Kunsten å elske Ray Davies

Kunsten å elske Ray Davies
Kunsten å elske Ray Davies
Artikkelen fortsetter under annonsen

ABC Nyheters spaltist Lennart Persson forteller om sine møter med Kinks-legenden Ray Davies som i disse dager er ute med nytt album.

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Artikkelen fortsetter under annonsen

Det har kommit en ny skiva med Ray Davies.

Varje gång det gör det påminns jag om mitt aningen besvärliga förhållande till Ray Davies.

Ni har kanske hört talas om en bok som heter «Kvinnor som älskar för mycket», som inte handlar om sex utan om kärleken som problem?

Min vän Mats Olsson och jag skulle kunna skriva om «män som älskar Ray Davies för mycket».

Det var Ray Davies som förde oss samman. Ja, Olsson var nyfiken på mina skivor med John Coltrane och Pharoah Sanders, men det var allvarligare saker som cementerade vår vänskap. The Kinks.

Vi hade kompisar som inte lyssnade på annat än Soft Machine, Van Der Graaf Generator och Amon Düül. Åtminstone kändes det så. Viktiga saker. Men det var inte så kul. Så Olsson och jag träffades i smyg och lyssnade på Creedence, Sir Douglas Quintet, Jerry Lee Lewis countryplattor och «Arthur» med The Kinks. Olsson var hårdnackad anglofil och kunde texterna till alla låtarna i detta mäktiga utvandrarepos. «You will never see her at Ascot/she can't afford the time or the fare/but she's bought a hat like Princess Marina's/so she don't care».

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Mellan varven satte vi i oss hårdstekt bacon och ett slags väldigt märkliga spagettiringar i tomatsås. Vi kallade dem för fiskögon, för det var så de såg ut.

När The Kinks kom till den allra första Roskildefestivalen, 1972, var vi naturligtvis där. Några månader innan hade de gett ut «Muswell Hillbillies». Vi älskade nästan sönder den skivan. «Holiday», «Skin And Bone», «Oklahoma USA», «Oh Demon Alcohol». Och fråga mig inte hur, men när The Kinks spelade på festivalens allra största scenen så stod Mats och jag där. På samma scen. Det var bara att sträcka ut armen och röra vid Ray Davies. Men det gjorde vi inte.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Efter spelningen kommer jag ihåg att vi hängde med bandet i en sån där kal arbetarbod på hjul, som skulle vara omklädningsrum. Men det var ingen som klädde om. Alla drack däremot whiskey, direkt ur flaskorna. Utom Olsson och jag, för vi stirrade mest på Ray Davies. Ingen av oss vågade hälsa.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Efteråt erkände vi båda att vi hade gjort vad som helst för att han skulle ha räckt över sin flaska och sagt «här, killar, have a sip». Vad som helst.

Men det gjorde han ju inte.

Senare på natten stötte vi ihop med bandet igen, på Köpenhamns hor- och knarkgata i kvarteren bakom centralstationen. Ray var inte med. Antagligen för att hans lillebror lovat ge honom stryk om han följde med.

Unge herr Davies och de andra musikerna blev storögt, jag menar verkligen storögt, engelskt imponerade, när vi i ett gathörn stötte på ett par som faktiskt gjorde det rakt framför ögonen på dem. Knullade, mot en vägg.

Olsson och jag var nog mest lättade över att Ray slapp se det.

Några år senare hände det sig att jag faktiskt åt middag med Ray. Men vi pratade inte alls om Istedgade i Köpenhamn. Vi pratade om England, om Bo Diddley och väldigt mycket om teater. Jag förstod mig inte då heller på teater, men Ray var oerhört fascinerad. På scenen yttrade det sig dessvärre i en rad ansträngda multimediaföreställningar som engelska rockmusiker vid den tiden inte riktigt behärskade. Efter middagen utsattes jag för en av dem, «Schoolboys In Disgrace».

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Det var inte särskilt bra. Det var rätt uselt. Både Olsson och jag hade redan sålt våra exemplar av skivan. Det var ännu tristare på scen. Efter föreställningen kom en kille från skivbolaget springande och sa att Ray ville träffa mig, för att höra vad jag tyckte om det jag hört och sett. Jag avböjde. Skyllde på att jag måste hinna med ett tåg. Det skäms jag fortfarande för.

Efter det skildes våra väggar. Och det var väl lika bra det. The Kinks slog igenom i USA, spelade på idrottsarenor och blev ett hårdrockband.

För några år sedan möttes vi igen. Ray var del av något som nöjesfältet Tivoli i Köpenhamn kallade «Stjerner i Glassalen«. Glassalen är en oerhört vacker liten byggnad mitt i det stora nöjesfältet. Med plats för kanske fem hundra personer. Ray stod på den lilla scenen fyra kvällar i rad.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Tommy Steele skulle kommer senare samma sommar. Han skulle få sex dagar. Och han sålde säkert ut allihop. På Rays föreställningar var det väl i snitt 150-200 personer. «Welcome to the secret society», sa han. «Nu blir det kultur, åtminstone tills pubarna öppnar.»

Och så berättade Ray om sitt liv. Med rasande roliga monologer; cyniska och mänskliga på en och samma gång. Med sina fantastiska sånger. Från «Set Me Free» till «Waterloo Sunset». Och plötsligt förstod jag precis varifrån en låt som «I'm Not Like Everybody Else» kom. Från Rays allra innersta hjärterum. Från den tid när han fortfarande kämpade för att bli något annat än den «man without a face» han då fortfarande såg sig själv som.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Han berättar om «the front room» i familjens lilla hus på Denmark Terrace i Muswell Hill, på kullarna i norra London. Det lilla vardagsrummet där hans sex systrar hånglade med pojkvänner, där grammofonen och pianot fanns. Dit pappan kom hem efter kvällarna på puben, med alla sina kompisar, för att fortsätta festen. Han rullade undan mattan, sjöng Cab Calloways «Minnie The Moocher», åtminstone en eller två verser innan han kollapsade över något litet bord med virkad duk på. Kompisarna la honom i ett hörn och fortsatte festen.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Ray och hans bror hörde allt från sitt rum, dit de var förvisade.

Och lärde sig en del om den far de inte fick kalla «dad» förrän han druckit fem pints. Som älskade Hank Williams och kallades Fred. Fast han hette Frederick.

Ray sjöng Billy Eckstine-versionen av «That Old Black Magic», från en skiva hans mamma förbjöd systrarna att spela för att hon tyckte texten var allt för sexig. Den kunde sätta griller i huvudet på pojkvännerna på soffan i vardagsrummet. Och hon hade rätt, berättade han. Just därför spelades den, i smyg, hela tiden.

Han berättade om hur han ända sedan barnsben stod på kullarna i norr och längtade in till London, till Soho, till ett annat liv.

Han berättade om systern Rene, som plötsligt dog på Rays sextonårsdag. På ett dansgolv, av ett okänt hjärtfel. Om sorgen som grep honom, som nästan kvävde honom. Om hur släktingarna samlades i det där vardagsrummet efter begravningen och turades om att sjunga systerns älsklingspoplåtar kring det gamla pianot.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

- Och plötsligt förstod jag det kanske viktigaste jag lärt mig under hela mitt liv: vilken kraft det kan finnas i en simpel poplåt, vilken betydelse den kan ha i våra liv. Det förstod jag när jag hörde de här vuxna, för mig lastgamla, människorna kring det där pianot. Jag förstod vilken hjälp de hade av de där låtarna; med att uttrycka känslor de aldrig i hela livet hade kunnat uttrycka med sina vanliga gamla ord.

Och så sjöng han «See My Friends». Och jag förstår med en gång varför den låten alltid har varit det sorgsnaste jag kunnat höra. Jag fattar att den upprepade textraden «she is gone» handlar om Rene.

Jag har varit nära Ray Davies ett par gånger. Men aldrig så nära. Trots att jag satt ända långt bort på femte raden.

Häromåret möttes vi igen, i Strindbergs röda rum på Berns i Stockholm. Jag såg att han hade färgat håret med en skvätt svart och att han hade mejkat sig inför den fotografering som väntar. Om detta signalerade osäkerhet eller bara professionalism vet jag inte, men han såg väldigt ... värdig ut. Han rörde sig som en gentleman, var oerhört närvarande och hans ögon brann som på en man som inte på långa vägar är färdig med livet.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Självklart kan jag inte låta bli att fråga honom om varför texten till «See My Friends» är så dränkt i sorg och längtan. Och han bekräftar att min känsla från vårt förra möte var riktig:

- Jag har svårt att minnas var den texten kom ifrån; de flöt ju ofta upp ur mitt undermedvetna. Jag tror att den på ett plan handlar om min ex-flickvän, som också var min första flickvän, men säkert också om Rene som hade dött när jag var väldigt ung. [sjunger] «She's gone, there's no one left to take her place.» Mycket av det jag skriver är baserat på barndomsupplevelser och jag saknade henne väldigt mycket.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Vi pratade vidare om livet.

- Det är naturligtvis så att man måste gå vidare, man måste ibland bestämma sig för att stänga av sådana tankar. Saker och ting kommer ändå förr eller senare att drabba oss, så vi kanske ska låta bli att ta ut all den där oron i förväg?

Artikkelen fortsetter under annonsen

Och så berättade han om frågan han istället ställer sig själv varje dag:

- Gör jag någon skillnad? Sticker jag ut från den grå massan? Det är frågan som alla vettiga människor borde ställa sig då och då.

- Jag gör det varje dag, det är som morgongymnastik. Det är den stora hemligheten, lösningen på allt.

Han är en väldigt fin man. Fortfarande.

Les plateanmeldelser her

Les mer musikk her

Les Full av fuzz her

Les Lyttelua her

Les Retrohue her