«Han sparkade upp dörren»

Jag var tio år gammal när det hände.

Några skulle säkert kalla det en religiös uppenbarelse.

Själv ser jag det nog mest som en sexuell upplevelse. Som fixerade kursen för resten av mitt liv.

Det var en händelse som jag i efterhand förstått att den skulle definiera hela mitt liv, med och utifrån musiken. Jag var tio år gammal och flyttade sommaren 1961 med mina föräldrar från hålan Ystad, på Sveriges sydkust, till Malmö, landets tredje största stad, några mil och en hel värld därifrån.

På väg från flyttlasset till trappan i vilken vi skulle bo passerade jag, säkert lite skrämt, ett gäng tonårskillar på gräsmattan. De hade dragit ut en elsladd från en lägenhet på andra våningen och anslutit en liten skivspelare, med högtalare i locket. I samma stund jag passerade spelade de Elvis-låten «Don't Be Cruel».

Jag hade ingen aning om vem Elvis var, men musiken klöv min kropp i två halvor, med ett snabbt och obarmhärtigt snitt. Och jag har kämpat med att få ihop den sedan dess. Jag har inga som helst minnen av musik innan den händelsen, efter det fanns det inget annat än musik. Inget annat.

Han höll mig i sin utsträckta hand. Och resten av världen, kändes det som.

Han ägde världen.

«Ibland svartnar det för ögonen på mig när jag ser bilder av Elvis ... med utsökt skuren svart kostym och det kolsvarta håret i sin allra coolaste frisyr». Foto: Scanpix

Sex, mod och karisma

Självfallet handlade det om sex, om att släppa in just den kraften i sitt liv. Om att söka efter de sensuella värdena i livet, om att våga bejaka ett sensuellt förhållande till andra människor och till världen i stort. Om modet att göra det.

Det var den känslan som uppstod i tomrummet den där sommardagen när Elvis klöv mig i två bitar.

Tony Scotts «True Romance», den allra bästa av alla serietidningsfilmer, är för mig i hamn redan med öppningsscenen. På mindre än en minut når den kultstatus i mitt privata lilla filmarkiv.

Christian Slater, som den godhjärtade Elvis-fantasten Clarence Worley, sitter vid en bardisk. Han försöker försiktigt ragga upp en kvinna, som är rejält berusad och egentligen för gammal för honom. Som vanligt pratar han om Elvis, den existentiella ledstjärnan i hans liv. Utan att blinka berättar han att han faktiskt, om situationen krävde det, skulle kunna tänka sig att knulla sin idol. «För Elvis är ju faktiskt snyggare än de flesta kvinnor.»

Jag förstår precis vad han menar.

Ibland svartnar det för ögonen på mig när jag ser bilder av Elvis. Det kan vara någon av de där tidiga, svettiga konsertbilderna tagna i Florida på sommaren 1955, som sedan hamnade på omslaget till hans första album. Eller någon tagen i Las Vegas på hösten 1969, innan han drog på sig den första ur en bedrövligt smaklös rad av glitterpyjamasar,

Så vacker, så fräck, så sexig, så fantastisk. Jag behöver inga andra ikoner, tack. Det är en perfektion som gör mig akut svimfärdig. Och jag är, som bekant, inte ensam om att ha upplevt den känslan. Kvinnan i «True Romance» besvarar för övrigt Worleys bekännelse med ett kort «ja, jag hade definitivt inte haft något problem med att knulla Elvis»...

«Han förändrade världen, men han hade förmodligen inte en aning om hur och varför», skriver Lennart Persson. Foto: Scanpix

Sparkade upp dörren

Men det handlade ändå inte i första hand om den där absoluta stilkänslan, utseendet och den elektriskt sprakande karisman. Inte bara. Det handlade om att allt detta, nog så viktiga, var kopplat till en musik som minst lika effektivt slog undan benen på oss.

Mitt liv förändrades ju av den, innan jag ens hade sett en bild på guden.

En stor del av hans musikaliska storhet låg i att han sparkade upp dörren till en helt ny och mycket, mycket mer spännande musikalisk värld. Den svarta. Han gjorde det för sig själv, för den vita publiken, för hela den fortsatta musikutvecklingen. Och genom hela hans karriär var den svarta musiken sedan ständigt närvarande i hans skivproduktion - från «Lawdy Miss Clawdy», «One Night», «I Feel So Bad» och «Reconsider Baby» till «Stranger In My Own Home Town» och den passionerade Johnny Ace-tolkningen «Pledging My Love», från ett av hans allra sista inspelningstillfällen.

Han gjorde det förmodligen på ren instinkt; i botten var han ju bara en outbildad lastbilschaufför från Memphis. I sin röst hade han visserligen en gudabenådad musikalisk gåva, men hans artistiska självinsikt var skral. I studion var han ofta perfektionist, men från och till fullständigt likgiltig inför den usla kvaliteten på det material som sattes i händerna på honom.

I rockmusikens, den helige andes och sexualitetens namn

Samtidigt är det på sätt och vis i det usla materialet vi hittar nyckeln till Elvis monumentala framgång - den där fantastiska känslan, den fullständigt översvämmande känslan. Hela tiden närvarande, hela tiden livgivande. Överallt, även i de mest pinsamma ärkepekoralen från femtiotalet och i sextiotalets sedesamma gospelinspelningar, finns det en rent fysisk, sexuellt laddad närvarokänsla som världen tidigare bara hade hört i svart musik. Elvis hade lyssnat. Och lärt. Han vågade stå naken i känslan.

Det var det som öppnade våra hjärtan för honom. Det var det som fick oss att nästan älska sönder honom.

Och ändå gick det som det gick. Ändå slutade han sina dagar med näsan nertryckt i en ful, röd heltäckningsmatta, med minsta möjliga värdighet. Ensam, olycklig, vilseledd och förbrukad.

Det är i dag trettio år sedan det hände. Det känns fortfarande lika sorgligt, lika onödigt, lika upprörande.

Men ingenting kan ta ifrån mig allt det han lärde mig; allt det han gav till mig i rockmusikens, den helige andes och sexualitetens namn.