skriver ihop en popsymfoni som kommer att slå världen med häpnad, lagom till att trions nyligen påbörjade världsturné är över. Eller så gör han bara ännu en konstig skiva med sitt soloprojekt Hortlax Cobra. Den första såldes slut med en ögonblinkning, möjligen för att den gjordes i en upplaga på 222 exemplar...

Han gjorde dessutom en strålande remix av det kanske bästa spåret på First Floor Powers kritikerhyllade album från i fjor. Den gavs ut på skiva av danska Crunchy Frog.

Er også tre individuelle talenter fra vårt naboland i øst. foto: Promo

Peter Morén gav förra året, mellan spelningar med och utlandslansering av PB&J, ut sitt första soloalbum. «The Last Tycoon» (Wichita) är ett ambitiöst, mångfacetterat album som är betydligt mer lättlyssnat än vad en sådan recensentetikett kan få en att tro. Morén tar hjälp av likasinnade musiker som Tobias Fröberg och Daniel Värjö från The Concretes och tillsammans för de samman indie och folkmusik, Europa och Sydamerika, då och nu, självklarhet och utmaning, på ett väldigt attraktivt vis.

Men värst är nog ändå Yttling.

Han har under de senaste åren samarbetet med och producerat artister som Nicolai Dunger, Moneybrother, Sahara Hotnights, Robyn, The Soundtrack Of Our Lives, Primal Scream, Lykke Li och Marit Bergman, som han för övrigt gick i gymnasiet med. (Esbjörn Svensson var en av lärarna.) Yttling hjälpte också till med att förlösa en av förra årest bästa svenska plattor, Anna Ternheims «Leaving On A Mayday» (Universal).

Gubbjazz för ungdomar

Och som om inte det räcker driver han också den frisinnade, frustande spelglada jazzgruppen Yttling Jazz. Som enligt honom själv gör «gubbjazz för ungdomar», men det är en alldeles för lättvindig karakteristik för en så jublande lycklig, genremässigt fri musik som den på gruppens debut »O Lord, Why Can't I Keep My Big Mouth Shut» (Headspin). Jag skulle snarare säga att han gör jazz för den som inte tror att han eller hon gillar jazz.

Och när vi minst anar det ger Yttling säkert världen en ännu starkare uppföljare. Det tycks inte finnas någon gräns för den mannens talang och energi. Kanske borde man ändå slå honom på käften?

Eller bara mer storsint, mindre avundsjukt önska honom och trion lycka till när de nu ger sig ut för att erövra världen en andra gång?

Vi behöver ju verkligen de där exportinkomsterna...