Lyckliga gatan

Lyckliga gatan
Lyckliga gatan

Visste du at en av de mestselgende singlene i Norge er svensk? Lennart Persson forteller deg om Anna-Lena Löfgren, Cornelis Vreeswijk, Lill Lindfors og Siw Malmkvist.

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

En av de mest säljande singlarna någonsin i Norge är svensk.

Att den är svensk är ju kul i och för sig, men viktigare är att den är så fantastiskt bra. Fortfarande.

Den dök upp i en av de där barnsliga, omöjliga nörddiskussionerna man ibland ger sig in i. Utan att förstå bättre.

Jag fajtades härförleden en sen natt med några kompisar om vilken som var det svenska sextiotalets mest perfekta skivproduktion. Vi blev så klart genast snudd på ovänner.

Själv slogs jag länge hårt och orubbligt för just den inspelning som var en gigantisk hit i Norge: Anna-Lena Löfgrens «Lyckliga gatan» från slutet av 1967, ett kongenialt annekterande av en i sanningens namn rätt alldaglig italiensk schlager. I sin återhållsama, väldigt eleganta produktion växer den emellertid till en katedral av subtil känslodramatik och vacker kitsch. Den petade ner The Beatles «Hello goodbye» från den svenska försäljningslistan och såldes i rättmätiga 150 000 exemplar. I Norge nådde den en försäljningssiffra på 100 000 exemplar.

Men diskussionen gällde ju inte försäljningsframgångar, så just det argumentet tog mig ingenstans.

Kompis nummer 1 hade en given, för honom fullständigt självklar kandidat: Cornelis Vreeswijk-albumet «Grimascher & telegram», inspelat 1964 med ett sällsynt slipat komp bestående av bland andra jazzpianisten Jan Johansson. Och jag måste motvilligt hålla med, det albumets «Ångbåtsblues» är förmodligen den mest övertygande bluesinspelning som någonsin gjorts på svenska.

Min kompis nummer 2 kämpade lika obönhörligt för någon av skådespelaren Per Myrbergs sparsmakat countryinfluerade inspelningar från mitten av decenniet, inte minst tolkningen av John D Loudermilks «My wife», med fin svensk text av Vreeswijk. En god, men knappast vinnande kandidat.

Ingen vann fighten. Alla vann den.

Det intressanta var ju inte att vi var oense om vilken som var den bästa produktionen utan att vi faktiskt båda till sist valde varsin inspelning producerad av samme man, inspelad i samma skivstudio och utgiven av samma skivbolag.

Och när striden hade lagt sig och kombattanterna hade skingrats i natten insåg jag plötsligt att det decenniets allra bästa svenska produktion nog ändå var Pugh Rogefeldts debutalbum, inspelat under sextiotalets sista dallrande minuter. Ännu ett verk av samme man och samma skivbolag/studio.

Det här säger en del om Anders Burman och hans bolag Metronome.

Jag var faktiskt i bolagets studio med Burman någon gång under 1974, under en av de uppslitande inspelningsdagarna för John Holm-albumet «Lagt kort ligger». Studion såg ut ungefär som de flesta andra studior - dunkel och klaustrofobiskt trång - men satte man händerna mot väggarna kunde man lätt känna vibrationerna av de som gjort klassiska inspelningar där: Owe Thörnqvist, Siw Malmkvist, Vreeswijk, Hasse & Tage, Fred Åkerström, Rogefeldt, Ola Magnell, Bernt Staf, Abba och många fler.

Metronome, studion och skivbolaget, gjorde outplånliga avtryck i den svenska populärkulturen under sextio- och sjuttiotalet. Det är därför jag efter den upphetsade diskussionen kastar mig över journalisten Håkan Lahger och formgivaren Lasse Ermalms magnifika volym «De legendariska åren - Metronome records» (Premium Publishing). Anders Burmans och Börje Ekbergs skapelse - sjösatt i slutet av fyrtiotalet och 30 år senare «tvångsannekterad» av multinationella Warner-koncernen - rymmer hela historien om den svenska skivindustrins födelse och explosionsartade utveckling. Ermalm och Lahger berättar den med omsorg och kärlek.

Burman var den som efter femtiotalets jazzvåg tog hand om det musikaliska. Ekberg var den som höll i papperen, och även jazzmusikern Lars Gullins drogverktyg, vilket vi osminkat upplyses om här. De var unga, hungriga entreprenörer av det slag som i dag väljer dataspelsarenan före musikbranschen.

Utgivningen byggde på de bådas jazzintresse, men redan 1950 licensierade man inspelningar med amerikanska mainstreamartister som Frankie Laine och Vic Damone. 1961 gav man ut Lee Dorseys «Ya ya» och sedan rasslade det på med såväl «Hang on Sloopy» och Neil Diamond som en tidig Van Morrison-hit och några Phil Spector-produktioner. Men Bjurman och Ekberg upptäckte tidigt det än mer lönsamma i att plocka upp utländska hitlåtar, översätta texterna till svenska, sno de redan gjorda arrangemangen och spela in dem med folkkära artister som Siw Malmkvist, Per Myrberg och Anna-Lena Löfgren. Detta gjordes dock oftast med god stilkänsla och höga krav på utförandet; Metronome gick från den döende jazzen till att bli en effektiv schlagerfabrik.

«Kort, tydligt och slagkraftigt» var devisen. De bästa musikerna och arrangörerna - oftast hämtade från jazzscenen - anlitades och översättningarna signerades av duktiga ordvrängare som Beppe Wolgers, Stikkan Anderson, Cornelis och Robban Broberg. Pär Rådström skrev åt Myrberg, Olle Adolphson gjorde en utmärkt försvenskning av Bobbie Gentrys «Ode to Billy Joe» och Siw Malmkvist gjorde en glimrande tolkning av den.

Owe Thörnqvist berömmer Burman för att han såg till att omge honom med «snabbtänkta och improvisationskunniga kreatörer». Burman var passionerat involverad i alla faser av skivornas tillkomst, ofta också som temposäker trummis. Och schlagerinspelningarna hjälpte honom att lägga grunden för sjuttiotalets mer seriösa, mer artistiska produktioner. I vilka han ofta stred för en egen, oväntad väg. Många artister vittnar om att Burman envist drev igenom slutanvändandet av tagningar de själva inte var nöjda med; Burman hörde något i dem som ingen annan hade hört. Och han gjorde nästan alltid det rätta valet.

Det är som radioprofilen Stefan Wermelin säger i boken: före Burman fanns det inte några skivproducenter i vårt land, det fanns bara «folk som slog på inspelningsapparaturen». Burman var något nytt; vem mer än han hade lyckats övertala Lill Lindfors att spela inn en Captain Beefheart-låt översatt av Rogefeldt?

Samtalet med Burman snirklar sig engagerat genom boken, men dess värde ligger lika mycket i utmärkta intervjuer med bland andra Thörnqvist, Malmkvist, Svante Thuresson och ljudteknikerna Michael B Tretow och Janne Hansson. Lahgers nyfikenhet på det speciella «Metronomeljudet» för oss ända in i den sinnrikt konstruerade ekokammare som fortfarande döljer sig, likt «en cykelkällare ritad av en berusad arkitekt», bakom själva studiorummet. Och det är kul att äntligen få veta att det är Turid Lundqvist som sjunger den där fina, men på omslaget okrediterade bakgrundsstämman i «Små lätta moln» från just Pughs debutalbum.

I en bok så uppenbart producerad för folk med ett musikintresse som sträcker sig åtminstone en armlängd bortom det normala är det så klart irriterande att den legendariske låtskrivaren Mort Shuman får sitt namn felstavat, men boken är genomgående väl researchad och späckad med information som dess bättre sällan tillåts bli för intern. Berättelsen flyger fram över sidorna, kanske för att den inte väjer för att också lyfta fram ett och annat lik ur garderoben.

Fast man skulle gärna ha velat veta mer av historien kring «Hot dog rock and roll» med The Singing Dogs som bolaget gav ut i mitten av femtiotalet ...

Klart är emellertid att Burman en gång tackade nej till Per Gessle och hans grupp Gyllene Tider, sedermera en av den svenska popmusikens mest pålitliga kassakor genom tiderna. Men Burman tänkte säkert även i det läget mer på kvalitet än kvantitet.

Gessle har ändå hängt refuseringsbrevet på hedersplats i den memorabiliasamling han visar upp på sitt kurhotell i Tylösand.

Les plateanmeldelser her

Les mer musikk her

Les Full av fuzz her

Les Lyttelua her

Les Retrohue her

Mer fra ABC Nyheter
Siste fra forsiden

Velkommen til debatt

ABC Nyheter ønsker velkommen til debatt om det meste. Men vi krever at du er saklig og viser respekt for menneskene sakene handler om og dine meddebattanter. Regler for kommentering finner du her.

Tor Strand, redaktør.

comments powered by Disqus