Med hjertet i New York

Med hjertet i New York
Med hjertet i New York

Willie Nile talar gärna om tillståndet i Amerika: han tycker distinkt illa om Bush, men älskar sitt land och sin stad. På onsdag är en av New Yorks sista rockpoeter tillbaka i Stockholm med ett syfte

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

«Light of Day»? Bruce Springsteen skrev låten till en film av Paul Schrader. Men i de centrala delarna av New Jersey och på rockklubbarna längs kusten har Bob Benjamin gett titeln en annan betydelse. Benjamin, manager för artister som Joe Grushecky och Joe D'Urso, drabbades av Parkinsons i mitten av 1990-talet och samlar sedan flera år tillbaka in hundratusentals dollar till forskning kring sjukdomen. Han gör det med en serie konserter där Springsteen nästan konsekvent varit «special guest», backad av Joe Grushecky & the Houserockers. Det är också mer regel än undantag att Gary US Bonds, Jesse Malin, Garland Jeffreys, Soozie Tyrell och Willie Nile ställer upp för den goda sakens skull.

- Jag lärde känna Bob runt 1980, säger Willie Nile. Bob var då en ung journalist som ville prata om min första skiva. Vi har varit vänner sedan dess och de senaste åren har jag sett honom kämpa outtröttligt mot Parkinsons.

- Vi träffades faktiskt häromkvällen, på en Springsteen-konsert i Madison Square Garden. Sjukdomen har tagit hårt på Bob, men han har kvar glöden. För mig, och många andra, är han en stor inspirationskälla.

I november åker Light of Day på Europaturné. Norge får inte besök, men väl Sverige och Stockholm där Nile, Joe D'Urso och Philadelphiabandet Marah spelar onsdag den 14. november på hotel Birger Jarl.

- Norge... det är alldeles för länge sedan jag var där. Kan bara hoppas att våra norska vänner hör av sig till Bob och Light of Day. Då är jag säker på att vi kan träffas nästa gång.

Willie Nile säger att han längtar till Europa. I december 2006 gjorde han en kort turné med Light of Day (London, Rom, Barcelona), men åren går fort och resorna hit har inte varit tillräckligt många.

- Jag kan drömma om att flytta till Europa. Dels för att publiken är fantastisk, men i grund och botten är det något annat som lockar. Något som har med kulturen att göra, skulle jag tro. Hemma blir mycket så ytligt, hos er verkar allt få en djupare mening.

- Missförstå mig inte, fortsätter Nile. Jag älskar Amerika, men ibland är mitt land en stor tonåring som har mycket att lära.

Willie Nile berättar att han jobbat en hel del med Joe Grusheckys band, the Houserockers, och att de kommer att backa honom på Light of Day i Sayreville, New Jersey.

- Men till Europa åker jag, Joe D'Urso och killarna i Marah med akustiska gitarrer och keyboards. Vi får hjälpa varandra på scenen och jag gissar att musiken hamnar någonstans mellan singer/songwriter och rak rock'n'roll.

I 2006 kom «Streets of New York» och det snackades om att Willie Nile hade spelat in ett karriärdefinierande album.

- Vad kan jag säga? «Streets...» säljer bra, kritikerna verkar gilla mig och jag har generösa vänner. Bono, Lou Reed och Lucinda Williams har sagt fina saker. Det betyder mycket, jag känner mig hedrad.

«Beautful Wreck of the World» och «Streets of New York», Niles två senaste album, har gett hungern tillbaka.

- Jag har fått spela mycket live, och jag har lusten kvar att skriva. Nu har jag fokus på flera nya låtar, så om allt stämmer ska jag ha nästa platta ute i butikerna tidigt nästa år. Jag räknar förresten med att släppa en dvd också. Vi hade ett filmteam på plats under en konsert i New York förra året, och det blev en väldigt speciell kväll.

Kritikerhyllad debut och uppföljare («Golden Down») när 1980-talet var ungt. Sedan många tysta år. Varför faller alla bitarna på plats mer än ett kvartssekel senare?
- När man når en viss punkt i livet är det något som bara händer. Jag har levt länge nog för att göra betraktelser som känns angelägna, inte bara för mig själv.

Musikalisk mognad?

- Kanske, men jag bygger från samma grunder som jag alltid gjort. Min generation växte upp med Beatles, Stones och Dylan. Antar att jag också plockade upp influenser av sånt som min äldre bror spelade - det var allt från Elvis och Chuck Berry till Buddy Holly och Everly Brothers.

Willie Nile växte upp i Buffalo, 60 mil från allt som lockade i New York City. Han gick ut college hemma, men hade liftat till New York på helgerna. Där fanns alltid en magi.
- Gatorna, folklivet, pulsen. Jag ville leva i samma kvarter som Allen Ginsberg och Jack Kerouac. Jag ville bli en del av folkmusikscenen där Dylan var det största namnet.
Greenwich Village, på Manhattan, hade allt det där. Willie Nile berättar att han är kvar i samma kvarter och att magin lever:

- Musiken är inte det första jag tänker på, den är alltid i rörelse. Det är något annat som gör Manhattan till min plats.

Som vadå?

- Det mångkulturella. Jag kan åka taxi i stan och prata med chaufförer som inte förstår engelska. Hela världen finns här.

Willie Nile älskar sin stad. Och sitt land - men inte allt vad det kommit att stå för.

- Vi har blivit lurade av våra ledare. De saknar viljan att förstå omvärlden. Man skrämmer folket till lydnad genom att tala om det ständiga terroristhotet. Jag vet inte vart vi är på väg, men jag har förstått att man på andra håll i världen är mer klarsynt när det gäller den amerikanska utrikespolitiken.

De första åren i Greenwich Village etablerade Willie Nile som framtidens trubadur. 1980, när Arista lanserade debuten, skulle han vara den nye Dylan. Rockigare och mer elektrisk, men ändå den nye Dylan. Året därpå följde «Golden Down» och sedan, utan förklaring, försvann Willie Nile från radarn.

- Det kom inga nya plattor och folk som först undrade var jag blev av glömde snart bort mig. Många trodde att jag var död.

Nile var varken död eller overksam. Men managern bråkade med advokaten som bråkade med skivbolaget som...

- Jag kom till New York för musikens skull, inte för att hålla på med smutsiga affärer. Hade också hunnit bilda familj och tänkte: «Nu skiter jag i det här och åker hem till Buffalo för att uppfostra barnen.»

Columbia Records plockade upp tråden. 1991 släpptes «Places I Have Never Been», 1992 kom ep:n «Hard Times In America» som summerade hans syn på tillståndet i nationen.

Willie Nile var arg då. Han är arg i dag.

- När jag var grabb lyssnade man till tal av Martin Luther King eller John och Bobby Kennedy. Allt de sa, som inspirerade och gav framtidstro, har gått förlorat.

Det var en comeback som fick uppmärksamhet. Men i början av 1990-talet var artister som Willie Nile kommersiellt omöjliga. Så det blev tyst igen, fram till 1999 när han gav ut «Beautiful Wreck of the World» på egen etikett. Med uppskattning från några av de största namnen på rockscenen började Nile skriva till «Streets of New York».

- Allt kändes så rätt. Jag längtade inte tillbaka till industrin, men jag ville att så många som möjligt skulle lyssna. Ett bolag ville skriva kontrakt, men backade ur. Då sa killen som signade mig upp sig, startade eget och gav själv ut plattan. Med distribution genom Sony/BMG.

Efter lång och trogen tjänst, är det dags att tjäna de stora pengarna?

- Jag har inget att bevisa. Men jag vill sälja, för att kunna spela in fler album. Och för att få turnera. President Bush verkar inte intresserad av världen, men om jag - som han - haft obegränsat med pengar skulle jag spendera allt på att resa. För att få se världen, och förstå den.

Light of Day 2007:
2.-4. november: Sayreville , New Jersey , USA
9. november: Los Angeles , USA
10. november: San Francisco , USA
14. november: Stockholm , Sverige
15. november: Rotterdam , Nederland
16. november: Barcelona , Spania
17. november: Roma, Italia
18. november: Bedford, Storbritannia
7. desember: Niagara Falls , Canada
8. desember: Toronto , Canada

Mer info: Light of day

Les plateanmeldelser her

Les mer musikk her

Les Full av fuzz her

Les Lyttelua her

Les Retrohue her

Mer fra ABC Nyheter
Siste fra forsiden

Velkommen til debatt

ABC Nyheter ønsker velkommen til debatt om det meste. Men vi krever at du er saklig og viser respekt for menneskene sakene handler om og dine meddebattanter. Regler for kommentering finner du her.

Tor Strand, redaktør.

comments powered by Disqus