Himmelsk trio

Les kortversjonen av Motowns historie her.

Holland-Dozier-Holland.

Det ser ut som en kemisk formel, och är det på sätt och vis också. Trion Eddie Holland, Lamont Dozier och Brian Holland var en av de allra viktigaste ingredienserna i Berry Gordys framgångsrecept för skivbolaget Tamla Motown. Bröderna Holland och Lamont Dozier representerar med sina låtar och sina produktionsmetoder den yttersta spetsen av det sound och den estetik vi kommit att identifiera med Motown.

Tolv listettor

Det fanns andra producenter, andra sound, andra typer av låtar; men den här trion var framgångsrikare och mer slagkraftig än någon annan av bolagets produktionsteam. Under trions fem år på bolaget skickade den in inte mindre än tjugofem låtar bland hitlistans tio översta platser. Tolv av dessa var listettor.

Det blev sammanlagt nästan fyrtio hits. Och det är inte vilka låtar som helst det handlar om - «Heat Wave», «Nowhere To Run» och «Jimmy Mack» spelades in av Martha & The Vandellas; «Where Did Our Love Go», «Baby Love», «Stop! In The Name of Love», «You Can't Hurry Love», «You Keep Me Hangin' On» och «My World Is Empty Without You» av The Supremes; «Mickey's Monkey», «Whole Lot Of Shakin' in My Heart» och «Come 'Round Here» av The Miracles; «How Sweet It Is» av Marvin Gaye; «Roadrunner» av Junior Walker; «Take Me In Your Arms» av Kim Weston; "This Old Heart Of Mine" av The Isley Brothers; "Baby I Need Your Loving", «I Can't Help Myself», «Reach Out (I'll Be There)», «Standing In The Shadows Of Love», «Bernadette» och «Seven Rooms Of Gloom» av The Four Tops.

För att nämna några.

Och den nästan explosiva kreativiteten och den målmedvetna produktiviteten var ju inte ens begränsad till vad den här trion gjorde tillsammans. Se bara på alla de lyriska små mästerverk till texter som Eddie Holland skrev åt Norman Whitfield-låtar som «He Was Really Sayin' Somethin'», «Too Many Fish In The Sea», «Ain't Too Proud To Beg», «Beauty Is Only Skin Deep», «Girl (Why You Wanna Make Me So Blue)» och «(I Know) I'm Losing You».

Koncentrerad popkänsla

Gordy visste verkligen vad han gjorde när han sammanförde de tre. Eller också måste han ha blivit väldigt glatt överraskad.

Lamont Dozier hade utan framgång rört sig i utkanterna av Detroits musikscen. Efter några magra år steg han in i Motown-sfären. Där sammanfördes han med Brian Holland, som redan haft händerna med i ett par Motown-produktioner - han var bland annat med om att skriva och producera The Marvelettes «Please Mr Postman», bolagets första listetta. Efter ett tag började Holland och Dozier samarbeta med Brians bror, som gradvis tonat ner sin roll som artist på bolaget. Eddie hade upptäckts av Gordy ett par år tidigare, och hade fått göra en handfull plattor. Men han led av scenskräck och hade svårt att tänka sig en fortsättning på den artistkarriär som inte ens gick särskilt bra. Han beslöt sig för att nog fick vara nog.

Slik tok de seg ut i 1966. Foto: UniversalMusic Group

Vid det laget hade trion redan börjat arbeta tillsammans. Första framgången var «Come And Get These Memories», en hyfsat stor hit för Martha & The Vandellas sommaren 1963. Gordy var förtjust - han hörde både en ny förfining och en koncentrerad popkänsla i resultatet. Och ännu bättre skulle det bli. Uppföljaren «Heat Wave», med sina drivande barytonsaxriff och Martha Reeves lustfyllda sång, var ännu ett steg närmare det totala popsoundet. Och för att inte tappa styrfart lät man nästa singel, «Quicksand», bli en direkt kopia på föregångaren. Det gällde att smida medan järnet var varmt...

Trion var aldrig rädd för att återanvända idéer, melodier, eller produktionstricks. I sin bok «Motown» beskriver David Morse deras arbetsmetoder:

«Om en låt är framgångsrik följer de ofrånkomligt upp den med en liknande. Hänsynslöst går de fram som kannibaler i sina gamla låtar och sliter åt sig användbara delar; sångfraseringar, teman och musikaliska figurer, bakgrunder, till och med saxofonsolon plockas ihop och återanvänds på skiva efter skiva. Och de nya kombinationerna fungerar oftast.»

Förfining, inte plagiat

På samma sätt påpekar Nelson George i sin bok «Where Did Our Love Go?» hur The Supremes «Baby Love» hämtar sin titel och sin melodi från refrängen på «Where Did Our Love Go?», hur nära The Isley Brothers «This Old Heart Of Mine» ligger The Four Tops «Shake Me, Wake Me (When It's Over)» och hur titeln till «It's The Same Old Song» borde vara en ironisk kommentar till hur mycket den låten lånat från «I Can't Help Myself». Fast det handlar ju ytterst om förfining, inte plagiat. «It's the Same Old Song» är en skuggbild av «I Can't Help Myself», men i alla hänseenden en bättre skiva.

Själv har jag alltid tyckt att Four Tops-trilogin «Reach Out (I'll Be There)», «Standing In The Shadows Of Love» och «Bernadette» verkar tillverkad av ett och samma pussel. Skyffla om refränger, verser, ackordföljder och bakgrundskörer och ni får nya bilder av samma gamla bitar - lika men ändå olika. Trilogin bildar en sammanhängande enhet, samtidigt som de olika delarna i den har alldeles egna karaktärer. Fragment av de olika låtarna refererar till varandra, samtidigt som andra fragment ger precis rätt känsla av särart.

Och det är i trilogins sista del som alla bitarna definitivt faller på plats. «Bernadette» är en perfekt iscensatt, dunkande, dundrande Motown-mässa över den kärlek som är så desperat, så possessiv att den nästan går över i ett sjukdomstillstånd.

W

En ung variant av låtsriveresset.

hen I speak of you
I see envy in other men's eyes
And I'm well aware of
what's on their minds

Äganderätten är orubblig, inte för ett ögonblick ifrågasatt.

You belong to me
I tell the world
you're a part of me

Drivkraften definieras med ett sista, förtvivlat skri:

I want you
because
I need you to live

Och det var inte för inte som Billy Bragg sjöng om «Levi Stubbs' Tears» på en älskad åttiotalssingel. «When the world falls apart, some things stay in place, Levi Stubbs' tears run down his face.»

Stubbs, gruppens ledsångare genom alla år, dog häromveckan. Han sjöng alltid, alltid som om det vore natt och mörker i hans hjärta.

I den här låten står han verkligen på kärlekens skuggsida.

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Retrohue her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden