Kjærlighetens predikant

Häromveckan fyllde min vän Solomon år. Jag skickade en hälsning till honom. Och jag hoppas verkligen att någon stekte riktigt goda svenska köttbullar till honom på bemärkelsedagen. Han gillar verkligen såna.

Det känns förmätet att påstå att man gått och blivit ens pyttelite kompis med någon som Solomon Burke.

Man blir ju sällan kompis med sina hjältar, speciellt inte om han eller hon råkar vara en av förgrundsfigurerna inom den musikform man gillar allra, allra mest.

Burke var den förste soulsångaren - och den bäste. Den legendariske producenten Jerry Wexler intygade att han alltid gav allt, «även om han en kväll råkade ha ett orepeterat skitband bakom sig». The Rolling Stones gjorde covers på tre av hans låtar, innan ens 1965 var förbi.

Jag har träffat många av musikvärldens stora: Bob Marley på toppen av ett lyxhotell i Köpenhamn, Tom Waits på en igenbommad och fallfärdig liten bredvid-vägen-sylta på landet några mil norr om San Francisco. Waits drack chai-té och var så «vanlig» att själva normaliteten blev överrumplande, om man undantar när han livfullt imiterade ljudet av det där instrumentet som låter som «när man slänger levande ålar på en öppen eld». Marley talade om andlig revolution och högre makter på ett språk bara hans mamma kunde förstå.

Hans demonstrativt höjda ögonbryn när körtjejerna i The I-Trees, lyckligt pladdrande och fnissande om vart annat, marscherade in i sviten var desto lättare att förstå. De tre kvinnorna hade verkligen gjort Köpenhamn; de var överlastade med shoppingfynd från stadens dyrare butiker.

Bob hälsade sina damer med en stillsam nick. När han åter vände sig mot mig himlade han med ögonen i en markering som inte kunde betyda något annat än «kvinnor, kvinnor ... kvinnor». Och plötsligt var Bob Marley en man av kött och blod igen, efter att innan dess ha verkat sväva några centimeter över det soffhav han satt i.

Jag har träffat ännu fler av musikvärldens «små» artister: countrysångaren Steve Young mötte jag på ett själlöst litet skivbolagskontor i någon ännu själlösare Stockhomsförort, den alternativa sångdivan Maria McKee satt jag med på golvet framför den öppna spisen i hennes pyttelilla hus i Dublin, dit hon flytt undan galenskaperna i Los Angeles. McKee var lätt neurotisk, rolig, kaxig och utstrålade en ungdomligt sprakande, nästan fysiskt påtaglig sensualism, som om hon vore en trotsig reinkarnation av den unga Edith Piaf. Young berättade att han faktiskt på allvar var en reinkarnation ­- av en sydstatsofficer som hade dött i en strid 1863 vid Kelly's Fort i Virginia. Young talade stilla och vältaligt om kärlek, zenbuddism och hur den senare kunde befrukta den förra. Vissa av hans klokheter drar jag fortfarande nytta av, mer än 15 år senare.

Jag har nästan alltid haft spännande, roliga samtal med de människor jag har mött i mitt yrke. Men sällan har jag blivit kompis med dem. Inte som med Solomon Burke.

Skyll det på köttbullarna.

Jag träffade Solomon första gången i den del av Los Angeles där han själv bor och driver sin begravningsbyrå och sin kyrka, The Miracle Theatre Temple, i vilken han själv predikar var tredje söndag. Vi möttes med anledning av att han precis skulle ge ut «Don't Give Up On Me», ett album så gnistrande inspirerat, så fyllt av kärlek att man kände sig förflyttad när man lyssnade på det. Gud vet vart, men förflyttad långt bort, till något bättre och mänskligare ställe än det iskalla Los Angeles jag befann mig i; alla möjligheters och alla mardrömmars stad.

Jag minns att jag lyssnade på skivan uppkrupen på en hård säng i ett litet, mörkt hotell på Sunset Strip och hur det kändes som om hela rummet fylldes av ljus och värme. Alla spöken och alla rädslor var plötsligt borta och jag kan svära på att cd-spelaren blev alldeles mjuk och pulserade med ett hjärtas lugna rytm.

- Det är en stad full av syndare och skojare, maskhållare och knivslipare, intygade pastor Burke dagen efter. Och Gud vill att jag ska vara här, för att föra hans kamp, fortsatte han. «Jag känner att jag behövs.»

Vi pratade vidare om staden, Gud, kärleken och den musik han gjort genom åren. Och han visade sig ha ett sympatiskt jordnära sätt att se på saker och ting:

- Mitt album är förvisso en gåva från Gud, det är så tydligt att det nästan har vingar på ryggen, men ibland behöver han hjälp av helt vanliga dårar ...

Han berättade om sin familj; jag vill minnas att den just då omfattade 21 barn, 63 barnbarn och en lång radda barnbarnsbarn. Det var åtminstone vad han själv trodde i den stunden. Han erkände, motvilligt, att han inte kunde allas namn, men jag är övertygad om att han aldrig skulle låta något av dem svälta. Och där någonstans kom vi in på ett av hans favoritämnen - mat. Han tipsade om restauranger, berättade om deras bästa rätter och gav målande beskrivningar av hur det lagades mat i hans eget hem. Jag kunde förstå varför han redan då vägde en bra bit över 200 kilo.

Han var väldigt medveten om att jag kom från landet där man en gång uppfunnit «Swedish meatballs», delikatessen han lärt sig älska under en turné i mitten av sextiotalet. Han berättade om hur han mutade hotellpersonalen i Stockholm att skaffa fram köttbullar under dygnets alla timmar och han tvingade mig att lova att jag skulle skaffa fram det allra bästa receptet på de små läckerheterna.

Det fick han nästan gång vi sågs, i hans turnébuss, där det konstigt nog hängde en tung doft av mat. Han vek omsorgsfull ihop mitt handtextade recept och stoppade ner det i bröstfickan.

Och när vi senast talades vid berättade han glädjestrålande att han lagat till svenska köttbullar vid flera tillfällen. «Men jag tror inte att jag får dom lika goda som du. Jag tror att jag gör själva bullarna lite för stora.»

- Det är nog för att jag är lika hungrig på köttbullar som jag är på musik.

Själv tror jag att den gode Solomon, i dag 68 år, fortfarande är hungrig på det mesta i livet. I den stora kroppen finns också ett stort, stort hjärta, ständigt berett på att ge och ta emot kärlek.

Jag tänkte på det när jag plockar fram och spelar hans senaste album, «Nashville». Som är enkelt inspelat, men väldigt känsloladdat, fyllt av strålande sånger, som spelas av människor som väldigt tydligt bryr sig hela vägen. Det känns som man gjort ett kärleksfullt jobb i Buddy Millers gamla hus i Nashville. Och i ett av mina favoritspår, den avslutande versionen av Tammy Wynette-låten «'Til I Get It Right», får vi en stillsamt nertonad betraktelse över kärleken:

My door to love has opened up
more times than in
I'm either fool or wise enough
to open it again
cause I'll never know what's beyond that mountain
til I reach the other side
so I'll just keep on falling in love
til I get it right

Pastor Solomon sjunger texten som om han verkligen vet ända längst in att kärleken behöver ständig tillsyn och vård - och mer än en nystart. Och han tänker fortsätta kämpa.

If practice makes perfect
then I'm near bout as perfect
as I'll ever be in my life

Det finns både sorg och djup tillförsikt i hans varma, tryggt brummande röst.

Han berättade en gång för mig att han lärt sig det mesta om hur man tar sig fram i livet av den nu döda mormor i vars hem han växte upp. Hon är en av de «änglar» han tillägnar «Nashville».

- Hon skulle ha gillat dina köttbullar.

Vem sa att musik och mat hör mindre ihop än mat och sprit?

Les plateanmeldelser her

Les mer musikk her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her