Penger, penger, penger

Les kortversjonen av Motowns historie her.

Råttor, kackerlackor, talang, mod och kärlek.

När Berry Gordy med en blandning av idealism och realism såg tillbaka på sin skapelse var det så han definierade Tamla Motown-imperiets rötter.

Med andra ord... motivationen fanns där.

Gordy kom från en släkt som ända sedan slavtiden med stegrande framgång definierat begreppet «svart kapitalism», och han var fast övertygad om vikten av att följa familjetraditionen. Han ville tjäna pengar. Mycket pengar. Snabbt.

«Svart kapitalism»

Att sälja svart rhythm'n'blues till vita tonåringar verkade vara en god idé.

Och om resten av branschen till en början ställde sig aningen tveksam skulle den snabbt tvingas ändra mening. Under perioden 1960-70 skulle Gordy ge ut 535 handplockade singlar - oslagbara 357 av dessa skulle bli hits.

Det är ett bokslut inget annat skivbolag har kommit i närheten av.

Anledningarna till de enorma framgångarna är många - fantastiska artister och briljanta kompositörer och producenter är några av dem - men den viktigaste ingrediensen är ändå Gordy själv. Hans visioner, hans kvalitetskrav, hans affärssinne, hans organisationsförmåga och framförallt hans brinnande vilja att sälja miljoner och åter miljoner skivor.

Det sägs att Gordy med två tomma händer lånade åttahundra dollar av sin familj för att starta sitt skivbolag. Vilket ju låter som en bra myt, men den har förmodligen inte så mycket med verkligheten att göra. Vi ska inte glömma att han kom från en välbärgad medelklassfamilj på väg uppåt i samhällshierarkin.

Sånn ser han ut i dag. Foto: Universal Music Group (promo)

Han var dessutom, redan innan han började dra upp planerna för Tamla, en väldigt framgångsrik låtskrivare.

Han hade skrivit en lång rad låtar för artister som Jackie Wilson, The Miracles, Marv Johnson och Etta James. Han hade placerat arton av dem på hitlistan. Sex av dessa hade tagit sig in bland de tjugo översta, fyra av dem sålde i mer än en miljon exemplar. Tretton av hans låtar tog sig in på R&B-listan, tio av dessa klättrade in bland de tio översta. Tre av hans Jackie Wilson-låtar hade varit jättehits i England. Myten om de två tomma händerna känns alltså rätt ihålig.

Tjänade alldeles för lite

Men Gordy hade säkert vid det laget kommit på att han tjänade alldeles för lite i förhållande till sin insats. I femtiotalets amerikanska skivindustri var det sällan svarta artister eller låtskrivare som tjänade de stora pengarna, det var skivbolagsägarna. Som tämligen undantagslöst var vita.

Historien om svartägda skivbolag, innan Gordy steg in på arenan, var ett rätt sorgligt kapitel.

Den svarta musikens position inom skivindustrin var över lag besynnerlig, och starkt präglad av rasism. De stora skivbolag som dominerade marknaden tjänade pengar på den svarta musiken, men ville inte kännas vid den. Skivorna gavs ut på underetiketter, som marknadsfördes enbart för en svart publik. Branschens eget namn på produkten var «race music», senare neutraliserat till «rhythm'n'blues». De stora, orörliga och otympliga bolagen var nöjda med den situationen. Men det fanns uppstickare.

Under femtiotalet började den svarta marknaden bearbetas av en rad olika små, oberoende bolag som Atlantic, Chess, Modern och Sun. Alla hade i motsats till storbolagen insett att gränserna mellan svart och vitt hade börjat suddas ut, både i musiken och bland publiken. Alla insåg att här fanns det pengar att göra. Alla bolagen leddes och ägdes av vita.

Det fanns bara några få undantag.

Ett manifest för en hänsynslös kapitalist

Don Robeys Duke Records var ett av dem. Robey var en slug och kallhamrad affärsman, som skulle bli den mest framgångsrike svarte skivbolagsdirektören efter andra världskriget. Och han hade fullständig kontroll över alla produktionsled. Han var en föregångsman; illa sedd och baktalad av många, men oerhört viktig i svart musikhistoria.

«Money»

Enligt Gordys regelbok måste Robey emellertid ha gjort ett gigantiskt fel: han underskattade marknaden. Robey gjorde aldrig något riktigt allvarligt försök att sälja sina svarta artister till en vit publik. Och han tjänade förmodligen inte de riktigt stora pengarna förrän han 1973 sålde sitt bolag. Men då var det så dags, två år senare dog han i en hjärtattack.

Det var en planering Gordy aldrig skulle ha tillåtit sig.

Han insåg att han måste dra igång ett eget skivbolag. 1959 var han igång, och det dröjde inte många månader innan Berry hade första hitlåten i sin hand. Han hade skrivit den tillsammans med tonårsflickan Janie Bradford, som senare skulle bli receptionist på Gordys första «riktiga» skivbolagskontor.

Titeln låter som en tanke: «Money (That's what I want)». Och texten som ett manifest för en hänsynslös kapitalist:

The best things in life are free
but you can give 'em
to the birds and the bees
Your love gives me such a thrill
but your love don't pay my bills
Money don't get everything
that's true
but what it don't get
I can't use

Barrett Strong var en annan låtskrivare som Gordy motvilligt övertalat att sjunga, och han kunde ha låtit mer övertygande. Det är istället den påstridiga gitarren, Strongs hamrande bluespiano och den envetet rasslande tamburinen som driver låtens giriga budskap framför sig.

«Hitsville USA» og The Beatles

«Money» blev omgående en lokal hit för Strong. Så framgångsrik att Gordy tvingades ta hjälp av sina systrar Anna och Gwen, som redan året innan startat Anna Records. Med systrarnas hjälp säkrades framgången. Singeln låg sjutton veckor på listan och nådde nästan in bland de tjugo översta. På R&B-listan klättrade den ända upp på andraplatsen. Inte illa för ett alldeles nytt och oprövat litet skivbolag.

Til og med The Fab Four tolket Motown-låter. Her fra The Ed Sullivan Show i 1964. Foto: AP/Scanpix

Gordy hade köpt ett hus på West Grand Boulevard, han hade hängt upp skylten «Hitsville USA» utanför och startat en rad olika företag som på olika sätt skulle syssla med att spela in och ge ut skivor, förlägga musik, utveckla artister och arrangera turnéer. «Money» var den första inspelningen som gjordes i huset.

Det skulle ta ett par år att på allvar etablera projektet, men den tiden gav samtidigt Gordy en chans att samla ihop och trimma in sina styrkor.

Han var helt klar över hur det skulle gå till att erövra världen.

Gordy återanvände «Money» flera gånger, men när Beatles 1963 gjorde sin cover måste han ha skrattat hela vägen till banken.

Men viktigast var nog att John Lennon verkligen lät som om han menade vad han sjöng.

Berrys budskap var universellt, utan begränsningar.

Och snart skulle hans skivbolag inte bara vara känt av världens alla tonåringar, det skulle också dominera världens hitlistor.

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Retrohue her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden