Søker og visjonær

Marvin Gaye følte seg hjemme hvor enn han la fra seg sin hatt.
Marvin Gaye følte seg hjemme hvor enn han la fra seg sin hatt.

<pHelst ville han sitte på en stol med en sigarett og en Dry Martini, skriver Lennart Persson om Marvin Gaye. </p

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Les kortversjonen av Motowns historie her.

«Jag har så många röster», sa Marvin Gaye en gång i en intervju.

Gemensamt för alla dessa röster var smärtan, sårbarheten och sorgen.

Detta var hans styrka, och hans svaghet.

Draget av djup melankoli finns där till och med i det tidiga sextiotalets glättigt spänstiga, positivt bubblande poplåtar. Där ett oskuldsfullt la-la-la-lallande ibland skär sig mot det sträva vemodet i Gayes röst på ett sätt som känns ända in i benmärgen. «Wherever I Lay My Hat (That's My Home)» från 1962 är säkert tänkt som en sorglöst struttande machoattityd satt till toner, men lyssnar ni enbart till Gayes röst kommer ni att förnimma helt andra känslor, helt andra djup.

Så många olika röster

Jag tror att det är i den klyftan mellan form och innehåll som vi ofta hittar storheten med Gayes sextiotalsproduktion. Och att det var den smärtan «Smokey» Robinson en gång talade om: «I think the driving force behind Marvin Gaye's immense talent was his pain. I think Marvin was a soul that was basically in pain». Det är den som gör att han så ofta lyckas lyfta Motowns löpande-band-produktioner till ett annat plan. Det är den som gör att Gaye alltid klarar sig igenom de allt för flitiga bytena av stilar och producenter. Det är den som gör att det är väldigt svårt att skilja mellan hans liv, hans artisteri och hans personlighet.

Eller som soulhistorikern David Ritz skrev: «His songs take the form of confessions, intimate conversations between him and you. You're drawn into his heartache and joy; you become obsessed with his obsessions. You can't stop listening to him». Så sant, så sant.

Var en av Tamla Motowns største ikoner.Var en av Tamla Motowns største ikoner.

Anledningen till att han sjöng med så många olika röster var att han älskade så många olika sorters musik, och att han vägrade att låta sig sorteras in i något fack. Han älskade de stora svarta sångarna, från Clyde McPhatter till Ray Charles. Samtidigt försökte han sjunga som Johnny Ray. Redan som femtonåring älskade och efterapade han Frank Sinatra, men han kunde också inspireras av en så radikal motpol som Bo Diddley, som producerade hans allra första skivinspelning.

En sökare och visionär

Utifrån detta är det inte svårt att förstå att Gaye aldrig riktigt passade in i Motowns strikta, minutiöst planerade produktionsmodell. Han var egentligen alldeles för mycket av en sökare och visionär, om än med ständigt sviktande självförtroende, för att ställa in sig i ledet. Han var för mycket av musiker, alldeles för involverad i själva inspelningsproceduren, och han är en av de Motownstjärnor som tydligast solidariserat sig med bolagets anonyma studiomusiker: «The little group they had there was the Motown sound, and half the credit for productions should go to the musicians...they didn't get enough credit. Without them the structure would have crumbled«. Han hade sett baksidan med egna ögon, själv började han sin Motown-karriär som trummis i The Miracles turnéband.

Han var heller inte dummare än att han insåg styrkan i Motown-organisationen, och vilka möjligheter den också gav honom. Han övertalade Berry Gordy att, mycket motvilligt, låta honom debutera med ett jazz/schlageralbum, «The Soulful Moods of Marvin Gaye». När detta floppade totalt kapitulerade han och lät istället Gordy styra honom mot tonårsmarknaden. Med lysande resultat, även om det begränsade hans emotionella uttryck. Och även om det tvingade honom ut på oändliga turnéer med olika Motown-paket. Han ogillade intensivt att röra sig på scenen, hatade de inlärda dansstegen. Hans förebild var Perry Como. Han ville hellre sitta på en stol, med en cigarett i ena handen och en Dry Martini i den andra...

En rad duetter

Fløyelsmyk, men skarp.Fløyelsmyk, men skarp.

Han lät sig också övertalas av Gordy att göra en rad duetter med sångerskor som Mary Wells, Kim Weston och Tammi Terrell. Dessa inspelningar tillhör höjdpunkterna i hans sextiotalsproduktionproduktion, mer öppet emotionella än många av hans solospår. Sällan har han sjungit så fantastiskt som han gör i duetterna med Terrell. Lyssna på singelbaksidan «If This World Were Mine», för övrigt skriven av honom själv, och glid in i en bättre värld på romantikens skira vingar!

Inget annat ord än «magiskt» lär täcka in det som hände när Marvin Gaye och Tammi Terrell möttes på var sin sida om mikrofonen i «the Snake Pit», den klaustrofobiskt trånga Motown-studion i källaren på West Grand Boulevard i Detroit.

Sångbåset var stort som en telefonkiosk, men det var inte bara på grund av trängseln som Tammi och Marvin kom varandra nära. De hade röster som var som skapta för varandra, som gifte sig med varandra som mjölken och kaffet i en riktig cappucino. «Vi skapade två karaktärer, en älskande man och en älskande kvinna, och lät dem sjunga för varandra». Så enkelt förklarade Gaye hur det gick till. Och kanske var det så enkelt, så självklart. De hade helt enkelt röster som trivdes ovanligt väl ihop. Tammi var nästan påträngande sensuell och Marvin strök som en pilsk katt runt hennes oblygt kvinnliga röst. Tillsammans gjorde de suveräna låtar till helt fantastiska skivor. «Vi var faktiskt förälskade när vi sjöng», har Gaye berättat i efterhand. De två hade dock inget regelrätt förhållande, åtminstone inget som är känt.

Dessvärre ställde sig «the big C» i vägen för både hennes karriär och liv. Sommaren 1967, när «Ain't no Mountain High Enough» låg som högst på listorna, kollapsade hon i Gayes armar mitt under en konsert. Senare fastställdes det att hon hade en elakartad hjärntumör. Hon skulle aldrig bli frisk igen.

Förlusten tog honom enormt hårt.

Sliten i bitar av sina känslor

«What's Going On» (1971), en av hans største klassikere.«What's Going On» (1971), en av hans største klassikere.

Terrell avled på våren 1970. «Och det var som om jag dog med henne», erkände Gaye i efterhand. Han ställde sig inte på en scen på fler år. Och den förtvivlan, den förvirring och den tomhet han kände är ingenstans så påtaglig som i den version av «The End of Our Road» han spelade in bara veckor efter Terrells död. Låten handlar egentligen om något helt annat, men det är omöjligt att inte läsa in Gayes vilsenhet redan i öppningens desperata «oh, it's over, it's all over». Eller i refrängens konstaterande att «we've come to the end of our road». Gaye hade aldrig tidigare låtit så vilsen, så sliten i bitar av sina känslor.

Inspelningen kom till via ett påtvingat samarbete med producenten och låtskrivaren Norman Whitfield. De nästan slogs i studion, men det som kom ut ur konflikterna var genialiskt. Själv tycker jag att den Whitfield-producerade singeltrion «I Heard It Through The Grapevine»/«That's The Way Love Is»/«The End Of Our Road» är den absoluta höjdpunkten i Gayes karriär. Och att just den periodens album, «MPG», är Gayes allra bästa. Men inte ens Berry Gordy hörde vad Gaye och Whitfield hörde.

Han ratade obönhörligt deras inspelning av «Grapevine». Varpå Whitfield spelade in låten med Gladys Knight & The Pips för att bevisa dess kvaliteter. Inspelningen blev en stor hit och ett år senare erkände Gordy sitt misstag genom att äntligen ge ut Marvins version. Som blev en ännu större hit, med försäljningssiffror på över fyra miljoner och status som Motowns bästsäljande singel under hela sextiotalet. Efter det var det ingen som längre kunde, eller vågade, styra Marvin Gaye.

Rätt bra, men rätt tråkigt

«Let's Get it On» (1973)«Let's Get it On» (1973)

Med förnyad självkänsla tog han över producentskapet och gjorde en rad ambitiösa album, som ändrade inte bara Motowns profil utan även förändrade den svarta musiken över huvud taget. Borta var koncentrationen på singlar, plötsligt var albumformen den accepterade uttrycksformen. Och «What's Going On» har hyllades som en både sinnlig och omskakande uppgörelse med det amerikanska samhällets orättvisor, ojämlikhet och orättfärdiga krig i Vietnam. Det är förmodligen att svära i kyrkan, men själv tycker jag att det är ett rätt tråkigt album. Rätt bra, men rätt tråkigt. Ett par bra låtar, för mycket tomgång. För många platta ord.

Mest av allt var det här det första album där Marvin Gaye inte sjöng om sex. Och jag föredrar fortfarande när han sjunger om sex. Han verkade ha mer pejl på det än på politiken. Framförallt verkar det ha inspirerat honom till betydligt bättre musik. Hans sjuttiotal rymde flera intressanta album.

«Trouble Man» var mestadels instrumental musik med starka jazzinfluenser, gjord för en film. «Let's Get it On» var en hyllning till den sexuella och religiösa extasen, och samtidigt ett sätt att peka på den konflikt Gaye upplevde i valet mellan de båda. Det är hans mest silkigt förföriska album.

Slutet på hans samarbete med Motown-imperiet

«Here, My Dear» (1978)«Here, My Dear» (1978)

«Here, My Dear» var hans bittra och högst okommersiella uppgörelse med ex-hustrun Anna Gordy. Det dubbelalbumet blev början till slutet på hans samarbete med Berry Gordy och Motown-imperiet. Ytterligare ett äktenskap gick i kras, han drog på sig enorma skatteskulder och hamnade i religiösa grubblerier. Motown gav ut ett sista album, mot hans vilja, och det skulle dröja tre år innan singeln «Sexual Healing» och albumet «Midnight Love» dök upp på ett nytt bolag. Framgången för dessa satte honom åter i strålkastarljuset.

Innan han färdigställt nästa album mördades han av sin far i april 1984, en djupt tragisk slutpunkt på ett komplicerat förhållande, som hade färgat och påverkat Marvins hela liv.

Fortfarande, mer än två decennier efter hans död, berör hans musik oss med samma kraft och brinnande passion. Kanske för att han gjorde sin smärta till vår smärta.

Eller kanske helt enkelt bara för att han gjorde så mycket underbar musik. När hans karriär i början av det här decenniet sammanfattades i boxen «The Master 1961-1984» fanns det bland de fyra cd:nas tre hundra minuters speltid inte många onödiga sekunder.

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Retrohue her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden

Personvernpolicy