Meny

Mot i brystet, vett i pannen

Mot i brystet, vett i pannen
Mot i brystet, vett i pannen

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

- Jag gjorde mina misstag. Men jag har alltid känt mig som en rockstjärna, forteller Graham Parker ABC Nyheters Anders Mårtensson.

1975, när den brittiska rockscenen dominerades av progressiva band och androgyna glamartister, gick Graham Parker hem från jobbet på bensinmacken i Surrey. 32 år senare säger han: «Jag gjorde mina misstag. Men jag har alltid känt mig som en rockstjärna».

Oktober 2007. För några månader sedan fick Graham Parker ett stort mottagande i musikpressen. Det fanns till och med de som hävdade att «Don't Tell Columbus» är Parkers bästa arbete sedan new wave-klassikern «Howlin' Wind» från 1976.

Se og hør «The Other Side of the Reservoir» her

- Jag håller med om att «...Columbus» kan vara bland det bästa jag gjort, säger Parker. Men å andra sidan är jag övertygad om att varje artist har sina största stunder innan han eller hon fyller 30. Riktiga klassiker där allting - texter, melodier, produktion - stämmer, plattor som «Squeezing Out Sparks», görs inte av en 56-årig man.

Han fick sitt genombrott i en annan tid. En tid av andra möjligheter och förväntningar. En tid utan MP3-spelare. De riktigt goda åren var för länge sedan.

- Låtskrivare ur min generation, och i ungefär samma genre, säljer försumbara mängder skivor. Vi får, tack och lov, fortfarande viss uppskattning, men det är inget som påverkar försäljningen. Radio? Där finns ingen kommersiell kraft längre, och att ladda ner låtar verkar mest vara till för unga människor som vill ha musiken gratis.

- Situationen är ändå bättre i dag jämfört med i början av 1990-talet, fortsätter Parker. Då trodde jag verkligen att dagen skulle komma när noll personer köper min musik. Men det verkar inte bli så.

Tre år har passerat sedan Graham Parker senast var rubrikernas man, då med en Los Angeles-producerad countryplatta(!). «Your Country» fick fina recensioner och speltid i americanaradion.

- Den blev så mycket country som den kunde bli, och det var medvetet från min sida. När man gör stora förändringar får man ofta uppmärksamhet och det kan vara viktigare än att kritikerna gäspar fram: «Oh, hum... en ny, bra Parker-platta».

- Efter den trodde de väl att jag skulle fortsätta spela in countrylåtar. Men jag har alltid satt en pervers stolthet i att inte leva upp till förväntningar.

Alltså var Parker snart tillbaka med rock'n'roll när han för första gången använde turnébandet the Figgs i studio.

- «Songs Of No Consequence», ja. Låtar som «Bad Chardonnay» och «Local Boys», är verkligen bara kul. De saknar djupare mening. Men sedan blev det som vanligt. Jag kunde inte hålla tyst. Skrev «Vanity press» och «Dislocated life».

Så här är vi nu: «Don't Tell Columbus» och Graham Parker verkar nästan lika förbannad som förr:

Put on your uniform and go to the front/Don't be too sensitive/That's a stunt you don't need when you're stripping them naked and attaching the wires/Because it's only a frat party and all arabs are liars . («Stick To The Plan»)

Han menar att åsikter är viktigt, men gillar inte att bli kallad en politisk artist.

- Jag försöker ha saker att säga, men det är aldrig meningen att göra statements. Jag skriver inte på det sättet. Det handlar mer om att koncentrera sig på en känsla och försöka tolka värdet av varje platta. För mig är «...Columbus» lågmäld, rootsy och varierad. Jag har jobbat med min vanliga palett av textidéer.

- Nytt album, ny turné? Europa?
- Små skivbolag, som mitt, har inte råd att flyga artister över hela världen. Dessutom har det blivit en plåga att flyga. Jag är inte rädd för terrorister, däremot säkerhetskontrollerna. Efter allt som hänt kan jag förstå att det blivit så här, men det är påfrestande att sitta i långa förhör bara för att man bär på en gitarrväska.

- Men du, jag gillar Europa och det kan hända att jag pensionerar mig i England. Jag tror mer på den brittiska sjukvården och omsorgen.

Parker säger: «Tack, alltid kul att snacka. Vi ses kanske».

Själv plockar jag fram anteckningarna från ett möte i Shokan, upstate New York, hösten 2005. Då kom Graham Parker till den lilla restaurangen i en bil av europeiskt märke, men det var första han sa var:

- Jag har lärt mig att förstå och att älska Amerika. Antar att jag stannade tillräckligt länge. Men titta: här bor jag, ett par timmar från stan, omgiven av berg och underbar natur.

Shokan är granne med Woodstock, två timmars bilkörning norr om New York City. Den lilla staden lutar sig mot Catskillsbergen.

Graham Parker trivs med livet här, och det är lätt att förstå varför.

Lika lätt att inse att han inte längre lever upp till myten. Den han var på 1970-talet, «the angry young man», tillhör dåtid.

- Det fanns en ilska, en väldig intensitet i mitt sätt att framföra låtarna. Men jag tycker att jag gjorde en del annat också, som blev ignorerat. «Gypsy Blood» till exempel. Och egentligen hade jag inte så många skäl att vara förbannad. Det gick ju rätt bra.

Med Graham Parker fick England åter en rockstjärna. Han landade mellan glam och punk, blev nummer ett i new wave-generationen.

- Det var Dave Robinson, min manager, som plockade ihop the Rumour. Själv kände jag inga musiker av den kalibern. Hade hört talas om Brinsley Schwarz, för han hade redan ett eget band, ett av de största inom pubrocken faktiskt. Men jag hade ingen aning om vad pubrock var.

1975 hade Graham Parker skrivit «Back To Schooldays» och «Don't Ask Me Questions». Nu fick han också ett band som blev den brittiska motsvarigheten till Springsteens E Street Band. The Rumour - Brinsley Schwarz, Andrew Bodnar, Bob Andrews, Stephen Goulding, Martin Belmont - fångade Parkers vision. Hela sommaren repade man ihop en repertoar, vid slutet av året var skivkontraktet landat. En radioshow som pluggat Parkers demo blev dörröppnare, tidigt 1976 släpptes «Howlin' Wind».

Bara några månader senare kom uppföljaren, «Heat Treatment».

- Två album samma år. Hur det gick till är fortfarande ett mysterium, säger Parker.

Medan han skrev sina första två album hade Amerika upplevt en revolution som hette Bruce Springsteen. Parker, som själv var under starkt inflytande av amerikansk R&B, kallades den brittiske utmanaren. (Se Graham Parker and the Rumour fremføre «Heat Treatment»her)

- Äh, vi kom från olika platser. Hade inte ett dugg med varandra att göra. Det var aldrig någon tävling. Bruce var ju popstjärnan. Och jag... jag vet inte vad jag var. En arg liten insekt?

Parker fortsätter:
- Vi snackar om England, 1976. Punk och new wave fanns inte, oavsett vad folk påstår. Punkbanden var namn i tidningarna, men när jag började spela på teatrar och colleges höll de till på småklubbarna.

Punken fick sitt genomslag 1977, new wave hade börjat med «Howlin' Wind».

- Jag var nog först, det kändes så. Och jag brukar fortfarande tänka så, när jag har mina dagar av storhetsvansinne.

Han skrattar och fortsätter:

- Äh, jag vet inte, men antagligen gjorde vi något väldigt bra och väldigt brittiskt. När man är ung måste man tro att man är fantastisk.

«Howlin' Wind», «Heat Treatment», «Squeezing Out Sparks». Lyxhotell och limousiner, skivbolag som flög Parker till New York med Concorde.

- Folk glömmer. Jag får ofta höra att jag är killen som aldrig toppade listorna och aldrig tjänade pengar. Sanningen är att jag hade några riktigt goda år. Skivorna sålde, pengarna trillade in.

Ändå: efter Jimmy Iovine-producerade «The Up Escalator», 1980, bröt Parker upp.

- När man är ung känns några få år som en väldigt lång tid. Jag hade inte räknat med att vara kvar i branschen efter de tre första plattorna, för det finns alltid ett tvivel. Kanske är man inte så bra som man tror och hoppas? Men när vi överlevde vårt fjärde album började jag tänka: «Jo, jag är nog så bra. Och kanske lite bättre?»

- Så vad var problemet?
- Jag tycker att låtarna på «The Up Escalator» höll ganska bra. Men albumet kändes genomsnittligt, och genomsnitt har aldrig intresserat mig.

Graham Parker letade efter ett nytt sound, och visste att han inte skulle få det med samma musiker.

- The Rumour lät fantastiskt som the Rumour. Nu ville jag vidare, och det ville de också. Allting var odramatiskt. Jag sa vad jag tänkte, de svarade: «Mm, god idé», och så gick vi skilda vägar. Inga hard feelings.

Under samma period funderade Parker på ett alternativ till flackandet mellan London och New York.

- Hade ett ställe i London och en vindsvåning på Manhattan. Men du vet, som engelsman har man automatiskt en ilsken hållning till allt Amerika står för.

- Grejen var att jag gifte mig med en amerikanska, vi fick en dotter och det där med att vara några månader i London, några månader i New York och... ja, fortsätta så. Det kändes inte rätt. Allt eftersom jag började förstå USA lite bättre kändes det logiskt att spendera mer tid här. Och så hittade vi hit, till en plats där man kunde köpa en bit mark utan att bli ruinerad.

- Nu har jag stannat så länge att jag tycker att det här landet faktiskt är ganska fantastiskt.

Få minns, men Graham Parker levde några år på toppen, Och han säger att han fortfarande känner sig som en rockstjärna.

- Ena dagen jobbade jag på en bensinmack i Surrey. Nästa var jag killen som tidningarna skrev om. Så ja, från den dagen har jag alltid känt mig privilegierad och ganska speciell.

Men. Misstag begicks på vägen. Kanske kunde hans «fan base» varit större. Kanske vuxit till något som blivit mer än «konstant».
- Ja, herregud, var ska vi börja?

Han skakar på huvudet.
- Misstag, miljoner misstag. Men det största var nog när Arista gav mig hundratusentals dollar till «Squeezing Out Sparks». Vi gjorde ett album som sålde bra, men borde ha sålt bättre. Problemet var att inspelning och turné kostade så mycket att Arista inte hade några pengar kvar till promotion.

- Varken skivbolag eller min manager tänkte riktigt klart när de skickade iväg oss som förband till Journey och Lynyrd Skynyrd. Eller som den där gången när 14,000 Blue Öyster Cult-fans buade. Fan, vi hade inte ens långt hår.

Parker säger att han protesterade, men inte tillräckligt högljutt.

- Nä, men de betalade bra, så jag tänkte: «Va' fan, vi tar pengarna».

Åren har gått fort. Graham Parker slutade aldrig spela in skivor, och han fortsatte att turnera. För publiken finns kvar, och den är hängiven.

- Men låt oss vara ärliga, säger han. De blir inte fler.

Därför kostar det för mycket att alltid resa med band. 20-30 spelningar om året blir det, ibland fler. De flesta med Parker och hans akustiska gitarr.

- Jag älskar att jobba med andra musiker, men jag är inte beredd att betala priset. Att avlöna ett band, roddare och en tour manager är inte billigt. Och lågbudgetalternativet där man sover i den taskiga turnébussen finns inte. Jag har nått en ålder när man måste bo på ett mysigt hotellrum i stan.

Tillbaka till musiken. Graham Parker säger att han aldrig letar efter ett sound. Därför har han gått från rootsalbum som «12 Haunted Episodes» till enkel pop med «Acid Bubblegum».

- Med Rumour försökte vi nog vara kommersiella. Allt vi spelade in lät som hits i våra öron.

Allt blev inte hits, och det fanns en period när hela musikindustrin tycktes vända Graham Parker ryggen. Men han tog sig genom de tysta åren, det fanns ju alltid låtar att skriva.

Graham Parker tar en sista tugga av enchiladan och säger sedan att han varit arg, men inte längre.

- På sätt och vis gör det ont att inte alltid kunna turnera med band, för det finns fortfarande teatrar jag skulle kunna fylla. Men okej, så är livet. Get on with it.

Foto: graham Parker.net

Les plateanmeldelser her

Les mer musikk her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her

Populært

Velkommen til debatt

ABC Nyheter ønsker velkommen til debatt om det meste. Men vi krever at du er saklig og viser respekt for menneskene sakene handler om og dine meddebattanter. Regler for kommentering finner du her.

Tor Strand, redaktør.

comments powered by Disqus