Gi denne mannen en statue

Gi denne mannen en statue
Gi denne mannen en statue

ABC Nyheters svenske musikkspaltist Lennart Persson bobler over av forelskelse når han snakker om norske artister.

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Det är lite orättvist.

Förut hade ni oljan, men vi hade musiken.

Nu har ni både oljan och musiken.

Och aningen motvilligt måste jag erkänna att alla mina mest spelade skivor just nu är norska.

Först tvingades jag inse att trion Jupiter, visserligen förstärkt med den svenske saxofonisten Jonas Kullhammar, har gjort den coolaste, fräckaste jazzskiva jag har hört på mycket länge. «3 Opphøyd I Annen» (Bolage) är deras tredje och bästa hittills, fylld med lika utmanande som omedelbart suggestiv musik. En musik som skär fördomsfritt genom både den experimentella rocken och den sliriga funken. Svävande synthesizertoner och diverse annat elektronik-hokuspokus möter Kullhammars feta sax och ett särdeles telepatiskt samspel mellan Håvard Stubøs gitarr och Magnus Forsbergs trummor. Idéerna sprutar, men aldrig på bekostnad av drivet och lekfullheten. Hur bra som helst.

Sedan stack den gode Tom Skjeklesæther till mig Roy Lønnhøidens senaste, «Når dagen demrer blått» (NorskAmerikaner/playground), som på ett mycket övertygande vis bygger vidare på den stabila grund den här sympatiske hedersamerikanen lagt med sina två tidigare skivor. Han behärskar ännu bättre än tidigare Det Stora Amerikanska Musikarvet, oavsett om han lutar sig mot Buck Owens eller Johnny Cash eller The Band, och han använder den kunskapen ännu säkrare än tidigare för att berätta sina egna poetiska och existentiella, varmt personliga historier. Med melodier så vackra och så starka att de nästan sjunger sig själva. Och han har ett drömband bakom sig; jag älskar redan tonen i Olav Torgeirs elgitarr och jag måste genast höra mer med sångerskan Camilla Granlien!

Och så får jag lära mig vackra norska ord som «grøftekant», «skrulling» och «morgengry». Inte illa.

Marthe Valles album «Forever candid» (Alfred/Bonnier Amigo) slår an en mer nutida, internationell ton. Det är en snyggt producerad skiva i en modern singer/songwriter-stil Valle knappast är ensam om, men efter tre-fyra spelningar är jag ändå fast i hennes oskuldsfullt sensuella uttryck och ordrika, livsfilosoferande sånger. Jag gillar draget av sjuttiotalistisk countrygospel och börjar spela «Box of sorrow», «Still beautiful» och «Thank you sister» om och om igen. Utan att tröttna.

Skivans allra bästa spår är «Blow», en rasande vacker duett med Paul Flaata. Som förmodligen bara genom att ta en enda ton i studion har fått Valle att sjunga med den nakna närvarokänsla som ger ett tydligt löfte om att hon kommer att göra en ännu bättre, ännu modigare skiva nästa gång.

Och Flaatas «Old angel midnight» (Wilma/Playground) har, så klart, snurrat allra mest i cd-spelaren. Jag har sagt och skrivit det förut, men det förtjänar att sägas, skrikas och skrivas igen: ni borde omedelbart förära den mannen en stor jävla bronsstaty mitt på Karl Johan!

Jag har ett långt och innerligt förhållande till hans röst. Djupt missbrukaraktigt, skulle man också kunna säga. Vilket Bera, min älskling, nyligen påpekade. Förmodligen med tanke på att jag fortfarande i april månad envisas med att spela Flaatas julskiva från förra året ...

Jag som inte ens förstår behovet av julskivor. Har aldrig förstått varför man satsar så mycket tid, energi och pengar på att spela in och ge ut skivor som i bästa fall har en kommersiell livslängd på tre veckor. Varför man vill spela in skivor som hyllar en så hopplöst omodern och rått våldtagen högtid som julen. Och vem lyssnar egentligen på dem?

Jag, tydligen. Flaatas «Christmas Island» satt nämligen som en skarpslipad kniv i mitt hjärta. Med låtar som nyligen bortgångne Dennis Lindes välskrivna «Christmas eve can kill you», tidigare inspelad av The Everly Brothers, och gruppen Lows «Long way around the sea», som Flaata mitt i det virvlande julglittret ger en närmast Scott Walker-aktig cinemascope-tolkning. Han sjunger så bra att man glömmer alla invändningar mot julen och dess musik. Och skivan har spelats, om och om igen, långt in på våren.

Men självfallet är det ännu roligare när han ger ut skivor som inte oundvikligt, förr eller senare, kidnappas av sin tid och sitt tema. Och «Old angel midnight» är värd all väntan på ett «riktigt» album.

Chris Eckman från gruppen Walkabouts, som har producerat Flaata vid ett flertal tillfällen, har en gång för alla beskrivit effekten av att lyssna på honom. Eckman visste precis vad han talade om när han varnade för att «det ljud ni kommer att höra är ljudet av hur era egna hjärtan brister».

Flaata är en Orbison eller Elvis för vår tid; ibland med en röst som bär fram blodisande dramatik, alltid med en lika elegant som självklar övertalningsförmåga i det han sjunger. Som en Nick Cave man tror på, en Scott Walker utan de melodramatiska pretentionerna.

Han har helt enkelt en sällsynt intensiv, sällsynt innehållsrik röst. Som bär vemod och kärlekslängtan och andra stora känslor utan att kantra över i vare sig effektsökeri eller pinsamheter. Den etsar med stor försiktighet och förkrossande effektivitet fast känslorna i lyssnarens medvetande. Känslor som reflekteras i en bottenlös, enbart på ytan kavlugn tjärn. Det här är allt annat än de små känslornas musik; här stenkrossas och kärleksläks hjärtan på löpande band. Trots detta blir det aldrig patetiskt - som de andra riktigt stora sångarna klarar Flaata av att ge utrymme åt sentimentaliteten, denna orättvist baktalade känsla. Utan att någonsin kompromissa med det allvar och den ärlighet som ryms i låtarnas inre.

Paal Flaata sjarmerer.Paal Flaata sjarmerer.

«Tro, hopp & kärlek» är som vanligt det givna temat, men Flaata sjunger om den slitna, men aldrig oviktiga treenigheten så att den blir långt heligare än ett besök i kyrkan. Och låtarna han har valt av andra låtskrivare eller skrivit själv tillsammans med bland andra sin mångårige keyboardspelare Gøran Grini är så starka att de aldrig viker sig under tyngden av de stormiga känslorna. Arrangemangen, med snygga stråkar och ett självlysande trumpetinpass från Ole Jørn Myklebust, är gjorda med känsla ända ut i fingerspetsarna.

Flaata tycks ha ett särskilt förhållande till Mickey Newbury, ännu en nyligen bortgången amerikanska låtskrivare av mästarklass. Redan på den snart tio år gamla Newbury-hyllningen «Frisco Mabel Joy revisited» lyste Flaata och hans grupp Midnight Choir självklart och självsäkert, utan minsta tvekan eller tillstymmelse till mindervärdighet, trots att de omgavs av ett starkt gäng internationella artister. Och de gjorde det i ett av Newburys allra mest svårerövrade nummer, «An American Trilogy», mest känd från Elvis Presleys ojämna Las Vegas-repertoar. Debutalbumet från 2002 innehöll ännu en stark Newbury-tolkning och sedan återbesökte han Newbury-repertoaren på den cd-singel som föregick hans förra album, med en nästan sakral tolkning av låten «Bless us all».

Här gör han en lika osvikligt känslig tolkning av «Heaven help the child», passande nog med Elvis gitarrist James Burton bakom sig. För säkerhets skull hyllar han dessutom än en gång sin idol i den egna låten «Newbury's voice». men textraden «Maybe it's Newbury's voice that I hear/this bittersweet sound ringing in my ears» skulle ha kunnat vara en beskrivning av hans egen röst.

En röst som är en sexigare naturtillgång än vad helst ni norrmän må plocka upp ur Norska havet. En ständigt förnyelsebar energikälla, dessutom. Synd och politisk korrekthet i perfekt symbios.

Så, en gång till: Ge mannen en staty!

En enda svensk skiva konkurrerar med Flaata, Lønnhøiden och de andra norrmännen om en plats i min cd-spelare - Ane Bruns förtrollande «Changing of the seasons», som när jag skriver det här ligger Topp 20-placerad på den svenska försäljningslistan.

Nä visst nä, hon är ju norska ...

Les også: Full klaff på horehuset - intervju med Paal Flaata

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her

Les Retrohue her

Mer fra ABC Nyheter
Siste fra forsiden

Velkommen til debatt

ABC Nyheter ønsker velkommen til debatt om det meste. Men vi krever at du er saklig og viser respekt for menneskene sakene handler om og dine meddebattanter. Regler for kommentering finner du her.

Tor Strand, redaktør.

comments powered by Disqus