Kan ikke si nei
Willie Nelson elsker å samarbeide med andre artister, skriver Lennart Persson.
Willie Nelson har aldrig kunnat säga nej.
Han bara öppnar truten och sjunger, med vem som helst, var som helst, när som helst. Sedan må det vara gnetiga gamla suparbröder från Texas allra minsta landsortshåla eller en snäll norrman som just har vunnit världsmästerskapet i att härma andra artister.
Man ser framför sig hur han rycker på axlarna, fyrar av ett brett marijuanaleende och ett gäckande «varför inte?»
Listan över vem Willie Nelson har sjungit med på scen och skiva är längre än vad vägen till nykterhet är för Shane MacGowan. Han har så klart spelat in med Neil Young, Ray Charles, Dylan och Dolly. Och dessvärre med Julio Iglesias. Han har spelat in med gamla hjältar som Faron Young och Hank Snow och med partajkumpaner som Curtis Potter och Johnny Bush.
Så här kommer nu en skiva med den amerikanska jazzens allra mest guldkantade guldgosse, trumpetaren Wynton Marsalis. «Varför inte?»
Artikkelen fortsetter under annonsenArtikkelen fortsetter under annonsenOch «Two men with the blues» (Blue Note/EMI) är bra, riktigt bra. Som det oftast blir med Willie i närheten av en mikrofon.
Skivan spelades in under två kvällars konsert på Lincoln Center, runt hörnet från Central Park i New York. Det var för lite mer än ett år sedan och konserterna annonserades anspråkslöst som «Willie Nelson Sings the Blues», men Marsalis medverkan höjde tillställningen till ett amerikanskt mästarmöte på hög nivå. Som är martini-sippande elegant och sofistikerat storstadsfärgat och tillbaka till Mississippi och New Orleans horkvarter på en och samma gång. Och vi ska vara tacksamma för att någon kom på den goda idén att bevara minnet av de här kvällarna på skiva.
Artikkelen fortsetter under annonsenArtikkelen fortsetter under annonsenNär Marsalis lekfullt och till synes oplanerat smyger upp till sångmicken i Hank Williams «My bucket's got a hole in it», direkt efter Willies vingligt kärleksfulla Django Reinhardt-solo, så inser man att det där nog var konserter man borde ha varit på. Alla verkar ha haft väldigt kul.
Artikkelen fortsetter under annonsenAtt Willie kan sin blues har han visat gång på gång sedan han för 50 år sedan spelade in «Night Life» för första gången. Här glider han naturligt och med upphöjd värdighet igenom allt från Jimmy Reeds «Bright lights, big city» och Louis Jordans «Caldonia» till standardlåtar som «Stardust» och «Georgia on my mind», här dränkta i en melankoli som inte ens Willie tidigare lyckats plocka fram ur dem.
Marsalis har alltid lite nedlåtande beskyllts för att vara något så nesligt som en traditionalist. Man har dessvärre också nogsamt undvikit att ge honom erkännandet av att vara en ytterst smakfull och väldigt känslig traditionalist. Det var inte så länge sedan jag såg ett av avsnitten i Ken Burns dokumentärserie om andra världskriget och plötsligt hörde den sorgsnaste, mest gripande och nästan plågsamt ödsliga instrumentalblues jag någonsin har hört. Jag införskaffade omedelbart soundtracket på cd och hittade direkt mitt ödesmättade spår - skrivet av Wynton Marsalis, mästerligt spelat av bland andra gitarristen Doug Wamble. Gör ni också er tjänsten att någon gång lyssna på «Movin' back», en stor musikalisk upplevelse garanteras.
Artikkelen fortsetter under annonsenPrecis som Willie känner Marsalis sin blues, i dubbel bemärkelse. Lyssna på hans nervigt fladdrande solo i «Basin Street Blues» här och hör någon som bättre än någon annan förvaltar arvet efter Louis Armstrong. Lyssna på i princip allt han gör här och imponeras av en man med full koll på bluesens formspråk.
Det här är ett gäng musiker som sällan spelar en ton utan täckning, utan att den för låten ett steg närmare lyssnarens hjärta. Marsalis band, för det här tillfället förstärkt med Willies mångårige munspelare Mickey Raphael, spelar genomgående fantastiskt. Lyssna speciellt på trummisen Ali Jackson, som driver musiken framåt med lika delar cool elegans och osviklig kraft.
Den kontrollen, den skärpan, hindrar det här lekfulla mötet från att bli bara ännu en grabbkväll nere på klubben på hörnet.
Artikkelen fortsetter under annonsenOch för er som vill gå vidare i Willie-land rekommenderas följande fem mästerverk:
«Yesterday's Wine» (RCA, 1972)
En tät och innehållsrik temaplatta, dessutom den inspelning där Willie på allvar etablerar den stil som några år senare skulle göra honom till superstjärna. Och temat passar honom som handsken. En trött och luggsliten man ser tillbaka på ett hektiskt liv - med sorg, skam, glädje, förvåning. Med svart tunga och glimten i ögat radar han i «Me and Paul» upp syndabekännelser från sitt och trummisen/vännen Paul English vilda turnéliv. «At the airport in Milwaukee they refused to let us board the plane at all» ...
Artikkelen fortsetter under annonsen«Phases and Stages» (Atlantic, 1974)
När Willies RCA-kontrakt rann ut i sanden och hans karriär slog i botten med en dov duns, visade det sig att han hade en inflytelserik hjälpare på armlängds avstånd. Hans vän Doug Sahm sammanförde honom med Jerry Wexler, en av skivbolaget Atlantics ägare, som visade sig vara hans störste beundrare. Och detta mästerverk producerades i Muscle Shoals av Wexler själv.
Artikkelen fortsetter under annonsenDet lösa temat är en sönderfallande kärleksaffär, speglad från både mannens och kvinnans synvinkel. Låtmaterialet är lysande, med en absolut höjdpunkt i andrasidans nästan olidligt melankoliska hjärtekrossare «I still can't believe you're gone» och «It's not supposed to be that way». Musikerna, på semester från soulfabriken, spelar country som de vita sydstatspojkar de ju trots allt är. Resultatet är kosmisk amerikansk musik - lika mycket blues och jazz som det är country och western swing.
«Red Headed Stranger» (Columbia, 1975)
Det här albumet spelades in för en spottstyver i en liten studio i Garland, Texas. En studio som tidigare hade använts för att göra reklamjinglar i. Med sig hade Willie kort och gott sitt eget turnéband, inga studiomusiker. Inspelningen tog mindre än två dagar och ingen spelade mer än vad som behövdes. Willies nya skivbolag trodde att det var en demotejp man fick i händerna. «Kan vi åtminstone inte få lägga på lite stråkar, och en kör?» Men Willie insisterade, precis så här naket skulle det vara.
Artikkelen fortsetter under annonsenPlattans tema - med sin mörka och lite mystiska berättelse om en försmådd och olycklig präst med blod på händerna - är fascinerande. Det finns logiska luckor och underteman som borde ha utvecklats, och moralen lyser definitivt med sin frånvaro, men det finns också gott om atmosfär och existentiell dramatik. Olycklig kärlek, okontrollerad ilska, vansinne, mord, frälsning. Ändå är det framför allt musiken, uppbyggd kring Willies egensinnigt distinkta gitarrspel, och hans känsliga sång som fångar oss. Han ger röst åt den ensamme, rotlöse, olyckligt sökande mannen, ständigt på drift i samhället och livet.
«Stardust» (Columbia, 1978)
En ljuvlig samling standardlåtar. «Georgia on my mind», «Unchained melody», «Someone to watch over me» och «Moonlight in Vermont» är några av de vackraste, mest romantiska låtar som någonsin skrivits och Willie sjunger dem med sin allra mest avspända och innehållsrika röst. Och det sparsamma kompet, med Mickey Raphaels sinnliga munspel i centrum, ställer sig aldrig någonsin i vägen för rösten. Det är de små skiftningarnas platta, där minsta lilla oväntade frasering från Willie kan öppna en helt ny mening åt en text. Kurt Weills «September song» älskar jag i alla inspelningar - från Lotte Lenya och Sarah Vaughan till Lou Reed - men så här mycket melankoli har ingen tidigare lyckats ladda den med.
Artikkelen fortsetter under annonsenPlattan blev en gigantisk kommersiell framgång - två år på Billboardlistan och fyra miljoner sålda exemplar! Och samtidigt som den visade countrypubliken att han även hade den sortens rötter, så introducerade den också på ett subtilt vis Willies speciella countryuniversum för en publik som aldrig skulle visa att den uppskattade något så simpelt som country.
Artikkelen fortsetter under annonsen«Across the Borderline» (Columbia, 1993)
Och så plattan som kanske bäst av alla sammanfattar inte bara Nelsons artistiska vision, utan även den smått unika position han intar i amerikanskt musikliv - älskad av en stor publik och dyrkad av flera generationers låtskrivare, från Dylan och Paul Simon till Kris Kristofferson och Lyle Lovett, som alla medverkar på skivan. Älskad för en musik som aldrig någonsin gått att stoppa in i ett avgränsat och behändigt fack, som alltid genomsyrats av integritet och egensinnigt geni. Ett amerikanskt original. Här omfamnar han än en gång hela det amerikanska musikarvet, utan att man för ett ögonblick egentligen tänker på att det är det han gör, och stiger en gång för alla fram som en av den traditionens allra största företrädare.
I Willies händer blir Paul Simons «American tune» en ny amerikansk nationalsång. Är Barak Obama underrättad?