Smak på det!
<pLennarts Hörna oppfordrer oss til å tygge litt på navnet til denne mannen. Lennart har møtt Geraint Watkins.</p
Denne artikkelen er over ett år gammel og kan innholde utdatert informasjon
Artikkelen fortsetter under annonsen
Geraint Watkins.
Smaka på det namnet.
Ni har garanterat hört honom, men ni har förmodligen aldrig hört hans namn. Och har ni det så minns ni det säkert fel.
På sitt förra album kallade han sig, i rollen som egen producent, för Warent Atkins. Och det är svenskarnas fel.
- Ja, det var Sveriges «fel». Ni lyckas aldrig stava mitt namn rätt på turnéaffischerna! Det här var en av de uttalbara varianterna. Du skulle ha sett några av de andra...
Watkins har turnerat flitigt i Sverige och Skandinavien - på egen hand och tillsammans med Dave Edmunds eller «Sveriges Rockpile», The Refreshments. Men de bandledare som flitigast har hyrt in hans tjänster är Paul McCartney, Van Morrison och Mark Knopfler. De betalar tydligen också bäst; varje gång jag träffar Nick Lowe beklagar han sig över att han inte har råd att betala Watkins lika bra som de stora kanonerna.
Artikkelen fortsetter under annonsenArtikkelen fortsetter under annonsenMen Geraint spelar ändå med Nick så ofta han kan. Och det verkar finnas en särdeles djup musikalisk gemenskap mellan de båda grånade britterna.
Det sympatiska lilla band Nick Lowe har byggt upp kring sig turnerar ytterst sparsamt, men lyckas ändå bevara sin speciella samspelsmagi. «Vi har nått det stadium av samspel där vi kan spela mycket lite och det blir alltid mycket av det, på ett vis som aldrig någonsin behöver diskuteras».
Delar av förra albumet «Dial W For Watkins» gjordes delvis i radhuset hemma i Balham, men majoriteten av inspelningarna gjordes i samma studio där Lowe brukar göra sina skivor. De spelar alltid på varandras inspelningar, de delar producent och Geraints nya skiva «In A Bad Mood» (Goldtop/Bonnier Amigo) är gjord i samma studio som Lowe kommer att spela in sitt nästa album i. Watkins har spelat med Lowe i många år vid det här laget, och är en viktig del i det kärleksfullt transatlantiska, blåögda soulsound som präglar dennes tre-fyra senaste album.
Artikkelen fortsetter under annonsenArtikkelen fortsetter under annonsenArtikkelen fortsetter under annonsen
«In A Bad Mood» öppnar med en låt om hur lätt det är att uttala orden «bon temps rouler», även om man är en man från Balham med krossat hjärta. Det lakoniska gitarrsolot låter som om det spelats in i någon hönshusstudio i Baton Rouge för 50 år sedan. Jag undrar om det inte är så att han egentligen föddes i Louisiana, men kidnappades till Storbritannien som liten baby. Han skrattar gott, som om jag gett honom den allra yttersta komplimangen.
- Jo, så är det nog. Skämt å sido, jag har alltid älskat musiken från Memphis och Louisiana. För att den är så naturlig, som om den alltid funnits där. För att den alltid svänger, som om det inte finns något annat alternativ. För att den är mjuk och hård, snabb och långsam, stökig och tystlåten, allt på en gång. Utan ansträngning.
Och precis som hans hjältar, delvis på grund av teknikens begränsningar, gjorde väldigt enkla och direkt inspelningar försöker han själv nu, trots teknikens ändlösa möjligheter, att göra så simpla och nakna inspelningar som möjligt.
Artikkelen fortsetter under annonsen- De låtar som inte gick att klä av slänger jag helt enkelt bort. Jag gillar när man hör vad som händer på en skiva. Så jag skalar bort pålägg efter pålägg, tills bara det allra nödvändigaste finns kvar.
- Och du vet, har man hört ett instrument på precis rätt ställe i början av en låt så tror man att man hör det genom hela låten. Det gäller bara att plantera fröet av ett sound så växer det i lyssnarens medvetande. Spela «Don't Be Cruel» med Elvis och fundera på var du verkligen hör den där fräcka gitarrfiguren i introt som du inbillar dig finns med genom hela låten. Du kommer att bli förvånad.
Artikkelen fortsetter under annonsenHan har inte någon storstilad strategi för hur hans musik ska marknadsföras, eller ens hur den blir till. Den bara kommer ur honom.
- Jag vet egentligen inte varför jag gör det. Jag kan bara inte låta bli...
Artikkelen fortsetter under annonsenFörutom att han sjunger med en knotigt brittisk, djupt själfull röst spelar han gitarr, dragspel och alla andra keyboardinstrument. Och de musikaliska förebilderna är nog alla redan döda och begravda, det behöver jag inte ens fråga om. I låten «History» gör han visserligen en alldeles egen variant på Barry White-disco och han tar sig väldigt charmigt igenom Lowes new wave-klassiker «Heart Of The City«, men allt bär ändå fram att hans musikaliska rotsystem går väldigt djupt. Kärleken till den gamla jazzmusiken speglas inte minst i nya albumets riktiga snyftlåt, «Unto You», med sitt spruckna och extremt sorgsna New Orleans-blås i centrum. Så vemodigt, så vackert.
Och när albumet avslutas med en riktigt trånande tolkning av den nästan sönderspelade standardlåten «At Last» hör man sig själv skråla med i sången. Inte bara i refrängen utan i hela texten.
Artikkelen fortsetter under annonsenHan gillar verkligen det gamla, men blir väldigt glad när jag sätter etiketten non-modern istället för old-fashioned på hans musik. Och så är det - det här må låta antikt, men det är inget museum.
Han är helt enkelt en musiker som med åren har förfinat sin talang så att han numera inte spelar en ton för mycket, aldrig tränger sig på, men alltid får sagt precis det som ska sägas.
De måste älska honom på kvarterspuben hemma i Balham.
Och någonstans tror jag att det räcker för honom.
