Ge mig morfin, syster!

Ge mig morfin, syster!
Ge mig morfin, syster!
Artikkelen fortsetter under annonsen

Lennart Persson henter fram klassikeren «Sister Morphine».

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Artikkelen fortsetter under annonsen

En kallsvettig 60-talsklassiker, värd att leta fram igen.

Det är ganska precis 40 år sedan The Rolling Stones fäste sin version av låten på tejp.

Men det var Mick Jaggers flickvän som gjorde «Sister Morphine» till en av sextiotalets mest kallsvettigt obehagliga, fortfarande lika gripande inspelningar.

Den tricksades bort kort efter utgivningen, förmodligen i den brittiska anständighetens namn, och den har bara sporadiskt funnits tillgänglig i cd-åldern. Men det finns all anledning att leta fram den igen.

På den tiden utelämnade man fortfarande vissa namn i tabloidpressens skandalreportage. Således omnämndes hon omväxlande som «Miss X», «en nymfoman» eller bara som «en naken kvinna i päls och inget annat».

Fast alla visste ju ändå att det handlade om Marianne Faithfull.

Hon var Mick Jaggers flickvän. Vilket bara det stämplade henne som en dålig flicka.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

När hon dessutom hamnade mitt i den tidens mest uppseendeväckande drograzzia fick det konservativa England precis vad det behövde för att definitivt sortera in henne i det facket.

Det var kvällen den 13 februari 1967, på Keith Richards lantegendom i Sussex, som polisen slog till med full och demonstrativ kraft. Mot drogerna, men också mot den allt mer uppkäftiga och degenererat hedonistiska rockscenen; en direkt förolämpning mot hela det engelska klassamhället. Polismakten hade tipsats av tidningen News Of The World, som hänvisade till en anonym källa och utan samvetsbetänkligheter lierade sig med rättsapparaten.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Drevet hade legat redo ett bra tag. Och tog fart med ett olycksaligt misstag. Tidningen hade redan veckan innan dragit igång sin moralkampanj med en artikel med rubriken «Pop stars and drugs - facts that will shock you». I den citerades Stones-gitarristen Brian Jones, men man hade slarvigt nog blandat ihop honom med Jagger. Så uttalandet om Jones pillerknaprande på Londons klubbar tillskrevs Jagger, som därmed hamnade i skottlinjen. Under veckan som ledde fram till razzian skuggades han noggrant av tidningens journalister, som rapporterade direkt till sina poliskontakter. Vilka i sin tur låg i beredskap.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Den där söndagen då Jagger för första gången lär ha testat den nya innedrogen LSD var även George Harrison med på ett hörn, men framåt kvällen när polisen stormade in var det bara Jagger, Richards och Faithfull i sällskapet som kunde klassificeras kändisar. Och polisen lär ha blivit besviken på utfallet. Richard kunde så småningom anklagas för att «ha upplåtit sitt hem för haschrökning» och Jagger för innehav av några få «purple hearts», modskulturens drog på den tiden. En tämligen ny lag gjorde ingen som helst skillnad mellan langning och innehav eller mellan nyttjande på privat eller offentlig plats; ett utslag av det engelska samhällets panik inför sextiotalets ökande drogbruk. Pillren hade egentligen hittats i en av Faithfulls jackor, men Jagger hade som en sann gentleman sagt att den var hans.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

I en rättegång som med stor möda upphöjde Faithfulls nakenhet till både gamla mäns pornografi och något slags «bevis» dömdes Richards till ett års fängelse, Jagger till sex månader. Vilket gav upphov till såväl parlamentsdebatt som tidningen Times ledare med den numera klassiska rubriken «Who breaks a butterfly on a wheel?». The Rolling Stones upphöjdes snabbt till drogmartyrer. Och blev mer diskreta i sitt missbruk.

När domarna senare överklagats suddades den mot Richards ut helt och hållet, medan Jaggers omvandlades till villkorlig. Men etablissemangets antipati och motstånd fanns kvar, under ytan. Och var förmodligen anledningen till att Marianne Faithfulls bästa inspelning någonsin sopades bort från marknaden med brutal kraft.

Det var drygt ett år senare. Skivbolaget Decca drog, efter okända påtryckningar, in singeln «Sister Morphine» omedelbart efter utgivningen. Och Faithfull vet fortfarande inte varför. Hon berättade för mig om hur hon upplevde den brutala censuren.

Artikkelen fortsetter under annonsen

- Det var en chock. Jag var fruktansvärt stolt över den inspelningen och så rycktes den bara bort, utan förklaring. Inte ens Mick kunde få något godtagbart svar. Jag kan inte se någon annan anledning än att man uppfattade texten som drogförhärligande, som en uppmaning till missbruk. Vilket är rätt korkat.

Faithfulls text beskriver visserligen ett intensivt narkotikarus, men är något helt annat än drogpropaganda.

Artikkelen fortsetter under annonsen

- Den beskriver vad en svårt skadad person går igenom i sjukhussängen, strax efter en hemsk olycka. Plågorna, paniken, förvirringen.

The scream of the ambulance
is sounding in my ear
Tell me, Sister Morphine
how long have I
been laying here?
What am I doing in
this place?
Why does the doctor
have no face?

Och suget efter lindring.

All the other patients say
they've never seen
a man with such pain
Tell me, Sister Morphine
when are you
coming round again?

Artikkelen fortsetter under annonsen

Allt mer desperat.

Please, Sister Morphine
turn my nightmare
into dream

Faithfull hade skaffat sig gedigna erfarenheter av droger och hon sjunger texten med en nervig övertygelse och inkänning som visar att hon känner varje vrå av upplevelsen; såväl den plågsamma abstinensen som den svala lindringen.

- Självfallet använde jag mig av mina egna upplevelser och känslor, det finns det ingen anledning att dölja. Men jag vill betona att det är en fiktiv historia, som varken handlar om mig eller försöker göra reklam för droger. Jag tog för övrigt många fler droger efter det än vad jag hade gjort innan ... så i så fall är jag ett offer för min egen text.

Hon minns låtens framväxande med stor glädje.

- Jag skrev texten till ett gitarriff Mick hade kört i evigheter. Och jag kände verkligen att jag höjt mig över simpelheterna i alla de banala poplåtar jag hade spelat in tidigare.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Inspelningen gjordes i London och Los Angeles, mitt under mixningen av Stones-albumet «Let It Bleed».

Artikkelen fortsetter under annonsen

- Jack Nitzsche producerade, även om Mick gärna tar åt sig äran. Nitzsche, Mick och Charlie Watts kompar. Ry Cooder spelar gitarr, inte Keith som det felaktigt har påståtts. Nitzsche var en neurotisk typ, en Phil Spector-figur, som skällde ut mig för att jag misshandlade min röst med kokain.

Från efterspelet minns hon särskilt två känslor.

- Dels besvikelsen när jag såg att mitt namn hade suddats bort från Stones utgivning av låten, ett år senare. Dels förvåningen över att det då inte längre var någon som var det minsta upprörd över dess innehåll.

- Fast det är klart, då var det ju män som sjöng texten ...

FOTNOT: Det ska i ärlighetens namn sägas att Mick och hans kumpaner på senare utgåvor av albumet «Sticky Fingers» har återfört Faithfulls namn där det hör hemma på listan av kompositörer. Faithfulls överlägsna version hittar ni just nu lättast på cd:n «Come My Way» (Rev-Ola).

Les plateanmeldelser her

Les mer musikk her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her