En stor STEMME

 
Artikkelen fortsetter under annonsen

<pDet finnes stemmer, og det finnes STEMMER, skriver Lennart om JJ Grey i Lennarts Hörna.</p

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Artikkelen fortsetter under annonsen

Det finns röster och så finns det RÖSTER.

De där som under loppet av sekunder fångar in en och gör klart för en att det här är på allvar, det här är inget skitsnack utan mål och mening, det här siktar direkt på hjärtat.

Den unge amerikanen JJ Grey har en av de där rösterna.

Jag snubblade precis över hans nya album tillsammans med ständiga kompgruppen Mofro och det fick mig ned på knä.

JJ Grey & Mofro. «Orange Blossoms» heter plattan. Den ligger på Alligator-etiketten. Glöm det inte.

Det är ett märkligt anonymt bandnamn och ett fult, väldigt intetsägande omslag. Och titeln på albumet gör verkligen inget för att leda en på rätt spår. Men vilken röst som gömmer sig bakom allt det lösa, vilseledande bråte man har förpackat den i! Vilken röst!

JJ Grey bär fram sina säkerligen självupplevda white trash-historier om dödsknarkande polare och halleluja-präster, korrupta politiker och mer renodlade skitsnackare med en osviklig balans av känsla och kraft, närvaro och ilska. Han levererar dem med ett allvar som signalerar att han inte tänker tolerera någon ouppmärksamhet. I den aggressivt drivande «Higher You Climb» vänder han sig till någon som fått vittring på pengar och säljer ut sina barn, vänner och knarklangare med samma lättvindighet. Det går inte att missa det underliggande hotet i hans sång.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Spend the grocery money trying to make you a name
while your kids can't read or write
I guess you ain't going change
and now you say they got you pimping for the DEA
rolling on your boys
cause you say you getting paid

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

The higher you climb the further you fall

Gammal och beprövad sydstatsrock

Grey och hans kumpaner från norra Florida gör gammal beprövad, en del skulle säga omodern, sydstatsrock från någonstans mitt mellan Tony Joe White, Wet Willie och Lynyrd Skynyrd, med krälande alligatorgitarrer och rejält machotryck i rytmsektionen. Testa den dreglande, lätt sexistiska, men oemotståndliga bar-hymnen «On Fire», så förstår ni vad jag menar.

She's on the dance floor at your local jook
trying to sweat a bunch of fools she done already took
but when that gal gets down you can't help but stare
cause that frames lit and smoking like a signal flare

Artikkelen fortsetter under annonsen

She's on fire!

Trombonen kvider liderligt och vi ser alla förbjudna syner framför oss. Ja, det här bandet håller sig med riktigt blås och riktig Hammondorgel, till och med en hotfullt framsmygande stråksektion, som glider in i ljudbilden på precis rätt ställen.

Som i «She Don't Know», en långsam, tillbedjande kärleksförklaring till kvinnan som är hans allt, men inte själv fullt ut förstår att hon är det.

She believes in what I do
she believes even if I don't

But she don't know how much I love her
and she don't know how much I need
if the morning finds her gone
I don't know that I could

Det är framförallt i sådana förtätade, långsamt svajande och djupt soulförankrade ballader som Grey sjunger så att man håller andan. Det är då man ser syner av Otis Redding, det är då man bestämmer sig för att gräva fram Frankie Millers och Bob Segers bästa skivor igen, men istället trycker in repeat-knappen på cd-spelaren. Det är då alla bitarna faller på plats.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Gå nu och lyssna.

Kommer att däcka er

Och om ni precis som jag faller för Grey och hans polare ska ni precis som jag gjorde leta upp gruppens tre tidigare album: «Blackwater», «Lochloosa» och «Country Ghetto» från 2001, 2004 och 2007. Och låtar som «Circles», «On Palastine», «A Woman» och «Goodbye» kommer att däcka er, jag lovar. De två första är lite råare och möjligen vildare än de två senaste, men Grey sjunger i sanningens och logikens namn bara bättre och bättre.

Gemensamt för alla albumen är att Dan Prothero från skivbolaget Fog City i San Francisco har producerat dem med genuin känsla för hur ett band av den här typen ska låta: tajt och torrt, med naturlig dynamik och massor av livekänsla, ända upp i ansiktet på den som lyssnar.

Det här är musik som känns både i hjärtat och magen.

Och som i slutänden gör livet lite, lite lättare att leva.

Artikkelen fortsetter under annonsen

JJ Grey går avslutningsvis själv ned på knä och lägger ut dagens predikan, om den allt omfamnande kärleken, under sex förtätade minuter:

I believe in what I can't change
in a hard lesson learned
and the strength from my pain
And I believe
in what I can't prove
in the joy of not knowing
and the misunderstood

Let go of my past
let go of my future
one cloud at a time
Yes I'm dreaming
let me look upon her
one more time
this beauty that I love
before she's gone, before she's gone


The memory of one moment
is the beginning and the end of who I am

Halleluja!


Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden