Et mesterverk

Det är inte ofta det känns angeläget att förvissa sig om konsertbiljetter mer än ett halvår i förväg. Men nu har jag gjort det.

Skyll det på «Time of the season».

Det är en av sextiotalets allra vackraste, mest magnifika, mest in i minsta detalj perfekta pophits. Och den har med åren sålts i mer än åtta miljoner exemplar.

Men det kunde lika väl ha slutat med åtta hundra exemplar.

Endast den godtyckliga slumpen hindrade The Zombies gnistrande mästerverk från att glida ner i glömskans nattsvarta hål. Om Al Kooper hällt i sig två drinkar till hade den säkert gjort det.

Vilket säkert inte hade förvånat gruppmedlemmarna själva det minsta; gruppen var redan upplöst och spridd för vinden när låten började klättra på den amerikanska listan. Och ingen övertalning i världen kunde övertala medlemmarna att återbilda den. Det här var ett slaget och desillusionerat gäng musiker, som fortfarande i armarna kunde känna tyngden av alla instrument och förstärkare de släpat upp för trappor, ner från scener, in och ut ur trånga turnébussar. Under sista turnén hade budgeten varit så ansträngd att man inte ens haft råd att anställa någon som körde bussen och släpade på utrustningen, allt hade man fått göra själv.

«Time of the season» och albumet den hämtades från hade gjorts i en sista, desperat ansträngning av ett band som redan gett upp, men som ville lämna något bestående efter sig; något de kunde vara riktigt stolta över.

Vägen fram till inspelningen av albumet «Odessey & oracle» på vintern 1967 hade varit kantad av besvikelser och frustrationer, trots att karriären rivstartat drygt tre år tidigare med en gigantisk hit. Debutsingeln «She's not there» hade blivit en hit i stora delar av världen, men den framgången hade bara fått det efterföljande misslyckandet att framstå i ett så mycket klarare och obarmhärtigare sken.

Jag träffade häromåret två av gruppens originalmedlemmar, sångaren Colin Blunstone och låtskrivaren Rod Argent. De var i Hamburg för en exklusiv spelning med ett Zombies tillfälligt återbildat för inspelningen av ett nytt, utmärkt album och en turné i anslutning till dess utgivning.

Spelningen på en gemytlig liten klubb i en av stadens parker var strålande, mot alla odds. Den sortens återföreningar brukar vara katastrofala, ett pinsamt plaskande i en skämd vattenpöl av nostalgi. Men här stod ett gäng sextioåriga män med raka ryggar och både sinnena och de goda omdömena i behåll och de levererade en knivskarp kavalkad av tidlösa, långt ifrån sönderspelade låtar. Rakt upp och ner, utan geggigt och konservativt gullande om svunna tider, med en musikalitet bandet säkert inte rymde på sextiotalet. Det var knäckande bra. Och Blunstone hade sin utomjordiskt vackra röst i behåll.

Dagen efter pratade vi, bland annat om «Time of the season», och han erkände att han var både missnöjd och oinspirerad när den spelades in.

- Jag var besviken på massor av saker. Att vi aldrig hade lyckats följa upp «She's not there», att vi inte tjänade några pengar, att vi inte ens fick bestämma själva hur våra skivor skulle låta. Jag hade accepterat att The Zombies dagar var över och var inte riktigt lika besjälad som de andra av att göra "en sista, fantastisk platta". Men jag är i dag väldigt glad över att Rod tvingade mig, verkligen tvingade mig, att sjunga «Time of the season». Många hårda ord föll, men det var det värt.

Inspelningen av albumet gjordes huvudsakligen i Abbey Road-studion, som innan dess i princip bara använts av artister knutna till skivbolaget EMI.

- Det var speciellt, det var ju där Beatles hade gjort alla sina skivor, men det var också lite bökigt. Studiorummet vi använde låg helt skilt från kontrollrummet och jag kommer ihåg att jag, eftersom vi hade en så snål budget, sprang som en dåre i den långa korridoren mellan rummen. Jag kom flåsande fram till mikrofonen och fick alltid vänta en stund för att hämta andan.

Vilket vi naturligtvis inte hör ett skvatt av på den färdiga inspelningen, som i stället andas perfektion in i minsta handklapp och ända ut i alla de framstötta, ordlösa utandningar Argent gör bakom Blunstones röst och som på ett mycket suggestivt vis förstärker rytmen i de partierna. Blunstone sinnligt, naket sårbara röst rör sig med upphöjd grace genom den luftiga produktionen och runt Argents sirliga melodi.

Och kanske är det så med den ogripbara magin i hans röst; den går inte att stänga av. Kanske inte ens att förklara.

När jag ställde den korkade, men oundvikliga frågan om hur det känns att ha en av popmusikens mest distinkta röster, och hur det kändes att upptäcka att det var så, hade han naturligtvis inget svar. Han hade ingen aning om varför han har en röst lika skirt genomskinlig som en fjärilsvinge i motljus, lika svalt sensuell som en mint julip i ett frostat glas.

- Jag har aldrig ens tänkt på det; jag öppnar munnen och det som kommer ut är jag, bara jag.

Vilket oförklarligt nog inte räckte. Albumet floppade i hemlandet, «Time of the season» och två andra singlar floppade. Den amerikanska utgivningen av albumet stoppades. Tills den amerikanske musikern Al Kooper, då anställd som talangscout av gruppens amerikanska bolag, höjde sin röst.

- Al hade varit på semester i England och på ett blött party i swinging London hade någon lagt albumet på skivtallriken. Turligt nog var Al då fortfarande nykter ... och han älskade vad han hörde. Tillbaka i USA såg han till att albumet gavs en ny chans, mot sina chefers vilja.

Satsningen var emellertid halvhjärtad och albumet såg ut att självdö även i USA, när det plötsligt började hända saker.

- Låtar från albumet spelades tydligen på små radiostationer runt om i landet och när man på skivbolaget började få förfrågningar om «Time of the season» till och med från små hålor i mellanvästern så förstod man att något var på gång, berättade Argent.

Singeln gavs ut på nytt och gick i raketfart in på de båda försäljningslistorna; på Billboard-varianten nådde den till en tredjeplats, på Cashbox-varianten gick den ända i topp.

De hade fått hiten alla skulle minnas dem för.

Men då, nästan två år efter att låten spelats in, var det för sent. Argent hade bildat ett nytt band, Blunstone arbetade på försäkringsbolag.

Och nu meddelar bandet att man i mars nästa år tänker göra två spelningar i London, då man ska framföra «Odessey & oracle» i sin helhet.

Jag har redan köpt biljett.