Good Old Boy

 
Artikkelen fortsetter under annonsen

<pRandy Newman har laget et fantastisk album, skriver Lennart Persson om mannen han beskriver som låtskrivernes låtskriver. </p

Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon

Artikkelen fortsetter under annonsen

Det är nio år sedan Randy Newman senast gav ut en skiva med nyskrivet material. Och vad har han då tänkt på under dessa långa år i sin skrivarlya?

Norge, bland annat, visar det sig.

Men det är inte bara därför som «Harps & Angels» (Nonesuch/Warner) är ett fantastiskt bra album. Ett album man kan sortera in bland hans allra bästa. Det enda fel jag egentligen kan komma på är att det har dröjt alldeles för länge.

Han kommenterar det själv, i första spåret, redan med sin öppningsrad:

«Has anybody seen me lately?»

Nä, det har vi inte. Om vi nu inte har för vana att gå på Oscar-ceremonin varje år. Newman brukar alltid vara nominerad för något av de filmsoundtrack han spiller sin tid på; med musiken till «Monsters Inc» lyckades han till och med sno åt sig en gyllene statyett. Jag tror att det var hans femtonde nominering.

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

Men oavsett var han nuförtiden håller hus så gör Randy Newman alldeles på tok för få «riktiga» skivor.

Han anser möjligen att han gjort tillräckligt med låtar vid det här laget. Och han har ju förvisso varit i gång i snart 50 år, så länge att den samling som vanligtvis så noggranna Ace Records nyligen gav ut framstod som ett skrapa-på-ytan-hafsverk.

«On Vine Street» är ett futilt försök att samla ihop mästerverken han levererade som låtskrivare åt andra, trots att urvalet i princip bara zoomar in hans sextiotal. Var finns till exempel Irma Thomas sublima «Anyone Who Knows What Love Is», varför fick vi inte ta del av HP Lovecrafts mästerliga tolkning av «I've Been Wrong Before». Listan kan göras lång. Inte ens en dubbel-cd hade räckt; det finns uppenbarligen hur många orättvist förbigångna låtar som helst. Min danske vän Kent gräver fram dem med omättlig aptit på snyggt skuren popmusik - nu senast det magnifika tonårsmelodramat «What Are You Waiting For» på en engelsk singel från 1966 med fullständigt okända gruppen We Talkies!

Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen
Artikkelen fortsetter under annonsen

För mig kunde han gärna ha fått skriva ett par hundra låtar till på sextiotalet.

Skriva låtar kunde han nämligen redan då. Och de förvaltades ju snyggt av alla från Dusty Springfield, The O'Jays och Rick Nelson till The Beau Brummels, Gene Pitney och Scott Walker.

Under tioårsperioden 1968-79 gav han sedan ut en jämn ström av mer eller mindre mästerliga skivor i eget namn. Ingen skivsamling förtjänar namnet om den inte innehåller åtminstone fem av dem: «Randy Newman», «12 Songs», «Sail Away», «Good Old Boys» och «Little Criminals».

Hans värld där består av pyromaner, våldtäktsmän, pedofiler och bara helt vanliga psykopater. Hallickar och langare. Korrupta politiker, slipade slavhandlare, korkade rasister och bittra entertainers på väg in i glömskan. Och det första man måste lära sig som Newman-fan är att inte tro att det är hans egen personlighet, hans egna upplevelser och åsikter som iscensätts på skivorna. Att en låtskrivare ska uttrycka sina egna tankar, sina egna tvivel och drömmar, det har Newman aldrig kunnat förstå. Han berättar historier.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Han har gjort det sedan tidigt sextiotal. Hans första singel heter «Golden Gridiron Boy» och kom ut 1962. Då var han nitton år gammal. Och lät redan som en gammal gubbe. Han har för övrigt alltid sjungit sina låtar med en gammal mans röst; som en lätt cynisk Hoagy Carmichael, vid någon poolkant i Hollywood. Men det är inte i första hand cynismer eller provokationer hans låtar lämnar efter sig; de har alltid haft en märklig förmåga att få oss att trots allt se dessa beklagansvärda avarter som just människor, inte djur eller monster. Kärlek och medkänsla, satir och sentimentalitet, humor och en knivskarp iakttagelseförmåga är de redskap han använder för att peta hål på mänsklig dubbelmoral, dumhet och uppblåsthet. Man skrattar ofta för att man inte ska börja gråta.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Och för att ingen ska missa hur allting hänger ihop så förklarade han i »God's Song« hur det ligger till. Gud är svag för mänskligheten bara för att han tycker att det är så charmigt att vissa av oss tror på honom.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Newman säger sig i efterhand bara ha ångrat budskapet i en av sina låtar, «The Blues», som driver med en ung man som har problem och flyr från dem till sitt piano och musiken. Han ångrade låten för att den så direkt gjorde gjorde narr av någons känslighet.

I Newmans värld brukar det vara den som sjunger låten, berättaren, som är vrickad eller avskyvärd eller bara sorglig, inte den person låten handlar om.

Man kan tro att han rest världen runt för att observera och lära sig saker, men förmodligen är det bara så att han tittat väldigt mycket på TV och gått på bio flera gånger i veckan. Om det inte vore så att jag en gång såg honom livs levande i Köpenhamn så skulle jag gissa att han aldrig satt sin fot utanför Kalifornien. Han har säkert flygskräck ... och bacillskräck.

Nya skivan «låter» som en av de där gamla klassikerna. Inte minst för att han har ett sagolikt studioband bakom sig, som lätt glider från rökig nattklubbsblues till rumpskakande New Orleans-jazz.

Artikkelen fortsetter under annonsen

De tre album som, allt mer sporadiskt, gavs ut efter de ovannämnda fem är i sanningens namn ojämnare. Men ändå. «Bad Love» från 1999 var en uppryckning, men när uppföljaren «The Randy Newman Songbook Vol 1» dök upp fyra år senare innehöll den bara nya, förväntat avskalade tolkning av sjuttiotalsklassikerna. «Harps & Angels» är hans första med nyskrivet material på nio år.

Artikkelen fortsetter under annonsen

(Foto: Pamela Springsteen/Nonesuch)(Foto: Pamela Springsteen/Nonesuch)

Ni förstår att det är en efterlängtad skiva, Och dess bättre lever den upp till alla mina förväntningar.

Med sedvanligt «förkyld» röst och med den alldeles egna formen av humancynism droppande ur mungipan beklagar han med stor ironi att vi alla just nu verkar hata hans land och president. «Vadå, det finns ju värre skurkar än Bush i historien ... Caligula till exempel!» Och det finns faktiskt gott om exempel på andra, ÄNNU värre och våldsammare imperiebyggen: «like the Spanish inquisition ... they put people in a terrible position». Och så har vi ju alltid Stalin och Hitler.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Just a few words in defense of our country
Whose time at the top
could be coming to an end
Now we don't want their love
and respect at this point is pretty much out of the question
But in times like these
we sure could use a friend
Hitler, Stalin
Men who need no introduction

Han sjunger också om den långt ifrån gudfruktige hypokondrikern som har en nära-döden-upplevelse, om föräldern som oroar sig för att det går så bra för de koreanska barnen i hans eget barns klass och om svälten och eländet i hans eget ojämnlika land. «Och ingen mer än Jackson Browne bryr sig.»

Jesus Christ, it stinks here
high and low
The rich are getting richer
I should know
While we're going up
you're going down
No one gives a shit
but Jackson Browne

Livet är hårt i världens rikaste, mäktigaste land.

Artikkelen fortsetter under annonsen

Living in the richest country in the world
Wouldn't you think you'd have a better life?

Artikkelen fortsetter under annonsen

Och det finns andra länder som bättre klarar det där med sociala skyddsnät och sjukvård. Norge, inte minst:

If you lived in Norway
you'd be fine by now
Get sick there

you'd make the doctor wait

Han gräver möjligen inte längre lika djupt för att få fram sina karaktärer, men man har roligt ändå i deras sällskap.

Han ger oss också oemotståndlig nostalgi med «Feels Like Home», som Linda Ronstadt gjorde till en höjdpunkt på det rätt bleka andra «Trio»-albumet med henne, Dolly Parton och Emmylou Harris.

Och man gråter nästan när han sjunger «Losing You», som precis som den hjärtekrossande «I Miss You» på «Bad Love» verkar skriven direkt till hans första fru Roswitha, som han var gift med i nära 20 år, innan paret gick skilda vägar i slutet av åttiotalet.

Han är verkligen låtskrivarnas låtskrivare. Och det känns oerhört skönt att han äntligen fått ur sig ännu en skiva som bevisar det.

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden