Synger for livet

Dödsäsongen efter jul- och nyårshelgerna använde jag som vanligt till att gräva ned mig i gammal musik utgiven på nytt.

Och umgänget med boxen «To Be Free: The Nina Simone Story» (RCA) blev stundtals så intensivt att min flickvän nästan blev svartsjuk. Jag lugnade henne med beskedet att Nina har varit död i mer än fem år…

Men hon hade en röst man aldrig glömmer. Aldrig kan fly undan.

Likt en sentida Billie Holiday ägde hon dessutom förmågan att sjunga i princip vad som helst – gamla jazzlåtar, soul, schlagers, sentimentala franska visor, Dylan, uråldriga gospelklassiker – och på vägen forma den värsta banalitet till en stor upplevelse.

Länge var det svårt att hitta hennes musik på vettiga återutgåvor, men det har verkligen blivit bättre. Och nu har vi den här snygga, kärleksfullt sammanställda boxen, som är den första vettiga sammanfattning av hennes karriär någon har gett sig på att göra. Den lär inte täcka Simone-fanatikerns behov, men den är en fantastisk ingång till hennes musik för den som bara har hört en handfull av hennes låtar i reklaminslag på tv.

Hon var inte bara en fantastisk sångerska. En fantastisk sångerska. Som dessutom verkade väldigt klok, mitt ibland sina mer eller mindre excentriska divafasoner. Så här säger hon till exempel om sina motiv för att sjunga, i den dvd-dokumentär som medföljer boxen:

«To Be Free: The Nina Simone Story»

«Everybody is half-dead. Everybody avoids everybody, all over the place, in most situations, most all the time. I know, I’m one of those everybodys. And to me, it’s terrible. And so all I’m trying to do, all the time, is just open people up so they... let themselves be open to somebody else. That is all. That’s it.»

Så klart, så klokt, så ödmjukt… så onödigt blygsamt. Hon sjöng ju så att hela världen, hela universum öppnade sig. Hon sjöng som om det alltid gällde liv eller död. Hon sjöng så att tiden stod still.

Och hon var bra från start. På debutalbumet från 1959 finns både inspelningen som omedelbart gav henne ett namn, den intensiva tolkningen av låten «I Loves You Porgy» från musikalen «Porgy And Bess», och versionen av Frank Sinatra-låten «My Baby Just Cares For Me», som överraskande blev en stor hit för henne på åttiotalet.

Det blev knappast sämre när åren och karriären gick över i sextiotal.

Efter tiotalet album för bolaget Colpix, varav några klassiska liveinspelade, landade hon på Philips-etiketten. Där gjorde hon sju album, som bland annat innehöll hennes sensuella version av Screamin Jay Hawkins dramatiska «I Put A Spell On You» och «Don’t Let Me Be Misunderstood», som The Animals senare gjorde till en världshit. Och så, förstås, den flitigt reklamfilmsmissbrukade «Feeling Good». Alla finns de så klart med här.

Foto: Universal Music Group (promo)

Men det är rätt givet att man till sist landar i hennes RCA-produktion om man letar efter guldperioden i hennes karriär. RCA-materialet är ojämnt, några av de album hon gjorde för bolaget under åren 1967-1972 pusslades ihop utanför hennes egen kontroll, men de är trots detta späckade med fullständigt magiska, fullständigt upplysta, fullständigt inspirerade ögonblick. Den perioden bildar stabil bas i boxen. Inte minst via en rad självlysande liveinspelningar.

På dessa tvingar hon sitt band att tänja sig till det yttersta; en ansträngning som för övrigt alltid krävdes av hennes musiker. Simones dokumenterade egensinnighet, järnvilja och obenägenhet att låsa sig i förutbestämda former gjorde hennes konserter till väldigt oförutsägbara tillställningar. Och inte minst hennes kompmusiker har tvingats vara väldigt uppmärksamma och lyhörda för att hänga med i hennes infall och plötsliga utbrott av passion och inspiration.

Visst, några livefavoriter saknas, men av det mer udda slaget – var är den monumentala version av «Work Song» som hon spelade in i New York 1963 och som sedan låg begravd i något arkiv i 25 år och var är «Why? (The King Of Love Is Dead)», inspelad kvällen efter att Martin Luther King skjutits ner på Hotel Lorraine i Memphis? Med en text så färsk att hon på något ställe snubblar på orden; hon går så djupt in i smärtan att man knappt tror att hon ska ta sig ut på andra sidan. Med en text som verkar ständigt, ohyggligt aktuell.

Foto: Universal Music Group (promo)

The murders never seize
Are they men or are they beasts?
What do they ever hope to gain?

Men det är så klart elitistiskt gnäll att dra fram alla de mer eller mindre obskyra konsertinspelningar som inte är med i boxen. Versionen av «Work Song» lär ni ju ändå så småningom hitta fram till på dubbel-cd:n «At Newport, At The Village Gate – And Elsewhere» (Westside) och King-tributen i dess orörda fullängdsversion hittar ni på RCA-samlingen «Forever Young, Gifted & Black: Songs Of Freedom And Spirit». En version av «Sinner Man» lär ni också för eller senare sukta efter – den bästa är förmodligen den som finns på originalalbumet «Pastel Blues» (Philips) från 1965. Finns även det utgivet på CD.

Men i boxen finns allt som krävas för att man ska bli trollbunden och förförd: 54 välvalda spår, en handfull av dem tidigare outgivna, från bolagen Bethlehem, Colpix, Philips, RCA, CTI och Elektra. Intelligenta låtkommentarer från David Nathan, unika bilder ur familjealbumet. Plus en utmärkt, Emmy-nominerad dokumentär från 1970, med underbara liveklipp av bland annat «I Wish I Knew (How It Would Feel To Be Free)» och «Don’t You Pay Them No Mind». Har du ett hjärta lär det ohjälpligt krossas när du ser det sistnämnda klippet.

Så här är det: det har bara funnits en Nina Simone. Och det finns en gyllene regel när man närmar sig hennes musik: man kan aldrig få för mycket av den.

Den här boxen är en väldigt bra start på den resan. Som riskerar att bli lång.

Så får svartsjuka flickvänner säga vad de vill.