Candi Staton: «Who’s Hurting Now?» (Honest Jons/EMI)

Candis soul

Soulsangerinnen Candi Staton er plateaktuell igjen. Foto: Honest Johns/EMI (promo)
Soulsangerinnen Candi Staton er plateaktuell igjen. Foto: Honest Johns/EMI (promo)

<pI ukas Lennarts hörna tar vår svenske skribent for seg karrieren til plateaktuelle Candi Staton.</p

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Soul. Själ. Redan namnet på musikformen signalerar att det är på riktigt.

Och sextiotalets klassiska soulexplosion är en musikalisk rörelse som vägrar tappa tyngd eller betydelse. Den engagerar oss med oförändrad kraft, unga som gamla, den får oss att skratta och gråta, den bränner fortfarande lika okontrollerat och obarmhärtigt djupa spår i våra hjärtan. Och inte minst: Den ekar mer än någonsin genom den populärmusik som görs i dag.

Den handlade väldigt mycket om stolthet.

Svarta människor skapade ett soundtrack till den kamp för upprättelse, för vanliga mänskliga rättigheter, som på allvar inleddes på sextiotalet.

Om svarta människors längtan

Soulmusiken handlade om svarta människors längtan upp ur skiten. Den handlade om friheten, om drömmen om frihet. Den handlade om möjligheter, möjligheter som kunde tas precis hur långt som helst.

Men den väjde inte för verkligheten, den var fast förankrad i det verkliga livet. Den försökte aldrig förneka de simpla, vardagliga behov och problem som styr oss vanliga, simpla människor.

Etta James, en av mina favoritsångerskor sa en gång så här i en intervju:

- Jag kan inte sjunga om hur det är på månen, för jag har aldrig varit där. Det enda jag vet något om är hur det känns att vara här nere i dyngan, hur det känns att vara så solkig att det känns som om man kommer direkt ur en soptunna. Det är det jag måste uttrycka.

Man återvände stolt till rötterna, till det gemensamma arvet och de upplevelser som format deras situation. I motsats till många års strävan efter att tas upp i det vita samhället så var det här en bekräftelse på att man faktiskt var svart och att det var OK.

Det resulterade i en musikform som var fylld av livsglädje. Optimismen och tron på framtiden var stor, förändringarna kändes inte bara som en ogripbar illusion. Att den drömmen så småningom krossades innebar också att den här musikformen i sin ursprungliga form föstes i bakgrunden. Men det är en annan historia.

Ett oskrivet blad

Soulmusiken var ett oskrivet blad, det fanns egentligen inga rollmodeller och det var fritt fram för individualister och fritänkande entreprenörer. Det var hemgjord musik av allra renaste slag. Bluesen, kyrkans musik och 50-talets rhythm'n'blues fanns visserligen i bakgrunden, men det här var något annat.

«Who’s Hurting Now?»«Who’s Hurting Now?»

Framför allt tillfördes musikscenen en rad starka, självständiga kvinnor. Sångerskor som visste vad de ville, som sjöng vad de kände och som i sin musik förmedlade kvinnlig styrka, stolthet och själ.

Aretha Franklin är, hur man än vrider på saken, musikformens obestridda drottning. Men Candi Statons inspelningar från sextiotalet är nästan lika gnistrande vackra som Arethas. Hennes discohit från mitten av sjuttiotalet, «Young Hearts Run Free», var ett oemotståndligt självständighetsmanifest, i skuggan av kärlekens omöjlighet. «You count up the tears, and they will be filled with tears».

Några år senare gjorde hon en billigt inspelad, men märkligt gripande version av Elvis-låten «Suspicious Minds». Sedan drog hon sig tillbaka till kyrkan och gospelns värld.

Men gjorde comeback för några år sedan med albumet «His Hands», producerat av Lambchop-mannen Mark Nevers.

Staton fick en gång sin chans när hon som ung fyrabarnsmor bestämde sig för att lämna sin man, en tyrann som under många år förbjudit henne att sjunga. Efter separationen fick hon ett tillfälligt jobb som sångerska på en klubb i Birmingham, Alabama, och träffade där sångaren Clarence Carter. Han förförde henne och tog henne med till Rick Hall i Muscle Shoals. Producenten Rick Hall älskade hennes röst, en av genrens mest distinkta, och gav henne omedelbart ett skivkontrakt.

Klassiskt sydstatssoul

Hon gjorde tre album med Hall, av vilka de två första är klassiker rakt igenom. «I'm Just A Prisoner» från 1969 och «Stand By Your Man» från 1970 innehåller inget annat än ypperlig, klassiskt skuren sydstatssoul. Carter och kompositören George Jackson skrev, tillsammans eller var för sig, en rad utmärkta låtar åt henne. Låtar som sömlöst förenar country och soul, gospelpassion och sentimentalitet - «I'd Rather Be An Old Man's Sweetheart (Than A Young Man's Fool)», «I'm Just A Prisoner (Of Your Good Lovin')», «Sweet Feeling, How Can I Put Out The Flame (When You Keep The Fire Burning)».

Poetiska segrar redan med titlarna, eller hur? Dessutom underströk man countryvinklingen med utmärkta tolkningar av Tammy Wynettes «Stand By Your Man» och Harlan Howards «He Called Me Baby», tidigare en hit med Ella Washington.

Nästan alla Statons sextiotals-spår finns samlade på en omistlig cd från skivaffären Honest Jons. Och nu får vi dessutom en suverän uppföljare till «His Hands», återigen känsligt producerad av Nevers och med en specialskriven Will Oldham-låt som självklar mittpunkt.

70-tallsutgaven av det begavede sangtalentet.70-tallsutgaven av det begavede sangtalentet.

Countryproducenten Billy Sherrill skrev en gång kontrakt med Tammy Wynette för att han gillade hennes målmedvetenhet och för att hon hade en fantastisk stämma, men han har senare sagt att han aldrig hade gjort det om han inte också hört «den där tåren» i hennes röst. Jag är övertygad om att Rick Hall kände det samma när han första gången hörde Staton sjunga. Och hon har fortfarande en av de där rösterna man inte kan låta bli att gripas av. Och «Who's Hurting Now?» (Honest Jons/EMI) är väldigt lätt att älska. Fylld som den är med sensuellt brinnande soulmusik. Återhållen i ljudbilden, men med passionen närvarande i varje ton, varje utandning.

Det är som sagt Oldhams «Get Your Hands Dirty» som allra mest obevekligt går in i ens hjärta. Det är en klassiskt skuren soulballad, med en text som kräver absolut trohet och engagemang från mannen som ska få äran att älska henne. Och lovar det samma i utbyte.

Will you get your hands dirty
get your hands dirty
for me?
And you will never see me
turn away from what makes you unhappy

Candi sjunger den så stilla och återhållet att vissa ord i slutet av textraderna försvinner bort i en känsla så stark att den inte behöver triviala ord för att manifesteras. Ingen behöver tvivla på vad hon sjunger om.

Åtminstone fyra män

Hon har haft åtminstone fyra lagvigda män, och ingen av dem lär ha lämnat i första hand kärlek efter sig. Den förste, en prästson från bygden som gav henne fyra barn och mer än ett blått öga, var svartsjuk på gränsen till vansinne. Den andre, soulsångaren Clarence Carter, var en notoriskt och hänsynslöst vänsterprasslande kvinnokarl. Den tredje var en hallick som gav henne ännu mer stryk, den fjärde var kokainist.

Sin egen far har hon kallat «en skit, den värste av dem alla». Besatt av spel och sprit, inget annat.

Så nog har hon kärlek att längta efter. Men hon gör samtidigt rätt i att ställa krav på den. Right on, sister.

Mer fra ABC Nyheter
Siste fra forsiden

Velkommen til debatt

ABC Nyheter ønsker velkommen til debatt om det meste. Men vi krever at du er saklig og viser respekt for menneskene sakene handler om og dine meddebattanter. Regler for kommentering finner du her.

Tor Strand, redaktør.

comments powered by Disqus