Mer enn pappa

<p class="hidden"> </p>
 

<pLoudon Wainwright III er mer enn far til Rufus og Martha, skriver Lennart Persson i Lennarts Hörna om en av Amerikas smarteste låtskrivere.</p

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Nä, han är inte bara pappa till Rufus och Martha.

Och vi kan tacka den amerikanska polismakten för den Loudon Wainwright III vi under en rad decennier lärt känna som en av Amerikas smartaste låtskrivare.

Det var nämligen den handgripliga amerikanska kriminalvården som indirekt valde karriär åt honom. Det var ju egentligen skådespelare han skulle bli. Han var vid det tillfället 21 år gammal och hade redan klarat av nästan två år på en av USAs bästa skådespelarskolor, Carnegie Tech i Pittsburgh. Han berättade en gång för mig hur det sedan gick: «Jag hoppade av, blev hippie och drog till San Francisco. 'The Summer of Love', du vet. Jag proppade i mig LSD och kommer därför inte ihåg någonting alls från den tiden.»

Han mindes dock en arrestering i Omaha, för innehav av marijuana, en kort sväng i fängelse och en uppmaning från polisen att försvinna så långt bort från Omaha och civilisationen det var möjligt. Hans föräldrar levde vid den tiden i Europa och han flydde till sin farmor. Och hamnade sedan i en håla i Rhode Island, på ett lite skeppsvarv. Där träffade han en fiskare, som var en så intressant typ att han var tvungen att skriva en låt om honom. En väldigt sentimental låt, enligt honom själv.

«Recovery», ute nå«Recovery», ute nå

Men på den vägen fortsatte det. Och snart 40 år efter skivdebuten har han en imponerande låtkatalog att luta sig emot. Låtarna har rasslat fram, i en sällan sinande ström. Inte så många av dem sentimentala. I dag räknas Wainwright till de vördade veteranerna på singer/songwriter-scenen. En låtskrivare rättvist prisad för sina skarpa texter; mästerliga i sin förmåga att så känsligt och obarmhärtigt lysa rakt igenom mänskliga relationer av olika slag; cyniska ibland, samhällstillvända ofta, alltid med en intellektuell skärpa och insikt.

Han är säkert präglad av både de passionerade samtalen om kultur och politik som fördes i familjen - pappan var känd politisk journalist - och det säkerligen rätt behagliga och bekymmerslösa liv han var en del av. Som han berättar i en av sina låtar: «Vi var rikare än de flesta - jag skryter inte, men vi badade i countryklubbens pool.»

Han har också på halvfart lyckats hålla liv i en parallell skådespelarkarriär. Ramlar ni över Sandra Bullock-filmen «28 Dagar» är han med i den, som en lätt nerdekad trubadur. Han har också en roll i Hal Ashby-komedin «The Slugger's Wife» från 1985 och i Vietnam-dramat «Jacknife» från 1989 har han både Ed Harris och Robert De Niro som medaktörer. Han var också med i ett specialavsnitt av «Ally McBeal». Han är med i «The 40-Year-Old Virgin» och «Elizabethtown». Men karriären började redan när han var med i en handfull avsnitt av sjuttiotalsserien «M*A*S*H», som den sjungande kirurgen Calvin Spalding. Han har också ett finger med i upprinnelsen av ett annat kultprojekt, «This is Spinal Tap». Inte i den hyllade filmversionen, men i det pilotavsnitt, kallat «The TV Show», som Rob Reiner gjorde när han i slutet av sjuttiotalet försökte lansera idén som en TV-serie. Uppenbart något att leta efter när ni kommer till New York och går till The Museum of Television and Radio.

Förra året gjorde han en rad låtar till filmen «Knocked Up» tillsammans med producenten och musikern Joe Henry. Vilket ledde till det utmärkta albumet «Strange Weirdos - Music From And Inspired By The Film Knocked Up» (Concord). På vägen började Henry gräva i Wainwrights allra tidigaste repertoar, som han tyckte tiden var mogen för ett återbesök i. Wainwright lät sig tacksamt nog övertalas och Henry ledde projektet in i en lågmäld, men betydligt mer sofistikerad produktion än på de ursprungliga, naket akustiska soloinspelningarna. Smakfullheten och musikaliteten garanteras av musiker som Greg Leisz, Patrick Warren och Jay Bellerose. Inte en onödig ton, typ. Speciellt Leisz glänser, med en rad mästerligt konstruerade gitarrsolon. Snygga arrangemang har dessutom byggts kring de ursprungligen rätt spartanskt inspelade låtarna. Resultatet är strålande.

En av Amerikas smarteste låtskrivere, mener lennart PerssonEn av Amerikas smarteste låtskrivere, mener lennart Persson

Och allt annat än en billig nostalgitripp; Wainwright tar inga billiga poäng, han närmar sig projektet med stor passion och energiskt allvar.

Låtarna ära alla skrivna och inspelade innan 1973. Med välkommet självkritisk blick hoppar Wainwright dock över sin enda kommersiella hit, «Dead Skunk» från 1972. Alla låtar utom en kommer från hans tre första album. Alla får de nytt liv och förnyad och, faktiskt, fördjupad mening. Ungefär som när jag nyligen såg och hörde Leonard Cohen i fullständigt strålande form - utan den brinnande ungdomsintensiteten, men med en annan intensitet, en annan närvaro, grundad i en smått överväldigande livserfarenhet.

Under vårt samtal pratade vi bland annat om den rakt-på-kvalitet han alltid månat om i sina texter. Som få andra av hans kolleger undviker han att snärja in sig i onödigt poetiska formuleringar eller ord man inte förstår. Och den där etiketten «en ny Dylan» han förärades med den gång han skrev de här låtarna känns med åren extremt malplacerad; Wainwright talar ju med en helt egen röst.

- Det där med Dylan var lite speciellt, det var bara en fånig marknadsföringsvinkling. Samtidigt vore det löjligt att säga att vi som kom fram vid den tiden inte var influerade av honom, inte ville bli «den nye Dylan». Han var en stor idol och förebild, det var inte konstigare än så. En gud, om man så vill.

- Jag träffade honom några gånger, i förbifarten, och det jag minns är bara att jag var fruktansvärt nervös. Men vad ska man bli när man träffar Bob Dylan, Muhammed Ali eller någon annan av den digniteten, om inte nervös?

Han beundrar Dylans texter, men ryggar tillbaka om man tillskriver hans egna allt för stora poetiska kvaliteter.

- Jag har till exempel aldrig snuddat vid tanken på att ge ut mina texter i bokform. Det finns kanske drag av poesi i dem, men de är skrivna som sångtexter, vilket är en helt annan match. Det är bara en text till en sång. Folk får kalla det vad de vill.

- Jag funderar heller inte så mycket över min identitet som låtskrivare; vad den rollen innebär, vilka förpliktelser den bär med sig. Jag skriver låtar, det är vad jag gjort i mer än trettio år nu. Det är mitt jobb, jag bara gör det. Jag skriver om det som vad som händer mig, vad jag tänker på, vad som roar mig, vad som gör mig upprörd.

Vilket gör det än mer märkvärdigt att hans nu mer än 35 år gamla låtar fortfarande känns så relevanta.

Men perspektiven förskjuts onekligen. Sången «Motel Blues», som för övrigt Alex Chilton utan ironi plockade in i Big Stars repertoar, får den här gången en helt annan emotionell laddning. Försöken att locka ner en groupie i sängen - «I'll Write A Song For You, I'll Put It On My Next LP» - blir plötsligt både tragiska och humoristiska. Mänskliga, rent av.

Det här är som ett intimt, men knappast högtravande samtal med ens egna unga, ibland lite pinsamma själv. Fascinerande tanke. Fantastiskt bra skiva.

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden

Personvernpolicy