Muskuløs, men ikke macho
Muskuløs, men ikke macho
ABC Nyheters musikkspaltist Lennart Persson hyller Fred Eaglesmith, som skaper rock'n'roll av fattigdom og religiøs undertrykkelse.
Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon
Artikkelen fortsetter under annonsen
Eaglesmith. (Foto: www.fredeaglesmith.com)
Fred Eaglesmith är en kanadensisk sångare och låtskrivare.
Inte en singer/songwriter, för han är lika mycket rock'n'roll och country som något annat.
Nyligen fick han sin första guldskiva; Toby Keith hade nämligen den goda smaken att spela in hans «White Rose» på sitt senaste succéalbum.
Fred kanske hänger sin trofé på en vägg i sitt hönshus.
Själv har han precis gett ut albumet «Tinderbox» (Sonic Rendezvous), som ni omedelbart bör införskaffa.
Eaglesmith förtjänar att nämnas i samma andetag som Steve Earle, Springsteen och Buddy Miller.
Han är också på riktigt.
Han gör minst två hundra spelningar om året. Som han bokar själv. För att han måste. För att han är sprängfylld av tankar som måste ut, historier som måste berättas.
Och han har ett liv att berätta om. Jag frågade honom en gång vilka som enligt honom var de effektivaste drivkrafterna för rock'n'roll. Då svarade han blixtsnabbt att det var «fattigdom och religiöst förtryck» och så berättade han om en eländig barndom där han tvingats till kyrkan fem dagar i veckan, till söndagsskolan, till privatskolor där förtrycket var massivt. «Det var som om soldater marscherade över mig», berättade han.
Artikkelen fortsetter under annonsenArtikkelen fortsetter under annonsen
Fred Eaglesmith. (Foto: www.fredeaglesmith.com)
Och så försökte han förklara hur hans musik handlar om allt det där som religionen inte vågar peta på, det där som finns emellan alla de rigida orden om himmel och helvete. «Problemet med religionen är att den alltid talar om människor som goda eller onda, punkt slut, den talar aldrig om oss som är ganska goda och lite onda. Som de flesta av oss är.»
Artikkelen fortsetter under annonsenArtikkelen fortsetter under annonsenHans flykt och hans tröst blev orden, skrivandet. Och musiken. Som han fick erövra i smyg. «Jag började skriva låtar när jag var tio år gammal. Jag skrev fast jag inte fick, mina skolböcker var fullständigt nerklottrade. Jag lyssnade på radio i smyg, under täcket.»
Musiken och historierna blev också hans väg ut. «När jag var femton bet inte längre lögnerna på mig. Då lämnade jag skiten. Gav mig ut i Kanada, liftade, tjuvåkte på tåg, sov i diken, tog de jobb jag kunde få. Så småningom blev jag en del av det verkliga livet. Och efter år av terapi och rådgivning är jag inte ens arg längre. Det är deras liv, jag har mitt.»
Artikkelen fortsetter under annonsenMen hans musik vibrerar fortfarande av samma berättarlust, samma ilska, samma känsla av oönskat utanförskap. Hans musik känns som om den ständigt är på väg bort från något, på flykt från olycka och ofrihet.
Dessutom omger han sig med musiker som tycks spela mer för sina liv än för sina löner. Tillsammans rör de sig i ett ljudrum som verkligen känns som ett rum, snett och vint och med dammtussar i hörnen, inte som en dyrt klinisk studio.
Vilket passar låtarna utmärkt. Eaglesmith gör manlig musik som ändå är allt annat än macho, den innehåller få plattityder och grabbiga nödutgångar. Den är bara muskulös, obstinat och väldigt stolt och den mår bra av att ha gitarrer som biter den som ilskna hundar i baken.
Han har gjort femton album på 28 år, inget av dem dåligt, så det finns mycket guld att gräva fram.
Artikkelen fortsetter under annonsenArtikkelen fortsetter under annonsen
Hans tidiga, nu tio år gamla, mästerverk «Lipstick, Lies & Gasoline» hade arbetsnamnet «Hank Williams' Cadillac» och är ett temaalbum om allt som rörde sig i Hanks huvud under den där sista olyckliga trippen till Canton, Mississippi. Sex, sprit, religiösa grubblerier, stukad kärlek och omöjliga drömmar. Det är klassiska amerikanska teman, men få förvaltar dem så snyggt och så levande, och så känsligt, som Eaglesmith. En annan favorit är «50-Odd Dollars» från 1999, med mästerligt berättade historier om samhälleligt förtryck, utanförskap och vanlig, simpelt urspårad kärlek. Obevekliga teman, men i Eaglesmiths händer ingjuts de också med romantik och ömhet, lust och tårögd längtan.
Livealbumet «Ralph's Last Show» är knappast något av hans mest omistliga, men vissa av historierna är så starka att man ohjälpligt sugs in i dem, enbart för att engagemanget i Eaglesmiths röst är så starkt, så orubbligt. Så utan försvar. Som när han i «Crazier» bönfaller kvinnan han tagit till det instängda, mörklagda motellrummet att göra något galet, som att slå sönder ett fönster; något som kan skingra apatin och den kvävande saknaden efter kvinnan som lämnat honom. Hon som alltid gjorde det som var galet och oberäkneligt. Hon som säkert aldrig ens tänker på honom längre.
Artikkelen fortsetter under annonsenEller den ilskna, hämndlystna «Time To Get A Gun». Som nästan skrämmer med sin otyglade, men förståeliga vrede. Om den låten sa han så här: «Den skrevs fem minuter efter att en grannes bil hade stulits. Och handlar om hur man i stundens uppblossande ilska börjar tänka på att skaffa sig något att försvara sig med; en tanke som verkligen skrämmer mig. Jag spelade låten för en kompis vars mamma hade mördats och var lite skraj för hur han skulle reagera. Han tittade på mig och sa: - We all think about it, don't we. Och då förstod jag att det fanns en anledning till att jag hade skrivit även den låten.»
Artikkelen fortsetter under annonsenFör mig låter det som om Fred Eaglesmith har rätt bra täckning för alla sina låtar. Jag hör en anledning i dem alla.
Och nu är han som sagt tillbaka med ännu ett väldigt starkt album.
«Tinderbox» tar oss med till kyrkan, albumet är fyllt med bilder och stämningar därifrån. Men det är inte den där stenhårt fördömande kyrkan Fred själv minns från sin barndom; han kallar sig numera buddist och han möter de mänskliga och religiösa mysterierna med samma ödmjuka och djupt humanistiska syn som han alltid har gjort. Passionen och gudfruktigheten sitter sidan om humorn och ifrågasättandet i kyrkbänken. Och aldrig någonsin kommer namnet Jesus över hans läppar, inget «oh Lord» heller; hans religion är bredare än så.
Artikkelen fortsetter under annonsenRösten har gammelmansmörknat, han låter numera som en korsning av Waits och Springsteen, men han tar sig smidigt som en ung man ända in i hjärtat av sina 18 sånger. Obevekligt och modigt, utan att rygga tillbaka för vad han än må finna där. Soundet, med ståbas och enkelt trumspel i bakgrunden och hans egen plåtigt påträngande elgitarr i förgrunden, matchar de jordiga historierna och de grovhuggna människorna i dem.
Historierna är tidlösa, persongalleriet brokigt. Hans musik skulle passa lika bra i Paul Thomas Andersons «There Will Be Blood» som i bröderna Cohens «No Country For Old Men».
Den är bred i sitt historiska perspektiv, den har definitivt filmiska kvaliteter, men den tappar aldrig fokus, den ljuger aldrig. Den talar alltid till dig öga mot öga.
