Motown-fabrikken

Motown-museet Hitsville U.S.A. i Detroit.
Motown-museet Hitsville U.S.A. i Detroit.
Artikkelen fortsetter under annonsen

<pLennart Persson forteller deg hvordan Motowns hitmaskin fungerte. </p

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Artikkelen fortsetter under annonsen

Les kortversjonen av Motowns historie her.

Berry Gordy var en mycket smart man, med en tydlig plan för hur han skulle erövra herraväldet över världens hitlistor.

Han insåg tidigt att det var enormt viktigt att skapa ett homogent sound, att ge inspelningarna han gav ut en omedelbart definierande identitet.

För att uppnå detta behövde han en samling väl sammansvetsade och arbetsvilliga studiomusiker. Att bygga upp en stabil och permanent studiogrupp var lättare i Detroit - i motsats till New York eller Los Angeles - av den enkla anledningen att det där inte fanns så många arbetstillfällen för musiker. Tämligen omgående hade han en pool av musiker som stod till förfogande dygnet runt.

Suveräna studiomusiker

Eftersom både Gordy och hans medhjälpare «Mickey» Stevenson föredrog jazzmusiker - de var tekniskt säkrare och mer kreativa än rock- och bluesmusiker - startade man jazzetiketten Jazz Workshop. Som ett lockbete. Om man kontrakterade musikerna både som studiomusiker och artister kunde man få dem att tolerera de extremt låga arvodena för studiojobben genom att locka med egna jazzinspelningar. Som dessvärre sällan blev av...

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Det ska i ärlighetens namn sägas att musikerna i takt med Motowns växande framgångar fick betydligt bättre betalt, och att producenterna ofta delade ut extra belöningar till musiker som varit speciellt kreativa eller hade medverkat på en särskilt framgångsrik inspelning.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Motsatsen ägde också rum. När Gordy fick veta att «hans» musiker i hemlighet spelat på Edwin Starrs hit «Agent Double-O-Soul», utgiven av ett konkurrerande bolag, tvingade han dem alla betala vars 1000 dollar i böter. Och sedan lockade han över Starr till sitt eget bolag.

Belöningarna utsträcktes emellertid aldrig till att offentliggöra musikernas insatser vad det gällde arrangemang eller medhjälp i produktionen - man var anställda som anonyma studiomusiker, inte som artister eller producenter. Det dröjde ända in på sjuttiotalet innan musikerna, ibland, namngavs på plattorna.

Artikkelen fortsetter under annonsen

The Funk Brothers

Bolaget hade en mängd suveräna musiker i det studiogäng som kallade sig The Funk Brothers, men ska några i den konstellationen särskilt nämnas måste det bli rytmsektionen. James Jamersons basgångar är centrala i så många Motown-klassiker att det inte ens lönar sig att påbörja en lista. Han var så viktig för Motown-soundet att Gordy ofta sköt upp inspelningar om Jamerson just då råkade befinna sig på turné med The Miracles.

Anno 1966. Klikk på bildene for større versjon.Anno 1966. Klikk på bildene for større versjon.

Hans melodiska och samtidigt oerhört drivande basspel, fyllt av udda influenser och infall, mixades ofta så långt fram i ljudbilden att han framstår som en uppburen solist! Trummisen Benny Benjamin var Jamersons medbrottsling, lika tungt och obevekligt drivande, även om han inte alltid mixades lika framträdande. När hans alkoholmissbruk i mitten på sextiotalet gjorde honom allt mer opålitlig var man på inspelningarna tvungen att ersätta honom inte med en utan med två trummisar, «Pistol» Allen och Uriel Jones. När han dog 1969 var det början till slutet för det klassiska Motown-soundet. Stevie Wonder sjöng på hans begravning, med tårarna strömmande ned för kinderna.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

«The Snakepit»

Bolagets absoluta centrum, dess hjärtpunkt, var den egna studion, kallad «The Snakepit», som gav god inspelningsekonomi och kunde användas dygnet runt. Vilket i sin tur var helt i linje med det uppskruvade kreativa klimat och den öppna konkurrens som Gordy snabbt lät färga jobbet bland artister, låtskrivare och producenter.

I anslutning till studion hade man en egen liten skivpress, så alla färdiga inspelningar förvandlades snabbt till en testskiva. Allt för att man omedelbart skulle kunna skärskåda resultatet, göra förbättringar eller helt enkel kasta eländet i papperskorgen. Att lyssna på inspelningen via studiohögtalarna var fullständigt otänkbart. Där lät

allting bra, och det var ju inte så ungarna där ute skulle höra inspelningen...

Bolagets kompositörer stod under ständig press att producera låtar som Gordy skulle bedöma hitmässiga, och de låtar som klarade testen varje fredag på «Mickey» Stevensons kontor kunde i nästa vända delas ut till tre-fyra olika artister eller producenter. Det team som lyckades göra den bästa, mest slagkraftiga inspelningen fick i bästa fall se sitt verk ges ut på skiva. Det vill säga om man lyckades passera det sista nålsögat - en stor mängd färdiga inspelningar förpassades nämligen direkt till ett mörkt arkiv av Gordy. Han hade inga mellanlägen: antingen var en låt «skräp» eller »fantastisk». Om det inte var en hit var det «skräp».

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Det säger en del om hans stenhårda kvalitetskontroll att han refuserade «Smokey» Robinsons 100 första låtar...

Hits, hits, hits

Inspelningar gjordes ofta om gång på gång och mer än en Motown-kompositör fick sina alster utdömda som «värdelös skit» av en uppjagad skivbolagsdirektör. Men han kunde också ge de råd - om allt från ändringar i texter till ackordskiften i refränger - som förvandlade en medelmåttig låt till en omedelbar hit. Och han visste vad han gjorde; han förstärkte historien i «Playboy» och det blev en hit, han ändrade på ackorden i «Stubborn Kind of Fellow» och det blev en hit.

Vid ett av Gordys veckomöten lyssnade han och producenterna på 68 olika, helt färdiginspelade låtar. En enda gavs ut. Det var The Supremes «Love Child», som blev en stor hit.

Att The Temptations genombrott med «The Way You Do the Things You Do» kom med en låt som hetsats fram i en tävling mellan «Smokey» Robinson och Gordy själv, säger en del om den kreativa hetsjakt som drev bolaget framåt. Gordy må ha blivit besviken över att bli knäppt på näsan av en av sina artister, men det var säkert inget emot den tillfredsställelse han kände över att bolaget fått ytterligare en hit.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Gordy insåg att bolagets existens helt enkelt krävde hits, och det skulle vara «riktiga» hits. Inte på den svarta R&B-listan utan på den stora hitlistan, där den verkliga försäljningen speglades.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Och för att riktigt räknas i Gordys ögon krävdes det en placering bland de tio översta på listan, inget annat dög. Å andra sidan släppte han heller inte ifrån sig några singlar om han inte var övertygad om att de skulle bli hits.

I linje med det vägrade han också att teckna några artistkontrakt som stipulerade ett visst antal utgåvor per år eller kontraktsperiod.

Hörde han inga hits gav han heller inte ut några skivor.

USA:s rikaste svarte man

Detta innebar att Motowns utgivning bara var hälften så stor som för andra bolag av motsvarande storlek. Vilket också hade sina fördelar - dels balanserades bolagets högre inspelningskostnader av lägre kostnader för tillverkning, marknadsföring och distribution, dels var det lättare att övertyga skivdistributörerna att ta sig an Motowns skivor om de inte var så många och dessutom alla sålde bra.

Artikkelen fortsetter under annonsen

En noe yngre utgave av legenden.En noe yngre utgave av legenden.

På så vis var det dessutom lättare att få betalt för de sålda skivorna, vilket annars kunde vara nog så knepigt. Den tidens skivdistributörer hade ofta för vana att utsträcka sina krediter från 30 till 90 dagar, allt medan skivpresserier och tryckerier obönhörligen låg på bolagen om att få betalt för sina jobb. Det var lätt att hamna i obalans vad det gällde kassaflödet.

Gordy ville inte gå i den fällan.

Men risken var inte så stor. Hitlåtarna rasslade in och det dröjde inte länge förrän han var både oantastlig i branschen och USA:s rikaste svarte man.

Och när han 1966 gav bolaget en ny slogan - «The Sound Of Young America» - kan det tyckas vara en illa vald och gräsligt självcentrerad PR-manöver.

Ända tills man inser att hans lilla slogan faktiskt låg väldigt nära sanningen.

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Retrohue her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden