Plata som forsvant

Danko, Robertson og Helm i The Band.
Danko, Robertson og Helm i The Band.
Artikkelen fortsetter under annonsen

<pLennart Persson skriver om «The Road From Turkey Scratch» med The Band. Plata du garantert aldri har hørt.</p

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Artikkelen fortsetter under annonsen

Varuhuset Selfridge’s i London är vanligen ingen plats jag brukar tillbringa fri tid på. Men nyligen när jag var där hamnade jag i en liten utställning jag hade svårt att slita mig från.Skribenten och konstnären Max Lowry hade låtit sin fantasi löpa fritt genom rockens historia och på vägen hade han skapat omslagen till och historierna kring en rad album ni aldrig kommer att få höra.

För att de inte existerar.

Han presenterade bland annat Beatles-albumet «Verses», inspelat på våren 1975 och aldrig utgivet, han gav oss ett helt album med David Bowie och Queen, ett som är ett samarbete mellan Madonna och Lenny Kravitz och han hade grävt fram en instrumental Jimi Hendrix-svit inspelad till minne av Martin Luther King, minuterna efter mordet på denne.

När jag gick där och tittade på omslagen till de olika skivorna påmindes jag om att jag själv i början av det här seklet hade spridit ryktet om en egen fantasiskiva: «The Road From Turkey Scratch» med The Band.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Les «En annan vals» her

Reaktionen när jag publicerade min text på nätsajten Feber var omedelbar. Gruppens officiella, norskdrivna hemsida översatte den snabbt till engelska för vidarepublicering. Jag vill minnas att den kommenterades med ordet «suspekt», men också att ingen omedelbart vågade påstå att den var fabricerad.

Sedan snurrade den runt på otaliga nätsajter runt klotet. Jag tror att det var i ett nyzeeländskt inlägg på ett diskussionsforum för Van Morrison-fanatiker, att det var väldigt konstigt att bandets trummis inte nämnt inspelningen i sin biografi – eftersom han aldrig, aldrig skulle missa en chans att sparka på bandets gitarrist.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Samme trummis dåvarande manager lät så småningom hälsa att «it’s a bunch of shit!». Jag är osäker på om han åsyftade min text eller om han hade hört inspelningen och ogillade den.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Väldigt många bad om en kopia på tejpen; trots att jag i min text beskrev hur en uppretad kvinna hade bränt upp den, på sin väg ut ur mitt liv.

Och jag förstår alla som blev nyfikna, som ville höra. För till skillnad från skivorna som Lowry nu har fantiserat ihop var min skiva en man verkligen hade kunnat njuta av.

Och just därför måste jag naturligtvis dela min lilla skivdröm med er också. Så här, ur minnenas mörkaste garderob, en skiva jag återigen önskar att den verkligen hade givits ut. Som jag verkligen hade unnat er att få höra: Albumet som de andra i gruppen gjorde bakom ryggen på Robbie Robertson, coversamlingen «The Road From Turkey Scratch».

Och hade inte gamle Dr John varit så borta på det han nu var så borta på, så hade väl inte jag heller känt till den. Ännu mindre skulle jag ha hört den.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Idén till plattan, eller själva kraften i den hämnd den faktiskt utgjorde, föddes under ett våldsamt gräl mellan Levon Helm och Robbie Robertson. Det sägs att den bitterhet som fanns där i bandet – efter berömmelsen, pengarna, heroinet – alltid höll sig under ytan. Fast den här natten höll den sig definitivt inte under ytan.

Det var under bandets kanske mörkaste, mest paranoiadrivna period; tiden kring albumet «Stage Fright». Bråket gällde som vanligt vem som skrivit vad på de tre album gruppen då hade spelat in. Helms ståndpunkt var att många av låtarna hade vuxit fram i ett samspel mellan de olika medlemmarna, att låtarna tillhörde dem alla.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Robertson ville ha dem för sig själv. Att arrangera och att skjuta in idéer, föreslå ett eller annat ord eller att lyfta en låt med en instrumentalinsats, var inget som skulle ge royaltypengar. Det var bara sånt man förväntades göra på jobbet om man var ett band. Att det var Garth Hudsons orgelintro och inte Robertsons text folk kom ihåg från «Chest Fever» hörde definitivt inte till saken.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Helm hade fått sig tillskrivet en halv låt på «Stage Fright», men visste att han hade bidragit med mer än så.

Robertson var en kontrollerad man, som aldrig tillät de där utbrotten att gå över i rena slagsmål. «Han var en iskall snubbe», som bandets producent John Simon har sagt i efterhand. Eller så visste han bara att den senige lantbrukarsonen från Arkansas skulle banka skiten ur honom om det gick så långt som till en regelrätt knytnävsuppgörelse. Så han smet undan. Som vanligt.

Helm drog iväg till New York. Och därifrån till Woodstock. Robertson hängde i Hollywood, med folk han hemskt gärna ville vara kompis med. Bandets framtid var för ett ögonblick högst osäker.

Efter hand drev Helm, Hudson, Rick Danko och Richard Manuel samman i den oftast oanvända Woodstock-teater där bandet hade spelat in «Stage Fright». Ursprungstanken med den inspelningen hade varit att spela in ett album, i princip live, inför en speciellt inbjuden publik från det lilla samhället. Planen gick inte att genomföra, så plattan gjordes på den där scenen, men utan publik. Alla i bandet hade älskat den intima, avspända atmosfären och det varma ljudet i den atmosfäriska teaterlokalen.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Och nu hade Helm en idé; varför inte spela in en platta till, utan någon annan tanke än att det vore kul. Snabbt och oplanerat, bara gamla låtar. Som terapi, för att svetsa samman de spillror som fortfarande fanns kvar av bandet.

Som en påminnelse om att de faktiskt hade spelat ihop i mer än tio år, och oftast haft väldigt kul tillsammans. Speciellt under de där åren i början av sextiotalet när Ronnie hade släpat dem runt Söderns alla juke joints och nerslitna barer med ett löfte om «mer fitta än Frank Sinatra någonsin kommit i närheten av».

Med instrumenten på plats började de gamla låtarna rinna ur dem. Och det dröjde inte länge förrän de förstod att det var dags att släpa dit inspelningsapparatur.

Första låten de fäste på tejp var Dankos version av James Browns «Please, Please, Please». De fick ta om sista versen för micken hade inte fått med alla de skrik Danko släppte ur sig när han låg ner på knä, dränerad på känsla. Det var som om alla spänningar löstes upp, som om alla motsättningar blåste bort i den känslostormen.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Efteråt kramade de fyra skäggiga männen om varandra. «Det kändes inte ett dugg konstigt; jag fick också en kram», berättade Mac «Dr John» Rebennack för mig långt senare. I rask takt, med nästan manisk energiutveckling, spelade man sedan in tre låtar som alla på något vis hade sitt ursprung i den tid de alla hade tillbringat i Ronnie Hawkins kompgrupp. Muddy Waters «She’s 19 Years Old» med Helm vid solistmicken, Bo Diddleys «Say Boss Man» med sånginsatser av alla utom Hudson och en blixtrande Danko-version av Chis Kenners «Sick And Tired», med Rebennack vid pianot. Inspelningarna sprakade av elektricitet och den där befriande känslan av att göra något förbjudet.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Rebennack var i Woodstock av en slump, i ett helt annat ärende. (Som förmodligen hade med knark att göra.) Danko hade sprungit på honom på gatan och hade naturligtvis berättat för honom vilken inspirationskälla Doktorns två första Atco-LP hade varit när The Band spelade in sitt andra album i Hollywood.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Självfallet bjöds han in till inspelningarna. Han skulle komma att stanna i mer än tre veckor.

Efter det spelade man in Manuel i «Georgia On My Mind», och åter infann sig den där känslan av att tiden stått still i ett decennium eller så. Det var en låt han sjungit sedan han var fjorton år gammal och kallades för «Beak» på grund av sin stora näsa.

Han hade då bandet The Rockin’ Revols och tjejerna hade älskat hans Ray Charles-plankningar, med ett eftertryck han aldrig kunnat glömma. De satte låten i en tagning; och det hade inte gått att lägga in ett uns mer känsla i den. Rebennacks pianosolo lockade nästan fram tårar i ögonen på dem. Allt var så bra, så bra. Så bra att de var tvungna att ringa Ronnie, «The Hawk». Alla skrek i luren.

«The Hawk» var där redan nästa dag. Och han hade knappt hunnit slänga av sig sina ytterkläder innan de spelat in en husvältarversion av «Hey Bo Diddley»; upplockad från Hawkins allra första singel, inspelad sommaren 1958 med Helm på trummor, och redan då något av det kaxigaste som gjorts i rockens namn. Här kastade sig Manuel och Hawkins handlöst in i refrängerna, man nästan hör hur de slår skallarna ihop framför micken. Helms trummor rasslar och kvider under tyngden av hans slag.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Enligt Rebennack är det Hawkins själv som håller i den överstyrda, nästintill ostämda bluesgitarr som gång på gång hotar att klyva inspelningen på längden, men som istället gång på gång rätar upp sig och befäster rytmen, som en stånghammare på semester i ett skrotupplag. Så vilda hade The Band aldrig tidigare tillåtit sig att vara.

När låten avslutas hör man mindre än en sekund senare hur samma elaka gitarr ensam och aggressivt drar igång en version av Diddleys «Who Do You Love», som «The Hawk» ju spelat in i Muscle Shoals året innan. När Helm missar ett av de break han tvingas kasta sig in i avbryts inspelningen av ett massivt gapflabb. Det sista man hör är hur den redan misshandlade gitarren med ett brak och en sista kvidning ramlar i golvet.

Med Ronnie Hawkins lyckosamma nerslag i inspelningen föddes plötsligt idén att bjuda in fler gäster. Doktorn berättade hur han fick uppdraget att få tag på Bobby Marchan, den hysteriske sångaren och dragshowartisten från New Orleans. Helm hade med sträv och, med Doktorns ord, «nästan grusig» röst sjungit en hjärtekrossande version av Marchans hit «There Is Something On Your Mind» och ville att Marchan själv skulle göra den dramatiska recitation som gett liv åt den versionen han hade placerat i alla radioapparater under sommaren 1960.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Jodå, Marchan hade visserligen ingen aning om vad The Band var men kunde tänka sig att ta sig upp från New Orleans; om han fick två tusen dollar, i förskott. Den påbörjade inspelningen avslutades istället med Doktorn på Marchans tilltänkta plats, men försvann sedan någonstans på vägen.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Det fanns andra som ville vara med, utan betalning. Under de följande veckorna smögs vänner som Eric Clapton, Doug Sahm och Van Morrison upp till Woodstock. JJ Cale hämtades i limousine från Nashville, där han just höll på att slutföra inspelningarna av sitt första Shelter-album.

Danko hade av en studiotekniker fått en tejp med de inspelningar Cale gjort redan året innan för samma platta. Danko hade gjort kopior till alla de andra och alla hade däckats av Cales personliga vinkling på samma tillbaka-till-rötterna-attityd som de själva varit så framgångsrika med att etablera. Alla i bandet ville spela in en av låtarna på tejpen, «Call Me The Breeze», och alla ville att Cale skulle vara med på inspelningen.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Cale sa inte så mycket i studion, tittade knappt de andra i ögonen, men sjöng och spelade så att alla stod knäpptysta i studiorummet under uppspelningen. Den som allra mest påverkades av mötet med Cale var Clapton.

Han hade kommit över samma tejp som Danko hade fått och hade redan spelat in sin egen, onödigt nerlastade version av «After Midnight». Men när han, för första gången, fick höra Cale själv sjunga några verser av låten var det som om han plötsligt förstod precis vad han skulle göra med sin vingliga karriär. Åtminstone sa han det till Doktorn.

Morrison var på extremt gott humör, nästan fnittrig, och kastade sig villigt rakt in i en obskyr Mose Allison-låt, trots att han aldrig tidigare hade hört den. «You know it’s tough these days/for a young man to make his start/but remember darling/you can count on me to do my part!»

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Sahm hade de träffat på den tiden de kompade Dylan på hans sanslösa världsturné, innan Levon hoppade av för att han blev så ilsken på allt buandet och alla glåporden, I New York, Texas, LA eller någonstans. Sahm hade varit galen redan då. Men en jävel på de där gamla Bobby Bland-låtarna. Och nu ville Manuel hellre än något annat sjunga just de låtarna, han hade sjungit dem så många gånger, men det fanns alltid någon ny känslodroppe att krama ur dem.

De gjorde «Share Your Love», hundra gånger bättre än de tre år senare skulle göra den på albumet «Moondog Matinee», medan Sahm bara stirrade omkring bakom den provisoriskt uppriggade inspelningsapparaturen. När Sahm väl hittat sitt gräs spelade de in «I’ll Take Care Of You», i en fullständigt genomlyst, fullständigt tillitsfull version. En eller två tagningar, med Manuel och Sahm som två konkurrerande älskare, på var sin sida om micken. Bönande om att få ta hand om samma kvinna.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Där kunde plattans Bland-parti ha varit över, men Sahm hade ju precis kommit i gång. Snabbt gav han de andra ackordföljden till «Ain’t Nothin’ You Can Do», räknade in, och innan de andra ens hunnit fatta det hade de ytterligare en magnifik tolkning på tejp. Lite ruff, men hade det egentligen någon betydelse?

Efter allmänt ryggdunkande och mer gräs och mer whiskey och fler goda historier från den gamla tiden samlade man sig, på Manuels begäran, för ytterligare en Bland-cover. Sahm skulle förstås ha sjungit i «That Did It», en av hans absoluta Bland-favoriter, så oerhört dramatisk, men Manuel var så fruktansvärt närvarande i alla låtens vändningar att han aldrig kom sig för. Sahm stod gång på gång på tårna, men tog aldrig steget fram till micken. Manuel märkte inte ens att han aldrig gjorde det.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Inspelningarna avslutades några dagar senare, utan några gäster i studion, med att Manuel sjöng The Four Tops «Loving You Is Sweeter Than Ever» som bara han kunde sjunga den. Låten smög sig så småningom in i bandets scenrepertoar och när en av JJ Cales polare, Roger Tillison, kort efter spelade in sitt enda, suveräna album så gjorde han låten i exakt samma arrangemang som den spelades in den där natten i Woodstock. På samma album gör för övrigt Tillison den första utgivna version av «Get Up Jake», en av de låtar som blivit över när The Band spelat in sitt andra album.

Och så stod de där med ännu ett färdigt album. Helm döpte det till «The Road From Turkey Scratch», som en påminnelse om hur långt, och ändå inte, de hade tagit sig sedan de dagar då han slitit så hårt på sin fars bomullsfarm i Arkansas.

Artikkelen fortsetter under annonsen

De hade aldrig vågat ringa Dylan, av rädsla för att han skulle skvallra för Robertson. Det var det enda de ångrade.

Någon gång på vägen måste Robertson ändå ha kommit på sina myteribenägna bandmedlemmar. Plattan kom naturligtvis aldrig ut, den överlämnades aldrig ens till skivbolaget. Ingen vet, eller rättare sagt, ingen har berättat om varför det blev så. Men det är svårt att se hur Robertson skulle ha kunnat bära prestigeförlusten.

Det är ändå fascinerande att fundera över vilka maktmedel han använde för att stoppa utgivningen. Helm har ju alltid, efter bandets splittring, varit frispråkig i sin kritik av Robertson och hans girighet och hans kontrollbehov. Man kan ju misstänka att hans ilska inte bara har sitt ursprung i frågor om royalties på utgivna Band-inspelningar. Men om «The Road From Turkey Scratch» har han ändå inte sagt ett ljud.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Ett par år senare gjorde gruppen «Moondog Matinee» efter samma recept som de arbetat efter under den där månaden i The Woodstock Playhouse, men den plattan är i jämförelse en mycket, mycket blek affär.

Nu är både Manuel och Danko borta och Helm har haft problem med en besvärlig cancersjukdom. Kanske får vi aldrig höra den sanna historien om den här självlysande plattan. Kopior på inspelningarna lär i dag cirkulera bland ett litet, mycket litet, antal invigda.

Jerry Wexler hade en. Albert Grossmans änka har en. Bob Dylan hade en. Och Elton John lär länge ha försökt köpa en, för svindlande summor.

Min information om inspelningarna kommer från en mer än tre timmar lång intervju med en sliten och hårt nerdrogad Dr John, gjord när han var i Sverige på åttiotalet för att turnera med gruppen Madhouse. Intervjun gjordes på ett sunkigt hotellrum i Lund och den gode doktorn låg ner i sängen under hela vårt samtal. Ibland somnade han för ett ögonblick. Men hans minne var glasklart, inte minst när han förstod att jag faktiskt kände till de här inspelningarna, och att han hade varit med under nästan hela tiden de gjordes.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Jag blev ändå fruktansvärt förvånad när han faktiskt grävde fram sin egen tejp och tryckte in den i den boombox han tidigare hade spelat gamla New Orleans-favoriter och Armstrongs Hot Five-inspelningar på. Vad han inte märkte var att min lilla intervjubandspelare var på under alla de fyrtio minuter hans bandspelare gick.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Så jag hade också en kopia. Om än med risigt ljud. Men tjurigheten, kärleken och den där knivskarpa känslan skar rakt igenom bruset.

Min tejp vårdades sedan ömt i många år, utan att jag vågade spela den ens för mina närmaste vänner. Det var som om den skulle raderas ut om den kom för långt ut i ljuset.

Sedan försvann tejpen, i en sällsynt dramatisk separation. Hon var otrogen, jag hällde en liter filmjölk över henne och sa en del inte särskilt vänliga ord, hon hämnades med att elda upp delar av min skivsamling. Och en handfull kassettband, som hon tydligen på måfå slitit ut ur det där lilla skåpet intill stereoanläggningen.

Om det inte vore för den simpla hämndaktionen hade jag så klart gärna spelat upp «The Road From Turkey Scratch» för er.

Nu får ni nöja er med att fantisera om den …

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden