Svart gig

Populärmusikens senaste marknadsföringskanal, den personliga bloggen, ger oss definitivt mer än vad vi behöver. Svenska skivbolag har emellertid bestämt sig för att det är just så och på inget annat vis man marknadsför nya skivor. I år har skivbolagen tvingat bland andra Peter LeMarc, Magnus Uggla, Louise Hoffsten, Mauro Scocco och Eldkvarn ut i cyberspace för att sälja sina nya alster.

Som om det inte skulle räcka med att de uttrycker sig i musik. Som om de bara för att de gör fantastisk musik också förväntas vara fantastiska tänkare och berättare i detta nya, redan så misshandlade medium.

Uggla, som ju mest bara snackar en massa skit i sin musik också, var så klart som fisken i vatten. Och håller förmodligen på fortfarande. Annars hade de alla mer eller mindre svårt både för att hitta formen och för att hålla kvar vårt intresse. För att inte tala om den egna motivationen; det blev ganska snabbt rätt tunt och rätt vilset tugg i de där bloggrutorna.

Plura i Eldkvarn var bitvis riktigt bra, åtminstone så bra att ärevördiga Norstedts förlag i april ger ut hans bloggande i bokform. På hans blogg fick vi en rad roliga turnéhistorier, några kärleksförklaringar till staden Malmö och en och annan givande inblick i den kreativa process som precis hade frambringat ännu ett suveränt Eldkvarn-album. Ett och annat bra matrecept slank dessutom ur honom på vägen.

Men så var det allt det där med sexet och drogerna, i beskrivningar som inte utelämnade särskilt många detaljer. Vilka så klart omedelbart hamnade på kvällstidningarnas löpsedlar. De flesta som läste det där på bloggen struntade förmodligen i vilket, men flera jag pratade med blev lite bekymrade. Människor som oroade sig för vad hans barn skulle tänka, som blev obehagligt berörda, som bara tyckte att det var allmänt pinsamt. Själv bör jag väl inte föra fram så många åsikter i frågan, eftersom jag i min recension av plattan relaterade 20 år tillbaka till en Eldkvarn-fest med feta kokainlinjer. Jag gjorde dessutom alldeles felaktigt Pluras lillebror Carla till införskaffare av dem. Kokainet hade han själv köpt, lät Plura meddela. På bloggen.

Beskrivningarna av hans hårt bultande stånd hade jag emellertid kunnat vara utan. För mig hade han gärna fått hålla gylfen knäppt. Åtminstone på bloggen.

Fast allt det här hade jag förmodligen glömt bort om det inte hade varit så att jag häromdan träffat en journalistvän som är ett ännu större Eldkvarn-fan än vad jag är. En man som har precis alla Eldkvarns skivor och på allvar säger att alla är så bra att han omöjligen kan rangordna dem. Men den nyligen utgivna konsert-cd:n/dvd:n «Svart gig» (Capitol/EMI) hade han inte brytt sig om att skaffa. Han förklarade sig:

- Jag fick nog av Plura på bloggen. Jag gillade att läsa om hur låtarna och det senaste albumet kom till, och om hur skivan spelades in, men tyckte att han gick över gränsen till det ointressanta och allt för personliga när han bara skrev om vad han hade gjort och ville göra med sina olika flickvänner.

Men det finns dessbättre omedelbart bot mot all Eldkvarn-leda i just den utgåva han låtit bli att köpa. Den kommer i ett slag att återställa förtroendet för hans älsklingsgrupp, det är jag övertygad om. «Svart gig» sätter verkligen skåpet på plats.

Formen är förvisso beprövad. Man får se den viktigaste svenske skivbolagsmannen någonsin, Kjell Andersson, men annars känns de inklippta bakom-scenen-avsnitten mest av allt pliktskyldiga. Det är en tydlig markering att trummisen Werner Moddiggård efter en av spelningarna demonstrativt vrider svetten ur sin t-shirt, men han är faktiskt coolare när han under konsertens avslutande bandpresentation börjar tala i tungor istället för att ta det obligatoriska lilla trumbreaket. Alla vet ju ändå att han är en av alla tiders bästa trummisar.

Som bonus ingår den sju år gamla, men fortfarande intressanta dokumentärfilmen »27+», gjord av regissörsteamet Arvid Unsgaard/Tina Axelsson. I den ges en utmärkt bild av hur och varför bandet en gång bildades och vad den har hunnit med sedan dess; att se den innan man kastar sig in i huvudprogrammet är inte någon dum idé.

Men det är så klart samma teams nya film som motiverar inträdesbiljetten. Allt är ursnyggt filmat, i perfekt samklang med musikens puls, kärleksfullt omfamnande musikens själ. Ljudet är utsökt och bandet spelar med alla cylindrar pumpande på högvarv, utan att för den sakens skull döda Pluras mer eftertänksamma låtar. De sex musikerna på scenen är alla mitt i musiken, mitt i känslan. Det är förunderligt att det här bandet, efter så himla många år på vägarna, kan spela med sådan glödande intensitet, så mycket fulländad musikalitet och sån total inlevelse i materialet. Jag var på en av de fyra spelningarna på Viktoriateatern i Malmö, där filmen spelades in, och jag minns att jag ramlade ut i natten med en känsla av att jag just hade upplevt min bästa av många, många Eldkvarn-konserter. Och upplevelsen förstärks av filmen; det här måste vara en av de bästa konsertfilmer jag har haft nöjet att uppleva. Som åskådare är man precis mitt i upplevelsen.

En enda gnagande oroskänsla lämnar filmen efter sig: hur mår egentligen Carla? Han spelar gitarr på toppen av sin förmåga, inbillar jag mig, så känsligt och ändå så osvikligt rock'n'roll-precist. Men han ser hela tiden så förtvivlat sorgsen ut. Det gör ont ända in i hjärtat på mig.

En enda gång stiger han fram till sångmicken för ett solonummer, den tidigare ohörda «Jag följer den väg», som jag omedelbart vill höra igen på skiva. Men textraden «jag blev kvar här ute, fast jag ville in» signalerar att det är en kärlekslåt som också har en dörr rakt ut mot ett nattsvart hål.

Min tid är snart ute

Klockan slår sina tolv

Jag har tömt alla skåpen

Sopat mitt golv

Det är tomt i min påse

Kan ingen krama honom hårt och övertyga honom om att han spelar i Skandinaviens bästa, mest segslitet högpresterande rockband?

Les plateanmeldelser her

Les mer musikk her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her