Til Norge for første gang

Några månader i samma band som Bruce Springsteen. Ett helt liv med musiken. I september kommer Robbin Thompson till Europa - och Norge - för första gången.

Bruce Springsteen har avslutat våren i Amerika. Den 30. april var Charlottesville, Virginia näst sista stopp och ett par dagar tidigare, när ABC Nyheter ringer, säger Robbin Thompson att han längtar efter att träffa gamla vänner.

Men han vet att allt inte är som förr. The E Street Band sörjer och saknar «Phantom Dan» Federici.

- Åren går och det vore fel att påstå att Danny och jag stod varandra nära. Men vi spelade en gång i samma band och vi har träffats vid flera olika tillfällen sedan dess. Hans död är tragisk och en påminnelse om att vi alla blir äldre.

- Början på slutet för The E Street Band?

- Alla är påverkade av det som hänt och Danny blir saknad, men Bruce har spelat med en annan line-up sedan november förra året (Charles Giordano, keyboards). Det finns bara en person som har en aning om vad som händer efter den här turnén, och det är Bruce.

Robbin Thompson berättar att han tar med sin dotter till konserten i Charlottesville: «Kunde vara roligt för henne att träffa Bruce». Och så får vi en intressant story från 2003 när Springsteen kom till Thompsons hemstad Richmond med «The Rising»-turnén.

- Bruce ringde en vecka eller så i förväg och frågade om jag kunde tänka mig att sjunga en låt med bandet. «Visst», sa jag. «Bra», sa Bruce; «'vi kör Hank Ballards «Let's Go, Let's Go, Let's Go». Du, jag och Bruce Hornsby».

Thompson skrattar innan han fortsätter:

- Där står vi på scenen, och varken jag eller Hornsby känner igen låten. Jag hittar på några textrader, försöker verka cool. Hornsby ser mest förvirrad ut. Efteråt säger han: «Det verkade som du kunde varje ord. Imponerande». «Nä, nä», svarade jag, «jag bara sjöng sånt som kändes rätt». «Du», sa Hornsby, «synd att vi inte upptäckte telepromptern. Hela texten rullade tydligen fram där. Bruce hade aldrig fixat den själv annars».

Kommer til Norge i høst

Robbin Thompson är delägare till en studio där den huvudsakliga inkomsten kommer från beställningsjobb: reklamjinglar, musik till film och tv.

- Kan inte leva på att bara spela in egna plattor. Jag är inte Bruce Springsteen, men jag har alltid kunnat försörja mig och min familj med musiken. Jag är stolt över det. Stolt och tacksam. Att önska sig mer än så verkar fel.

Kopplingen till Springsteen? Vi börjar 1969 när Robbin Thompson flyttade från Florida till Virgina. Han hade redan haft ett par hyggligt framgångsrika band (The Tasmanians, Transcontinental Mercy Flight) och det tog inte lång tid att bygga nytt i Richmond. Mercy Flight blev snart snacket på stan.

- Vi var annorlunda. Mer rock'n'roll, mindre pop. Ett gitarrbaserat band som lyssnade på och lät lite som Creedence. Men vi skrev en hel del eget material också.

Redan när Thompson var ny i Richmond hörde han talas om ett annat band. En vildare, lite tyngre, combo från New Jersey som kallade sig Steel Mill. Vildare än alla andra var killen bakom trummorna, «Mad Dog» Lopez, men det var den långhårige gitarristen och sångaren som gjorde skillnaden.

- Steel Mill (Springsteen, Lopez, Danny Federici, Steven Van Zandt) var ett imponerande band, och vi blev goda vänner. De bodde hos i Richmond, vi fick låna deras lägenheter när vi spelade i Jersey.

Riktigt hur många shower Mercy Flight och Steel Mill gjorde tillsammans minns Thompson inte. Men vissa blev legendariska.

- Jag antar att du tänker på The Parking Deck? Jo, Mercy Flights manager var lite av en entreprenör och han fixade så att vi kunde spela på taket till ett parkeringsgarage i Richmonds centrum. Det betydde att ingen kunde smita in utan att betala, och det kom mycket folk. Massor, faktiskt. Musiken hördes över hela stan och eftersom tillstånden var klara fanns det inget polisen kunde göra. Så här i efterhand får man kanske vara mest tacksam över att ingen spårade ur och hoppade från taket. Folk gör konstiga saker ibland.

Nästa dag, den 15. augusti 1970, tog Springsteen ett snack med Robbin Thompson.

- Bruce frågade om jag ville följa med till Asbury Park och göra en audition med bandet. Han sa inte varför, bara att han ville ha mig med. Jag antar att han behövde koncentrera sig mer på sitt gitarrspelande än vad han kunnat göra som ensam leadsångare.

Thompson klarade testet. Under en kortare period bodde han och Springsteen i en fabrikslokal där Steel Mills manager Carl «Tinker» West tillverkade surfingbrädor.

- Jag kom alltid bra överens med «Tinker», men jag tror att både han och de andra i bandet undrade varför Bruce bjöd in mig. Men Steel Mill var ändå Bruces band. Jag sjöng lead på vissa låtar, Bruce på andra. Och jag tror att han gillade hur våra röster lät tillsammans.

Steel Mill blev det hetaste bandet på klubbarna längs Jerseykusten och kultförklarade i Thompsons gamla kvarter. Men innan året var slut hade Springsteen tröttnat och i januari 1971 gjorde Steel Mill sin sista spelning på The Upstage Club i Asbury Park.

- Vi var verkligen på väg. Då, plötsligt, sa Bruce att han ville gå vidare. Göra något annat, med ett nytt band. Det var inte bara jag som blev besviken, så mycket kan jag säga. Men vem kan anklaga killen? Det gick ganska hyggligt för honom, eller hur?

Själv tog Thompson bussen hem till Richmond. Klarade av sin collegeexamen, tjänade extrapengar på att jobba med reklamjinglar och fortsatte skriva låtar. Några år in på 1970-talet vann han The American Song Festival med «Boy From Boston», vilket indirekt ledde till kontrakt med Atlantic Records. Han fick chansen att jobba med Timothy B Schmit , Steve Cropper, Waddy Wachtel och Melissa Manchester.

Det blev aldrig en karriär i närheten av Bruce Springsteen, men ett helt liv med musiken. Thompson (och Steve Bassett) skrev «Sweet Virginia Breeze» som inofficiellt kallats staten Virginias signatur. Han har sin studio och spelade så sent som 2007 in «Just a Blur In The Rearview». Det låter mer väst- än östkust. Mer Jackson Browne än Bruce Springsteen.

Robbin Thompson säger att det är sånt han älskar: familjen förstås, men även surfing och segling, som inspirerar.

- Brukar tänka på det: hur mycket jag njuter av att vara med familjen, hur bra jag mår när vi seglar i Chesapeake Bay. När man har förmånen att ägna sin tid åt det som gör en lycklig är det enkelt att skriva ny musik.

I höst, äntligen, gör han sin första Europaresa. Tolv stopp i Danmark och ett i Norge (Sarpsborg 26. september) är bokade, och kalendern är öppen för nya förslag.

- Jag hoppas hinna med ett par gig till i Norge, och kanske något i Sverige. Vi får se vad min agent kan ordna. Jag ser i alla fall väldigt mycket fram emot att komma till Europa.

- Reser du ensam eller med band?

- Jag spelar solo, men reser tillsammans med Jimmy James från Tommy Tutone. De har haft ett par stora hits så jag antar att han är mer känd än vad jag är.

- Vi får se hur publiken reagerar. Men jag har förstått av alla nerladdningar från internet att det finns ganska många som har hygglig koll på min musik, och inte bara «Sweet Virginia Breeze». Den har nog varit med i varenda show sedan den skrevs, och varför skulle jag sluta spela den? En låt som lever sitt eget liv i 30 år har man rätt att vara stolt över.

Robbin Thompsons turnéplan 2008:

4. september: Viborg, Danmark
5. september: Grenå, Danmark
6. september: Padborg, Danmark
9. september: Vostrup, Danmark
11. september: Randers, Danmark
12. september: Fredericia, Danmark
13. september: Assens, Danmark
17. september: Sönderborg, Danmark
18. september: Vordingborg, Danmark
19. september: Sorö, Danmark
20. september: Greve, Danmark
26. september: Sarpsborg, Norge (Kulturhuset Gleng)
27. september: Rödovre, Danmark

Fler datum kan tillkomma. Mer info på www.robbinthompson.com och Myspace.com/robbinthompson.

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her

Les Retrohue her