Historieforteller Taylor

Chip Taylor står bak hitlåter for en rekke artister. Foto: Train Wreck Records.
Chip Taylor står bak hitlåter for en rekke artister. Foto: Train Wreck Records.

<pLennart har møtt plate- og bokaktuelle Chip Taylor, som blant annet skrev låter for Frank Sinatra.</p

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Chip Taylor är en jävel på att berätta historier.

Vilket naturligtvis är en tillgång om man försörjer sig på att vara en av vår tids skarpaste singer/songwriters, just nu aktuell med cd:n/boken «Songs From A Dutch Tour» (Trainwreck).

En gång när jag ringde upp honom i hans lägenhet på Manhattan hade han knappt hunnit lyfta luren förrän han var mitt inne i en fantastisk historia om förvecklingarna kring när han kvällen innan hade glömt sina glasögon på planet från Texas. Och hur dessa förvecklingar så småningom resulterar i att han efter det har två av de anställda på La Guardia som vänner för livet.

Han är full av sådana historier, och det blir oftast låtar av dem. Alla har de en kärna av djup humanism.

Trasig bandspelare

Her fra hans konsert på Down On The Farm-festivalen utenfor Halden i 2007. Foto: Kenneth SimonsenHer fra hans konsert på Down On The Farm-festivalen utenfor Halden i 2007. Foto: Kenneth Simonsen

Han berättade också för mig om hur han en gång försöker få gubben tvärs över gatan att byta den trasiga bandspelare han har köpt av honom. Gubben är motsträvig och vill hellre laga den gamla. Efter ett par turer fram och tillbaka fungerar bandspelaren fortfarande inte och Chip börjar bli väldigt irriterad på den envise försäljaren.

När han så kommer tillbaka en tredje eller fjärde gång fungerar plötsligt bandspelaren. Mannen i butiken vet det säkert för han har provkört apparaten i över en timme. Vad han inte vet är att han då samtidigt spelat in allt som sagts i butiken. Och när Chip kommer hem upptäcker han att han har mer än en timmes konversation på band.

- Och det fantastiska var att när jag hade börjat lyssna kunde jag inte sluta. Jag upptäckte dessutom att den här mannen är en underbar människa, med ett hjärta av guld. Det förstår jag när jag smyglyssnar på de konversationer med olika kunder som finns på tejpen. Så då blev det en låt av det.

Se där, en vardagshistoria av allra bästa slag.

Men allra varmast är fortfarande den historia som gav upphov till hela albumet «Seven Days In May».

- Det var en kväll när jag kände mig lite uppgiven och gick min vanliga barrunda i New York. I samma stund jag steg in på The Pravda Bar såg jag den vackraste kvinna jag någonsin sett. Och blev omedelbart ohjälpligt förälskad. Till sist kunde jag inte låta bli att bjuda henne på en drink, men hon bara skakade på huvudet. En av hennes vänner gick emellan och berättade att hon var fransyska och talade dålig engelska, hon var dessutom gravid i femte månaden. Så jag beställde ett glas mjölk till henne.

«Songs From A Dutch Tour» (Trainwreck), den nye CD-en med bok.«Songs From A Dutch Tour» (Trainwreck), den nye CD-en med bok.

- Under vårt knaggliga samtal förstod jag att det fanns en man som väntade på henne i Frankrike. Vi tillbringade ändå en underbar vecka tillsammans, men sedan återvände hon hem. Jag har efter det träffat barnet och hennes man och förstår att det var rätt val hon gjorde. Vi är nu bästa vänner allesamman. Fast jag stod där med en bunt kärlekssånger till henne, som jag kände att jag ändå måste spela in.

Sinatra ville ha hans låtar

Taylor började göra musik redan i mitten av femtiotalet. I highschool med countrybandet The Town & Country Brothers, som gjorde ett par singlar. Hösten 1962 låg han på den amerikanska listan med låten «Here I Am». En vecka, på plats 113. Han bestämde sig för att skriva åt andra istället. Countryproducenten Chet Atkins började använda hans låtar.

- I ett brev till min förläggare skrev han att «den här killen har så mycket talang att han omöjligt kan vara från New York».

När Frank Sinatra ringde kunde han förstås inte säga nej.

- Han hade hört några av mina låtar och ringde upp mig och frågade om vi inte kunde träffas. Han ville ha några råd, tro det eller ej. Jag hämtades i limousin och togs till hans penthouse någonstans kring femtioandra gatan, precis intill floden. Jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle bli av, men efter en halv minuts samtal hade han fått mig så avspänd att han hade kunnat vara en av mina familjemedlemmar. Han hade så mycket värme, så mycket karisma. Han valde dessutom två av mina låtar, som han sen faktiskt spelade in.

- Bara några dagar efter det här ryckte jag in i lumpen. Några veckor senare kom plötsligt ett av mina befäl och sa att han inte förstod hur in i helvete det hade gått till, men jag skulle ta en kompis med mig och omedelbart bege mig till basens flygfält. Frank Sinatra hade skickat ett flygplan för att hämta oss. Samma kväll satt vi vid ett bord intill scenen när Frank hade premiär på sin nya show i Las Vegas...

«Wild Thing»

I mitten av sextiotalet skrev han låten «Wild Thing» åt gruppen Jordan Christopher & The Wild Ones. Och det hade så när blivit det sista världen hörde av den låten.

- Jag skämdes lite för att min demo var så öppet sexuell. Jag gömde alla demoskivorna på förlagskontoret och jag förbjöd min förläggare att visa låten för någon, men förlaget hade ett avtal med en engelsk förläggare som innebar att alla nya låtar automatiskt skickades över till England. På så vis hamnade «Wild Thing» hos producenten Larry Page, som omedelbart spelade in den med The Troggs.

Och låtarna rasslade fram i Taylors hitfabrik, från «I Can't Let Go» och «Any Way That You Want Me» till «Angel Of The Morning» och «Try (Just A Little Bit Harder)». Under sjuttiotalet gjorde Taylor dessutom en rad egna album, innan han tröttnade på musikbranschen. Och blev professionell spelare.

- Jag levde gott på hästarna, oftast tjänade jag lätt hundra tusen dollar om året. Jag var dessutom en mycket duktig Black Jack-spelare, till sist så slipad att jag portförbjöds på alla kasinon i Las Vegas och Atlantic City.

Er bare en av flere store artister som Taylor skrev låter for. Foto: Mark Terrill (AP Photo/Scanpix)Er bare en av flere store artister som Taylor skrev låter for. Foto: Mark Terrill (AP Photo/Scanpix)

Det var hans mamma som i mitten av nittiotalet indirekt förde honom tillbaka till musiken.

- Hon låg svårt sjuk och jag satt ofta vid hennes säng och sjöng för henne. Efter ett tag kände jag att det inte bara var hon som uppskattade det. Jag hade fått tillbaka lusten för musik.

Vilket vi ska vara väldigt glada för. Inte minst vi här i Europa, som tycks ha gjort Taylor till vår specielle vän. Bakom det finns det så klart också en historia, den om hur hans karriär egentligen var över.

Det var på hösten 1975, när han precis hade gett ut sitt tredje Warner Brothers-album och kände att han förmodligen inte skulle få göra ett till. Då fick han ett samtal från bolagets holländska kontor.

- Mannen i andra änden av telefonlinjen berättade att mitt album var på väg att bli en hit i Holland. Kunde jag tänka mig att komma över för några promotionspelningar och tv-framträdanden?

Chips bokade in sig på första bästa flyg, landade i Amsterdam och...

- ...gick rakt in i en mjuk vägg av kärlek. Och minnena tillhör fortfarande mina allra bästa.

«Alla» älskade Chip

«Alla» älskade Chip och hans musik och «This Side Of The Big River», sålde i stora mängder. Sedan dess har Chip alltid haft en speciell plats i det holländska folkets hjärta och han har genom åren turnerat där åtskilliga gånger och mött massor av människor som har blivit goda vänner till honom. Nu tackar han för all den uppskattning han har fått med «Songs From A Dutch Tour» - en bok och en cd; ett riktigt litet kärlekspaket.

I den snyggt layoutade boken berättar han varmt och intresseväckande om sitt liv som låtskrivare och professionell gambler, om sin tid med sångerskan och turnépartnern Carrie Rodriguez, som jag är övertygad om att han dessutom var djupt förälskad i. Han berättar om hur han skriver låtar, inte minst de som ingår på den medföljande cd:n.

Det är kanske ingen skiva att jämföra med hans «riktiga» skivor, men alla Chip-fans lär ändå vilja ha den. Här finns till exempel låten «Dance With A Hole In Your Shoe», som både han och jag skriver under på att det är en av hans bästa någonsin. Och inte minst finns här «Faded Blue», ett Lefty Frizzell-eko från den femtiotalscountry han så uppenbart älskar, bara den värd priset på inträdesbiljetten.

Han sjunger den med den där varma rösten som för varje ny platta lyckas putsa upp finishen på begreppet intimitet ytterligare ett snäpp.

Personvernpolicy