Adiam Dymott: «Adiam Dymott» (Razzia)Nytt soulfunn

Jag vet inte om ni har hört det ända bort till Norge, men här i Sverige har det varit helt omöjligt att undvika Adiam Dymott och hennes låt «Miss You». Den har hörts överallt den senaste tiden, i alla radiokanaler, på alla klubbar, hela tiden.

Och inte mig emot.

Jag har varit förälskad i låten ända sedan Adiam tidigt i år framförde den, som okänd «rookie» vid årets P3 Guld-gala i januari.

Knivskarp låt

Kolla framträdandet på YouTube så förstår ni varför. Knivskarp låt och produktion, extremsnygg scenografi och coolt framförande.

Det fick mig att gräva fram skivbolaget Razzias promotionsamling «There's A Razzia Going On - Vol. 1» från förra året. Och jag mindes rätt, där fanns ett allra första stycke musik från den 27-åriga svenskan med eritreanska rötter. Utmärkta låten «Memory Loss» annonseras som från ett kommande album, men när albumet dök upp häromveckan var låten inte med. Förmodligen för att det har gjorts ännu bättre låtar på vägen dit.

Och «Adiam Dymott» (Razzia) är förvisso ett starkt debutalbum. Möjligen inte världens mest sofistikerade, men en grymt effektiv kombination av radiovänliga beats och skitig garagerock.

Det var länge sedan som recensentklyschan «Play It Loud!» trots allt kändes lika motiverad att slänga in. Men det här albumet har ett budskap, eller ska vi säga en attityd, som bäst går fram på skrällvolym.

Direkt mot solar plexus

«Miss You» (singel)

Det är en skiva som knappast kniper sina poäng på att vara musikaliskt finlirar-sofistikerad eller på att bygga vare sig intrikata ljudlandskap eller tät psykologisk spänning. Dymott och smarte samarbetspartnern Thomas Rusiak går direkt mot solar plexus, utan att onödigt oroa våra hjärnceller. Till sin hjälp har de musiker från The Soundtrack Of Our Lives, gamla Kent och nya bob hund. Men mest är det nog Rusiak som skakar fram dunder ur dem.

Det är dunkande neandertal-trummor och mopedslirande, ettrigt surrande elgitarrer som gäller.

Och skivan höjer sig inte till sin optimala nivå förrän jag når «Miss You» mitt i och märker att jag ofrivilligt höjer volymen ännu mer och lyckligt börjar kasta mig omkring i rummet. Intensivt sugen på att gå på den där zoo-festen som fru Dymott antyder i sitt presentationsspår:

When I step up on the stage
I be rockin' rollin'
When I had myself a few
oh, I can't control it
I'm living at the zoo
yeah, after closing
Everywhere I go there's
a sweet leaf calling
Going A-D-I-A-M
the name of an African queen!

Men det finns dessbättre också ögonblick på skivan som öppnar upp andra världar än den oansvarigt hedonistiska, som signalerar att inga dörrar är stängda, att det finns möjligheter till både introspektion och ett mer tillbakahållet och nyanserat uttryck bakom nästa vägkrök.

«Cars» rundas av med en stilla bön om en bättre, mindre våldsimpregnerad värld. «If There Is A God I Know We Let Her Down.» Öppningsspåret «John Denver» ger oss klassisk, däckgummistinkande eskapistpoesi:

I close my eyes
rest assure
Minute by minute
the big city is shrinking
in the rear view mirror

Intimitet

«Adiam Dymott»

Den känsliga tolkningen av Neil Youngs «Too Far Gone» är ett lika snygg skuret angrepp på den traditionella, odödliga kärleksballaden. Den enda vars text inte finns med i häftet, som för att man ska tvingas att krypa ända in till högtalarna för att kunna ta till sig de trevande, sorgsna orden.

Det är också ett slags intimitet.

Det går heller inte att förbise det sofistikerade i att så genomtänkt och genomarbetat etablera en stil, ett sound och en attityd som paret Dymott och Rusiak gör här. Som de för övrigt hade lyckats lägga de tunga byggstenarna till redan innan skivan nu kommer ut.

Dymotts extremt slagkraftiga, enormt stiliserade framträdande på P3 Guld-galan levererade ett löfte om precis sådan skarpslipad konsekvens. Det här albumet bekräftar att det löftet byggde på allt annat än tomma ord.

Nu ska hon dessutom ut på vägarna för att bevisa att musiken och attityden håller. Sista veckan i april startar turnén på allvar, efter några spelningar som uppvärmare åt Mando Diao. Och mitt i turnén, onsdagen den 13. maj, gör hon en avstickare till Oslo, där hon och hennes band gör en spelning på Garage.

Missa henne på eget bevåg.