La det bli fred!

Bomberegn over Gaza. Foto: Mohammed Salem (Reuters/Scanpix)
Bomberegn over Gaza. Foto: Mohammed Salem (Reuters/Scanpix)

<pNoen må gjøre noe for å stoppe galskapen, skriver Lennart Persson.</p

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Lagom till nyår föll bomberna över Gaza igen. De spridde, som de brukar göra, död och elände, förvirring och rädsla. Barn slets i bitar, människor förlorade sina hem, sina ägodelar och allt hopp om ett liv i fred.

Politikerna hade tänkt till igen. Gjort det enda de kunde göra...

Via ett sms från en vän vidarebefordrades för några dagar sedan ett nödrop från den norske läkaren Mads Gilbert, som just nu desperat försöker utöva sitt yrke på Shifa-sjukhuset i Gaza City. En bomb har timmarna tidigare detonerat på grönsaksmarknaden i centrum, 20 har dött, 80 har skadats, hans sjukhus badar i blod, framför hans ögon kämpar en gravid kvinna för sitt och hennes barns liv. Själv finner han bara ett ord för situationen: «Hades!»

Samtidigt hör han hur stridsvagnarna rullar närmare på gatorna utanför.

Politikerna talar än en gång det enda språk de verkar förstå.

Och en alldeles speciell låt dyker upp i mitt medvetande. En uppmaning till sans och vett, samförstånd och barmhärtighet, som aldrig har behövts bättre än i denna förtvivlade stund.

Nick Lowe lyfte en gång fram den ur soulskatternas djupa arkiv.

Efter terrordådet mot World Trade Center i New York inledde Nick under flera år sina spelningar med just den bönen om fred och eftertanke - «There Will Never Be Any Peace (Until God is Seated at the Conference Table)». Förmodligen spelar han den nu igen.

Så här sa han en gång till mig om varför han plockade in just den låten i sin repertoar:

- Jag hade spelat in den innan den 11 september, världsläget konspirerade bara för att göra den ännu mer relevant. Även om Gud inte verkar vara särskilt populär nuförtiden. Fast egentligen handlar den, för mig, mer om behovet av sunt förnuft än av religion.

Lowe befann sig i New York precis efter terrorattacken. Och han minns mycket väl den kvävande doften av tjugo tusen datorer som elden fortfarande pyrde i.

- Det tog ett tag innan jag kom på varför jag kände igen doften. Som barn brukade jag bygga flygplansmodeller i plats och sedan sätta fyr på dem...

- Det blev ett nästan surrealistiskt inslag i den massiva sorg och den blinda ilska man känner. Ändå tror jag att vi måste vara återhållsamma och kloka. Det är det jag vill säga med den där låten.

Foto: Dan Burn-Forti/Yep Roc RecordsFoto: Dan Burn-Forti/Yep Roc Records

What went on in the dark
has come to light
So tell me

who's to blame
and what's his name
Say who's gonna 'fess up
for all that's been messed up
After all
it was done by a man

The Chi-Lites spelade in låten redan 1971, medan Osama bin Laden fortfarande bara levde playboyliv med pappas pengar. Men de förstod redan då att det behövdes mer än simpel politisk taktik och maktfullkomligt rävspel vid förhandlingsbordet.

Men are runnin' from land to land
tryin' to make things alright
Holding meeting after meeting
constantly reaching for
what they may be thinking is right
Everybody has a plan
ain't that just a man
People can't you just understand?
We gotta tell 'em
There will never be any peace
until God is seated at the conference table

Deras egen version är, trots allvaret i budskapet, skräddad för hitlistor och masskonsumtion. Den sveper in sina tankar om kärleken som konfliktlösare i stor orkester, pisksnärtande stråkar över introt och alla de rätta plingen och plongen på vägen. Eugene Record, som också skrivit låten, sjunger den med fjäderlätt röst, som utan hörbar ansträngning svävar ut och in ur den påkostat uppfluffade bakgrunden.

Han hade heller inga problem med att bära fram det rätt tunga budskapet; som en driven, modern gospelsångare har han förmågan att ge varje ord tyngd, även om han bär fram dem som om han talade till sin kvinna bakom stängda dörrar.

The Chi-Lites kunde det där, det här var bara en av en rad lika förföriska inspelningar som de gjorde under sjuttiotalets första hälft. Det var dessvärre också en av deras sista hitlåtar. Och den hade tydligen mer att säga den svarta än den vita publiken; låten tog sig aldrig in på poplistan, men gick in bland de tio översta placeringarna på rhythm'n'blues-listan.

Men i just detta ögonblick känns det som om dess budskap trotsar alla barriärer mellan svarta och vita, bruna och gula, fattiga och rika, unga och gamla: För Guds skull, med Guds hjälp, gör något för att stoppa detta vansinne!

Och inte vet jag om det är Gud som ska göra det, om det över huvud taget finns någon gud, eller vem annars det är som ska göra det. Men någon måste få Ehud Olmert och hans ministrar att upphöra med detta urskillningslösa, hänsynslösa dödande. Inga tafatta Hamas-raketer i världen kan motivera detta övergrepp på civila befolkningsgrupper.

Vi kanske rent av ska skicka Nick Lowe? Han är en man med hjärtat på rätt ställe, med det sunda förnuftet som ledstjärna.

Han har dessutom själv en son i förskoleålder, och kan säkert utan problem leva sig in i vad det innebär att bära sitt blodiga barn in på ett sjukhus.

Han kan åtminstone inte åstadkomma mer skada än vad politikerna redan har gjort.

Mer fra ABC Nyheter
Siste fra forsiden

Velkommen til debatt

ABC Nyheter ønsker velkommen til debatt om det meste. Men vi krever at du er saklig og viser respekt for menneskene sakene handler om og dine meddebattanter. Regler for kommentering finner du her.

Tor Strand, redaktør.

comments powered by Disqus