Lyset i enden av Clapton-tunnellen

Han är rockmusikens mest överskattade, men större än någonsin. Trots att det är snart 40 år sedan han gjorde något av värde.

Det har under några månader legat en avskräckande, uppfordrande Eric Clapton-hög på mitt skrivbord. En tjock självbiografi, en live-DVD, ännu en onödig CD-samling och en bara aningen mer relevant hopsamling av tidiga inspelningar, med den lätt avtändande titeln «Clapton Is God».

Och varje dag har jag tänkt att «i morgon ska jag ta mig an allt det där». Nästa dag har jag alltid snabbt funnit en lämplig anledning att inte göra det.

När jag till sist ändå tog mig samman och gjorde det lärde jag mig faktiskt ett och annat. Som att «Wonderful Tonight» verkligen inte är den värsta, mest inställsamma låt som någonsin spelats in.

Eric Clapton har mycket värre, för att inte säga vidrigare, saker på sitt samvete: prova att lyssna på låtar som «Miss You», «Hello Old Friend», «Change The World» och «I've Got A Rock'n'Roll Heart» och ni kommer att förstå vad jag menar.

Man lär sig också att han är en ovanligt velig, hållningslös musiker, som alltid har följt minsta motståndets lag. Exemplet med gruppen Blind Faith är bara ett av dem.

När gruppen Cream upplöstes drog sig Clapton tillbaka till sin herrgård i Surrey. Han var utbränd av de ständiga grälen, han var fullständigt utled på att han under så många år aldrig någonsin kunnat slappna av på scenen tillsammans med de två andra egomanikerna. Han var framför allt innerligt trött på trummisen Ginger Baker. Han var övertygad om att han nu ville göra något som var avspänt och kul.

Han hade hört The Bands första album och han hade förälskat sig i gruppens tillbakalutade, organiska sätt att göra musik. Han hade förundrat analyserat mekaniken, att det var viktigare att befästa den kollektiva kraften än att utmärka sig genom soloprestationer av det slag som tråkade ut honom själv. Det var motsatsen till allt vad han själv ägnat sig åt de senaste åren; han var övertygad om att han hade sett och hört sin egen framtid.

Han började skissa på en grupp tillsammans med vännen Steve Winwood, en av de bästa sångare den brittiska rocken någonsin lämnat ifrån sig. Clapton iordningställde ett rum där han och Winwood kunde jobba fram låtar och en gemensam musikalisk plattform. So far so good. Men när hans gamla spöke från Cream, Ginger Baker, plötsligt infann sig med den bestämda åsikten att det var han och ingen annan som skulle spela trummor i gruppen vågade vare sig Clapton eller Winwood avvisa honom. I samma stund såddes fröet till den knappt bildade gruppens snabba undergång.

Bakers bombastiska trumspel, hans egocentricitet och buffliga sätt att ta plats gick rakt emot hela projektets grundtanke.

Gruppen hade förvisso även andra problem; det fanns ännu inget låtmaterial, musiken hade inte hunnit sätta sig, hade egentligen inte fått en chans att göra det, allt gick plötsligt för fort. Gruppen tvingades debutera på en gigantisk utomhuskonsert i Hyde Park och att åka i väg till Skandinavien för en rad spelningar, när man istället borde ha jobbat med sin musik och sin inte ens halvfärdiga platta. Producenten Jimmy Miller blixtinkallades för att se till att det blev ett album överhuvudtaget.

Miller pressade fram en halvdan platta på en vecka, gruppen kunde åka iväg på sin redan inbokade USA-turné och splittrades sedan i samma stund turnén var över.

Gruppens själ, det som hade kunnat bli något, finns i Claptons religiöst sökande «Presence of the Lord»; inte för att Claptons grubblerier kring livets mening är särskilt insiktsfulla, utan för att han står naknare än han någonsin tidigare gjort. Så naken att an inte hade mod nog att sjunga låten själv. Hans snabba wah wah-solo i mitten av låten låter som en förtvivlad, snubblande framhasplad bön om själslig frid.

Men det är framförallt Winwoods «Can't find my way home» som utmärker sig på albumet, som ett ädelt destillat av allt det jag inbillar mig att Clapton i början av det här projektet hade i tankarna. Och som hade kunnat göra Blind Faith till en av de verkligt märkvärdiga engelska rockgrupperna.

Om han bara hade haft en liten aning mer ryggrad.

Hans nästa projekt styrdes i ännu mindre grad av musikaliskt kurage. Men det födde också den undersköna låt man mer än någon annan förknippar med hans namn, «Layla». Det är en inspelning som nästan förlåter all annan skit han har prackat på oss sedan dess.

Bandet han gjorde den med stal han från sina vänner, duon Delaney & Bonnie. Låten skrev han till kvinnan han så desperat ville stjäla från sin allra bäste vän, ex-Beatlen George Harrison.

Det är Harrisons dåvarande fru Pattie som är Layla, den kärlekshägring låten är uppbyggd kring. Clapton hade mött paret Harrison när han medverkade på The Beatles «vita» album och han hade omedelbart blivit förälskad i kvinnan Harrison en gång varit så betagen av att han skrev låten «Something» om henne.

Plågad av dåligt samvete över sin otillåtna kärlek och nersliten av självtvivel och ett accelererande missbruk av kokain och heroin skrev Clapton «Layla». Titelns avledande namn plockade han från en uråldrig persisk kärleksberättelse.

I tried to give you consolation
when your old man
had let you down
Like a fool
I fell in love with you
You turned my whole world
upside down

Riffet han byggde låten på lånade han från sin egen blueshjälte Albert Kings inspelning av «As the years go passing by», rejält uppspeedat för att det inte skulle kännas igen. Inspelningen gjordes med ett band han inte tog mer på allvar än att han gav det ett sällsynt dumt, medvetet distanserande namn - Derek & The Dominoes.

Den drygt sju minuter långa låten spelades in i Florida av den erfarne producenten Tom Dowd, som också mot alla upptänkliga odds lyckades skapa ett fantastiskt dubbelalbum av de kaotiska och drogbesudlade inspelningarna. En långt senare och mödosamt drogfri Clapton berättar om slagsmål, apati och en studio belamrad med påsar innehållande alla tänkbara och otänkbara droger.

Den som förlöste det till en början förvirrade och livlösa inspelningarna var gitarristen Duane Allman, som en dag plötsligt stod i studion. I mötet mellan honom och Clapton, i den nästa primitiva kraftmätningen mellan de båda gitarristerna, uppstod det elektriska stormfält av gitarrinspiration som gör plattan så speciell, så omedelbart upphetsande.

Albumet «Layla And Other Assorted Love Songs» fick dock ett svalt bemötande och försäljningen var en besvikelse. Det dröjde två år innan skivbolaget förstod att «Layla» borde ges ut på singel i en nerkortad version, för att kunna bli spelad på radio. Då lossnade det; ingen kunde längre värja sig mot den uppslitande passion Clapton släpper loss. Låten blev en stor hit.

Men då hade gruppen redan kollapsat, i ett moln av elakheter och genuint dåliga vibrationer. Allman var död i en motorcykelolycka. Trummisen Jim Gordon, som står som Claptons medkompositör, spärrades senare in på mentalsjukhus efter att ha slagit ihjäl sin mamma.

Den silverglänsande, sju toner långa gitarrfigur som introducerar och så tydligt bygger inspelningens speciella magi? Den som Clapton numera har rensat bort från låten. Den föreslogs och skapades av Allman.

Men det fick han aldrig ett öre betalt för.

Les plateanmeldelser her

Les mer musikk her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her