Meny

Verdens beste juleplate

Verdens beste juleplate

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

«A Christmas Gift For You – from Phil Spector» er den hviteste julen du kan få for penger, skriver ABC Nyheters spaltist Lennart Persson.

Nu är det dags för julhelvetet igen. Och vi vet alla vad som blir dess soundtrack.

Det är den bästa, mest spridda jullåten någonsin. Men det gäller att välja rätt version; den på tidernas bästa julalbum.

«Jag tror inte du behöver oroa dig för den här», sa Bing Crosby direkt, utan att ens ta pipan ur munnen, när kompositören spelade upp låten för honom. Och «White Christmas» har sedan dess sålts i så där 300 miljoner exemplar.

När Irving Berlin i början av fyrtiotalet skrev låten för filmen «Holiday Inn» så satt han i Kalifornien och svettades. Alltså skrev han in det i låten:

The sun is shining

the grass is green

the orange and palm trees sway

There's never been such a day in old LA

but it's December the 24th

Berlin fick en Oscar för sin låt och tog emot den med en blandning av stolthet och självironi; «det här går till en väldigt trevlig kille, jag har känt honom i hela mitt liv». Låten blev sedan en megahit på skiva med Crosby, som sålde några miljoner av sin inspelning varje jul, under många decennier.

Den blev i förlängningen på det också det andra världskrigets allra mest längtansfyllda låt. Hemlängtande amerikanska soldater i hela världen sjöng den med tårarna rullande längs kinderna. Och där någonstans försvann också Berlins vers om Beverly Hills och solen som strålade över Los Angeles från efterföljande inspelningar. Av högst förklarliga och godtagbara skäl.

När demonproducenten Phil Spector tjugo år senare lät Darlene Love sjunga låten i Gold Star-studion i Hollywood var versen emellertid på plats igen. Darlene pratsjunger den så sött, så sött i öppningsspåret på «A Christmas Gift For You - from Phil Spector», historiens mest påkostade, mest tindrande julskiva någonsin. Och referensen till Los Angeles var i sammanhanget alldeles självklar; Spector var ju kung på västkusten. Åtminstone i sin egen föreställningsvärld.

Han hade säkert heller inte en tanke på att textens solstrålar skulle kunna förta något av den julstämning han hade byggt upp i studion, trots att albumet spelades in mitt i smällheta sommaren 1963. Megalomanikern Spector hade nämligen gjort en skiva som skulle låta som snö. Snö överallt, fallande i tunga gnistrande flingor, oavsett var på jordklotet man befinner sig. En skiva som är julen, som ett mentalt tillstånd, som en oförstörbar och odödligt romantisk bild av hur en jul ska vara. Han var oerhört stolt över den. Han hade jobbat konstant i sex veckor, nästan dygnet runt; det var mycket på den tiden. Han hade nästan jobbat ihjäl sig. Studioteknikern Larry Levine, som tvingades till ommixning efter ommixning, har i efterhand beskrivit inspelningen som «sex veckor i helvetet». Han svor på att aldrig mer sätta sig i en studio med Spector.

Men producenten själv var nöjd. Han hade bestämt sig för att skapa sitt livs mästerverk och han hade gjort det. Nu tänkte han bara luta sig tillbaka och se på medan hela världen köpte albumet. Tre dagar innan utgivningen gick dom och sköt president Kennedy.

Och ingen jäkel ville köpa någon julskiva den julen. Inte ens hans.

Så den unge producentens magnum opus låg kvar i drivor i lagerlokalerna och bara ruttnade bort. Den 23-årige Spector hade aldrig tidigare varit så besviken. Det var ju här han skulle stiga fram och presentera sig för den publik som åren innan kastat sig över hans skivor med artister som The Crystals, Bob B. Soxx & The Blue Jeans och The Ronettes. En publik som naturligtvis inte hade en aning om att det var han som producerat plattorna, och förmodligen inte ens hade fattat att de låg på samma etikett. Det här var innan skivköparna blev medvetna om vad en producent är och gör, och långt innan allt det Spector gav ut på sin Philles-etikett laddades med mystik och upphöjdes till måttstock för stil och kvalitet i popmusiken. Det var innan världen fattat vilket geni han var.

Så Phil tänkte ta ett steg fram den här gången. En Spector-monolog skulle avsluta skivan. Ronnie Bennett, som vid den tiden var Spectors hemliga älskarinna och senare skulle bli hans fru, har i sin självbiografi «How I Survived Mascara, Miniskirts and Madness or My Life as a Fabulous Ronette» livfullt berättat om sin partners röst. «Den var så cool, så lugn, så fridfull. Han är den ende man som kunnat tala mig ända fram till en orgasm». Det är dock inte den effekten han uppnår på skivan. Åtminstone är det ingen av kvinnorna i min närhet som har erkänt det.

Han inledde hur som helst sin monolog med orden «I want to say how fortunate I am at twenty-three to do this» ... och fortsatte sedan i långt mer än fem minuter med att lägga ut orden om hur duktig och genialisk han själv var. Någon övertalade dess bättre honom att klippa ner den något pompösa monologen till en julhälsning med en minuts längd. Någon som efter inspelningen bestämde sig för att aldrig, aldrig mer jobba med Phil Spector. Men ändå gjorde det.

Och man förstår att den här personen, och alla Spectors artister och studiomusiker, hade svårt att slita sig. Trots att deras arbetsgivare var både maniskt slavdrivande och neurotiskt opålitlig. Han skapade ju faktiskt magi bara han gick in i en studio.

Hans sorgligt havererande julspektakel är naturligtvis inget undantag; det gav oss det enda julalbum någon egentligen behöver. Elva välkända klassiker och en magnifik nyskriven ballad från Spector och paret Ellie Greenwich och Jeff Barry. Det är stort och pampigt, precis som vi med åren lärde oss att det skulle låta när Spectors «wall of sound» rasade över oss. Men här finns också en närhet och en intimitet; det pinglar av miljoner små bjällror och rösterna är infattade i röd sammet och klingar som renaste kristall. Kitschfaktorn är förvisso väldigt hög, men det här är Amerika. Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att stå emot detta majestätiskt förförande illusionsnummer.

En sak är klar, det går inte att få mer jul än så här för pengarna. Och definitivt ingen White Christmas som är vitare eller mer gnistrande. Eller sexigare, för den delen. Darlene Love låter definitivt inte som om hon vill spendera julen ensam.

Verkligheten bleknar bort i det här albumets sällskap.

Precis som Phil Spector hade planerat.

Och just nu är han säkert väldigt glad att han får fira ännu en jul i frihet. Men det är en helt annan historia.

Populært

Velkommen til debatt

ABC Nyheter ønsker velkommen til debatt om det meste. Men vi krever at du er saklig og viser respekt for menneskene sakene handler om og dine meddebattanter. Regler for kommentering finner du her.

Tor Strand, redaktør.

comments powered by Disqus