Kjærlighetens mysterier
Kjærlighetens mysterier
Lennart Persson skriver om sitt ambivalente forhold til Van Morrison som på mandag slapp sitt nye album «Keep It Simple».
Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon
Artikkelen fortsetter under annonsen
Häromåret fick Van Morrison sin guldskiva för «Astral Weeks». Det betyder att det tog så där 35 år för hans album, det som kritikerna i alla tider hållit fram som hans allra bästa, att sälja i tillräckligt många exemplar. Bättre sent än aldrig, kan man ju konstatera.
Men det påminner oss också om den djupa klyftan mellan kritikerna och Van The Mans publik. Den tycks dessutom bli större och större för varje år som går; aldrig har hans musik så rutinmässigt och så slarvigt slitits i bitar av oss förståsigpåare som under det senaste decenniet.
För att råda bot på detta försöker jag i terapeutiskt syfte, så ofta jag kan, stå ut med «Have I Told You Lately That I Love You» hela vägen igenom. Trots att jag verkligen, verkligen tycker intensivt illa om denna diabetesframkallande sockervaddsöverdos. Häromdan strömmade den på nytt ur bilradion och jag klarade nästan att höra hela låten innan jag sträckte mig mot kanalväljaren. Jag stoppades av en skarp blick från min kompis Conny. Den låten fyller uppenbarligen ett behov, för många.
Artikkelen fortsetter under annonsenArtikkelen fortsetter under annonsenConny säger sig ha förfört kvinnor i tresiffrigt antal till den.
Det är som den kanadensiske musikjournalisten Carl Wilson skriver om Celine Dion i sin bok «Let's Talk About Love - A Journey to the End of Taste» (Continuum): det finns en uppsjö olika anledningar att gilla musik, inga av dem egentligen mer relevanta eller tyngre än andra.
Artikkelen fortsetter under annonsenArtikkelen fortsetter under annonsenHan ger sig ut för att finna svaret på varför vi så ofta faller i fällan att dra långtgående paralleller mellan musikalisk smak och mänskliga kvaliteter. (Erkänn, ni gör det också!) Han vill ta reda på varför en av världens mest älskade artister också kan vara en av världens mest hatade artister. Och han ställer sig frågan om det går att förstå, kanske till och med älska, den musik man en gång lärt sig att hata?
Wilson sätter samtidigt fingret på det faktumet att många av dagens kritiker tycks tro att den enda aktivitet som pågår medan man lyssnar på musik är att avgöra om den är «bra» eller «dålig». Trots att vi bevisligen både dansar och gråter, städar och joggar, pluggar och festar, älskar och kör bil med vår favoritmusik som sällskap. Han skriver att Dions musik är »fullständigt usel att ta estetiska beslut till, men den kan vara ypperlig att ha med sig när man ger sin första kyss, begraver sin mormor eller får en plötslig gråtattack«.
Artikkelen fortsetter under annonsen
Och så är det kanske också med «Have I Told You Lately That I Love You»; den är åtminstone väldigt bra att ta till när man kommer på att det var allt för länge sedan man talade om för sin fru att hon faktiskt betyder väldigt mycket för en. Och en och annan av oss lär ju allt för ofta gå omkring med den känslan i kroppen.
Det speciella med Van Morrison är att han, ibland dessvärre med bristande värdighet, högaktningsfullt struntar i vad kritikerna tycker om hans musik. Han gör bara nya skivor, som kritikerna avfärdar som ännu «bonnigare» och mer «gubbsjuka». Sådana flitigt använda omdömen är ungefär lika slarviga som hans musik ibland dessvärre är.
Artikkelen fortsetter under annonsenMorrison säljer fler och fler skivor och fyller ständigt alla konsertlokaler, trots ett mer än flitigt turnerande, trots att kritikerna har gått vidare till «hippare» saker.
Artikkelen fortsetter under annonsenWilson efterlyser i sin mycket intressanta bok en större öppenhet, en tillåtelse att ha olika sorters relationer till olika musikstycken. Några har man ett långt kärleksförhållande med, andra blir ens pålitliga vänner i svåra tider, andra ägnar man en flirt eller möjligen ett engångsligg. Det är helheten, komplexiteten, mångfalden som gör det. Han önskar sig därför också mer pluralistiska kritiker, som ägnar mindre tid åt att försvara sina val och desto mer åt att förmedla glädjen i den personliga upplevelsen. «Det här är min historia, vilken är din?»
Jag håller med, även om jag inte vill höra om alla Connys sexuella erövringar. Bara de allra bästa ...
Och Wilsons tankar hjälpte mig förmodligen på vägen, men plötsligt lyssnade jag på Van Morrisons nya album «Keep It Simple» (Exile/Universal) med lite öppnare, mindre fördomsfulla öron. Och upptäckte en musik som jag hade stor nytta av. Som distinkt bakgrundsmusik medan jag lagar mat eller stryker mina skjortor, som jublande och svängig festmusik, men också som en fullständigt relevant beskrivning av min egen tillvaro i livets andra halvlek.
Artikkelen fortsetter under annonsenHan söker de enkla och självklara värdena i sitt eget liv, men också som en nödvändighet för att vi ska överleva i det stora livet. Han skriver om rädslan för att bli ensam. Om det livsnödvändiga i att kunna se ut över havet. Han hänger inte längre på klubbar; «livet med spriten kostade för mycket». Han blir glad när hans kvinna klär av sig naken framför honom; «det kallar jag förnöjelse».
Den här skivan fördjupar min kärlek till hans gamla musik, samtidigt som den visar att han fortfarande kan koppla på den gamla passionen, när han vill. Med sin livserfarenhet som insats. Och sin hantverksskicklighet.
Skulle kritikerna ändå, mot förmodan, öppna öronen skulle de höra att det här albumet innehåller mannens bästa, mest koncentrerade, mest välskrivna och välsjungna musik på mycket länge.
Men det är kanske för mycket begärt?
