Eagles, Globen, Stockholm - lørdag 29. mars 2008California dreamin’

(ABC Nyheter/Stockholm) 1976-77. Polarna tuggade tuggummi till Sweet eller Slade eller Bachman Turner Overdrive. Var 12-13 år och lyssnade själv på Johnny Cash - i smyg. Det skulle dröja tio år eller så innan Steve Earle gjorde countrymusiken cool.

Men Eagles var alltid OK. «Hotel California» klättrade på listorna och ingen (mer än jag) verkade fatta att detta var hur mycket country som helst. Polarna hade missat «Take It Easy», «Peaceful Easy Feeling» och «Tequila Sunrise». Öppningsriffen till «Hotel California» och «Life In The Fast Lane» definierade Eagles som västkust-rock'n'roll.

Så tack och välkomna tillbaka. Ska inte påstå att «Long Road Out Of Eden», Eagles första med nyinspelat material sedan 1979, gör för mig vad «Desperado» gjorde. Singelen «How Long» är av det rätta virket, men det hör till saken att J.D. Souther skrev den 1972.

So what? Nu är det lördag kväll, Globen är (nästan) utsåld, och jag gillar att örnarna blandar och ger. Det skulle vara så enkelt att köra repeat på jukeboxen och sjunka in i tre timmars nostalgi. Men Don Henley, Glenn Frey, Timothy B Schmit och Joe Walsh visar direkt att tidsmaskinen inte kört fast i 1970-talet.

De börjar här, i nuet. Okej, «How Long» skrevs för 36 år sedan men ligger ändå på aktuella plattan, liksom «Busy Being Abulous» (som egentligen kunde/borde vara en outtake från något av Don Henleys soloalbum på 1980-talet). Från nuet går rörelsen till en dåtid som heter «Hotel California» eller «Peaceful Easy Feeling» eller «Lyin' Eyes».... eller... Dåtid i betydelsen 1970-tal när Glenn Frey hade tjänat tillräckligt med pengar för att flytta ut ur den sunkiga lägenhet han delade med J.D. Souther i Echo Park. Dåtid i betydelsen att Eagles körde förbi Poco och fick drömmen om California att leva vidare efter Beach Boys och Byrds.

Har alltid gillat Eagles bäst med Henley i fronten. Frey har sin stora stund med «Take It To The Limit», Walsh biter ifrån ganska bra med «Guilty Of The Crime» och «In The City», Timothy B Schmit har väl aldrig missat någon av de höga tonerna? Men - det är Henley som har den stora rösten. Det är han som tar riskerna, han som gör Eagles lite mer spännande mitt i den perfektion som annars riskerar att tråka ut publiken. Kolla: «Hotel California», «One Of These Nights», «Desperado». Eller det solomaterial han hunnit spela in när det inte fanns någon ny regnskog att rädda. Det finns en förklaring till att Eagles hellre plockar fram Henleys solohittar - «Boys Of Summer», «Dirt Laundry» - än Freys ledmotiv till «Snuten I Hollywood».

Tre timmar alltså med Eagles och deras stödtrupper: tre keyboards, extra trummis, blåssektion och gitarristen Steuart Smith (som likt en James Burton bara står där han står och gör vad han ska - på ett fantastiskt sätt). Och när finalen («Desperado», vad annars?) tonar ut har det bekräftats att nästan allt, i fallet Eagles, var bättre förr. Men det nya materialet får ändå liv: «Waiting In The Weeds» har en stämsång som smälter vinterhjärtan, livetagningen av «Long Road Out Of Eden» tar bort alla tvivel om att detta är musik med stora episka kvaliteter.

Du kanske säger västkust-rock'n'roll? Jag säger country. Låt oss i alla fall enas om drömmen om California. Säkerhetsbältena har varit på, Eagles kommer aldrig att skaka om min, din eller någon annans värld. Men jag ska alltid älska det här bandet, eller rättare: vad Don Henley gör med det här bandet.

På det hela taget: en totalt ocool konsert. Helt fel i tiden för att musiken aldrig anpassas till... tiden, och just därför så rätt. Har egentligen bara två anmärkningar:
Var blev «Doolin' Dalton» och «The Last Resort» av? Kanske, kanske lyser den lyckan över alla som kommer till Stockholm ikväll för andra raka i Globen.

Dette spilte Eagles i Globen i går:
«How Long»
«Busy Being Fabulous»
«I Don't Want To Hear Anymore»
«Guilty Of The Crime»
«Hotel California»
«Peaceful Easy Feeling»
«I Can't Tell You Why»
«One Of These Nights»
«Lyin' Eyes»
«Boys of Summer»
«In The City»
«The Long Run»
«No More Walks In The Wood»
«Waiting In The Weeds»
«No More Cloudy Days»
«Love Will Keep Us Alive»
«Take It To The Limit»
«Long Road Out Of Eden»
«Somebody»
«Walk Away»
«Witchy Woman»
«Life's Been Good»
«Dirty Laundry»
«Funk #49»
«Heartache Tonight»
«Life In The Fastlane»
«Take It Easy»
«Desperado»

Les plateanmeldelser her

Les mer musikk her

Les Full av fuzz her

Les Lyttelua her

Les Retrohue her