Sjefens høyre hånd

Sjefens høyre hånd
Sjefens høyre hånd
Artikkelen fortsetter under annonsen

Anders Mårtensson har møtt Mike Appel, Bruce Springsteens mangeårige manager og produsent. Nå forteller han eksklusivt for ABC Nyheters lesere om det tette samarbeidet med The Boss.

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Artikkelen fortsetter under annonsen

The Boss på scenenThe Boss på scenen

När Bruce Springsteen är ute på vad många tror är sista resan med E-Street Band passar hans upptäckare på att dela med sig av sin egen magi. - Ingenting är över. Jag har mer, mycket mer, att säga. Möt Mike Appel (64)

Den andre maj, 1972. En ung, entusiastisk, manager har bokat möte med den legendariska talangscouten. Med sig har han den ännu yngre artisten, han som drömmer om ett långt, framgångsrikt liv med rock'n'roll.

- Bruce hade talangen, jag förstod att det kunde hända. Men det var mycket, mycket tillfredsställande när det faktiskt hände. Det är en sak att drömma om något, en helt annan sak när drömmar blir verklighet, säger Mike Appel.

För många är han killen som förstod Bruce Springsteens låtskrivargeni, blev manager och ordnade en audition på John Hammonds kontor. Springsteen sjöng några låtar, Hammond gillade vad han fick höra, Columbia Records skrev kontrakt. Och efter år av lågavlönat slit på klubbarna längs New Jersey-kusten var Springsteen, 23, redo att erövra världen. En helt ny resa började, en resa som för Appel fick ett abrupt slut.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Är det hela historien om Mike Appel? Inte ens i närheten. Fakta är att Appel hade jobbat inom musikindustrin i mer än ett decennium när han träffade Springsteen. Redan i början av 1960-talet spelade han rock'n'roll med olika band och skrev låtar på beställning av flera förlag.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

När Appel tänker tillbaka säger han att inget av det som hände var sensationellt eller mystiskt. Musiken bara fanns där.

- Mitt förflutna i musiken? Oj, det har gått några decennier. Men jag skrev alltid låtar. Kan inte minnas att det fanns några speciella stunder som inspirerade.

I slutet av 1960-talet blev Appel anställd av Wes Farrells musikförlag i New York. Jobbet var att skriva ny musik till allt och alla - från hårdrockbandet Sir Lord Baltimore till tidiga 70-talets TV-såpa «The Partridge Family» (med en ung David Cassidy).

Artikkelen fortsetter under annonsen

- Jag är en rock'n'roll-kille, har alltid varit det. Poplåtarna skrev jag bara för att göra chefen nöjd. Det som verkligen började betala sig var när jag jobbade med Sir Lord Baltimore - och sedan kom Bruce Springsteen.

Appel berättar att han slutade skriva sin egen musik ungefär samtidigt som han och Jim Cretecos, med Laurel Canyon Productions, började jobba med Springsteen.

- Och jag kom egentligen inte tillbaka till skrivandet förrän 2003. Man kan säga att det var en självvald exil. Det var som om kreativiteten bara tog slut, och sedan, lika plötsligt, kom allt tillbaka efter alla dessa år. När jag «vaknade upp» fanns lusten där och jag började skriva låtar med en annan mognad. Låtar som passar en man i min ålder. Jag har något att säga och till skillnad från många andra låtskrivare tycker jag att mina texter är väldigt mycket «idag», «här och nu».

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Vi går bakåt i tiden, stannar till vid skiftet 1971-72. Det är då Carl «Tinker» West, som varit manager för Steel Mill och the Bruce Springsteen Band, arrangerar mötet mellan Springsteen och Mike Appel/Jim Cretecos.

- Min spontana reaktion på Bruces låtar var negativ. Han spelade bara två stycken, och där fanns inget bra berättande. Jag sa åt honom att materialet inte höll och att han var tvungen att presentera fler, och bättre, grejer om vi skulle gå vidare med ett albumprojekt.

- Så han försvann, var borta tre-fyra månader, och kom sedan tillbaka med «Blinded By The Light» och flera andra låtar som hade fantastiska texter. Just texter har alltid varit viktigt för mig. Och med Bruce var det så. Hans berättande är fängslande.

Springsteen och Laurel Canyon Productions skrev under kontraktet med Columbia, som under 1973 släppte såväl «Greeting from Asbury Park, NJ» som «The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle». Båda albumen producerade av Mike Appel och Jim Cretecos.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Musikpressen jublade, bandet vann publik längs USA:s östra kust, en sträcka mellan Boston i norr och Richmond i söder. Men plattorna sålde bara i blygsamma volymer och när Springsteen skulle tillbaka till studion, med «Born To Run», var situationen vinna eller försvinna.

Det var då Mike Appel gjorde sitt genidrag. Utan Columbia-direktörernas godkännande skickade Appel en demokassett till några av Amerikas mest betydelsefulla DJs. Resultatet blev att «Born To Run», låten, vann ny mark ett år innan albumet fanns i butikerna. Och då, i augusti 1975, hade hypen blivit enorm, med Springsteen på omslagen till Newsweek och Time.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Mike Appel drog i trådarna. Han var med och byggde legenden. Men förhållandet mellan manger och artist blev kyligare när rockkritikern Jon Landau började bli en viktigare person runt Springsteen. Landau tog successivt över Appels uppgifter och allt slutade med ett kontraktsbråk som gjorde att Appel gick åt ett håll, medan Springsteen fick vänta nästan tre år med att följa upp «Born To Run». När «Darkness On The Edge Of Town» släpptes 1978 var Appel inte längre nära organisationen runt Bruce Springsteen.

Artikkelen fortsetter under annonsen

- Vi hade olika syn på hur allt skulle skötas. Och tyvärr, måste jag säga, kom striden mellan mig och Bruce/Jon att överskugga allt annat. Det fanns ingen tid att glädjas över framgångarna med «Born To Run».

Appel vill ändå poängtera att «skilsmässan» aldrig handlade om en kontraktsdispyt:

- Folk har fått fel information, det är tyvärr ofta så. Man kan väl säga att jag har hunnit vänja mig vid att storyn berättats av andra som inte vet vad som egentligen hände. Det är en absurd tanke att jag bröt med Bruce för att vi inte kom överens om villkoren i ett kontrakt. Advokater ägnar sig åt sådana dispyter, inte artister.

- Bruce ville jobba med Jon, han kände kanske att min tid med honom var över.

Under åren som följde försvann Mike Appel från offentligheten. Han säger att han hade ett eget liv att tänka på. Det handlade om att växa som människa.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

- Jag tror inte jag hade fått samma möjligheter till det om jag stannat med Bruce. Så när allt kommer omkring kan jag saga att det var bäst som skedde. Andra skulle säkert hävda att jag måste gräma mig över att ha gått miste om en massa pengar, för det är så en mans värde mäts - hur mycket pengar man har. Jag antar att det finns en och annan som går omkring och tycker att jag måste varit tokig.

Mike Appel erkänner att det var en tuff strid och att det fanns en tid av bitterhet, men:

- Vi var aldrig fiender. Jag skulle vilja påstå att vi var vänner även under en kort period när vi trodde att vi inte var det.

Samarbeidet har ikke alltid vært konfliktløstSamarbeidet har ikke alltid vært konfliktløst

På 1980-talet gjorde han ett gästspel i filmindustrin, och ambitionerna finns kvar.

- Jag har jobbat på ett filmmanus ganska länge, och det kanske blir klart någon gång? Men det är gigantiskt steg att ta, från att skriva och producera låtar till att göra spelfilm. Nu känner jag bara att jag vill ägna mig åt sånt som känns rätt för stunden, och då kommer musiken först.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Appel, som fortfarande bor i New York, säger att han tillbaka med full kraft. Han vill skriva låtar med berättande texter för en mogen rockpublik. Och till mångas förvåning tänker han sjunga dem själv.

Den är en Mike Appel utan minsta tvekan:

- Jag har mer att säga, mycket mer.

Han började om 2003 och tackar låtskrivarkollegan Rob Martin - och Justin Timberlake(!) - för nytändningen.

Artikkelen fortsetter under annonsen

- Rob hade tjatat på mig ett tag när jag råkade se en Larry King-show där N'Sync var gäster. Man hyllade Justin Timberlake, och det var mer än vad jag klarade av. Jag köpte en gitarr nästa dag och började skriva nytt material med en jäkla fart. Det var olidligt att höra hur de gick på om Timberlake.

Han sitter inte på några nya kontrakt, varken med förlag eller skivbolag. Allt handlar om att visa egen stryka. Det finns material till två skivor, en websida är under konstruktion.

- Jag räknar inte med att bli välkomnad av popindustrin. Många vet inte ens vem jag är. Men jag har mina drömmar kvar. Bland annat skulle jag vilja skriva ett par Broadwaymusikaler.
- Ni har inte hört det sista av Mike Appel.


Les plateanmeldelser her

Les mer musikk her

Les Full av fuzz her

Les Lyttelua her

Les Retrohue her