Nick Lowe og Kevin Costner

Nick Lowe är på väg till Skandinavien. Han ger bland annat tre konserter i Norge i slutet av oktober.

Det ska vi tacka Kevin Costner för.

Sedan är det bara att skruva upp förväntningarna.

Lowe är en av popmusikens rikaste naturtillgångar och han kommer att rada upp exempel efter exempel på att den musiken fortfarande kan vara både yta och innehåll och att den kan tala till både hjärta och hjärna. Vi kommer att förundras över att en enda man kan veta så mycket om livet och kärleken och om vad det är att vara just man. Vi komer att glädjas över att han bär fram det i snygga, smarta poplåtar som man både kan skratta och gråta till.

Och när han sjunger «(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding?» så kommer försiktiga publikröster än en gång att hjälpa till med att förmedla frågan. Som en stilla bekräftelse på att det finns hopp för oss, trots allt.

Det var den låten och Costners oväntade intresse i den som möjliggjorde den storartade comeback som Lowe inledde för så där 15 år sedan.

En comeback som inte var helt given. Lowe berättade en gång för mig hur hans liv såg ut åren innan den ägde rum:

- Omkring 1986-87 gick jag rätt in i en livskris. Mitt äktenskap med Carlene Carter var definitivt över, jag var stor och fet, jag hällde i mig sprit och jag sniffade massor av kokain. Jag såg mig i spegeln och såg en fruktansvärt olycklig människa, en patetisk föredetting. Jag gjorde usla skivor, min karriär var över, mina dagar som popstjärna ett minne. Jag var ett vrak. Ändå kände jag att jag inte hade gjort något av allt det jag ville göra. Några pengar att göra skivor och turnera för hade jag inte.

Samarbetet med Ry Cooder och John Hiatt i den tyvärr kortlivade supergruppen Little Village blev en terapeutisk del i vägen tillbaka, men det var Costner-filmen «The Bodyguard» som gjorde det möjligt för honom att på egen hand ge sig ut på vägarna igen.

Plötsligt rasslade det bara till på royaltykontot. Hans då nästan tjugo år gamla låt «(What's So Funny 'bout) Peace, Love And Understanding» hamnade på det soundtrackalbum som följde på filmen där Costner och Whitney Houston har huvudrollerna. Den ligger där i en tämlig oansenlig version av Curtis Stiger. Som Lowe inte ens visste att den hade spelats in. Plötsligt satt han där bara med en förfärlig massa pengar i knät. Han vet fortfarande inte hur det gick till.

Ja, det är det albumet. Där Houston sjunger «I Will Always Love You». Ett album som under början av nittiotalet dominerade världens försäljningslistor i månad efter månad. I England låg det på hitlistan under mer än ett och ett halvt år och det såldes i sammanlagt 42 miljoner exemplar runt om i världen.

Och låt oss genast slå fast att detta knappast var Stigers förtjänst, inte heller Lowes. Men när plattan sålt färdigt hade Lowe ändå tjänat mer än tio miljoner kronor på sin högst marginella medverkan.

När jag intervjuade honom några år senare kunde han bara skaka på huvudet åt den fantastiska historien om den gamla låtens öde.

- Jag vet fortfarande inte hur det gick till. Inspelningen är ju inte ens med i filmen. Men jag har en teori. Ett tag innan den filmen gjordes fick jag ett brev från Kevin Costner med en demokassett. I brevet talar Costner om att sångaren på kassetten är hans mycket gode vän, Blair Forward, och han undrar om jag som producent har några råd eller förslag som kan hjälpa hans vän. Kunde jag rent av tänka mig att producera honom? Av brevets karaktär förstod jag att samma paket säkert gått ut till en massa människor i branschen. Han hade väl hittat mitt namn på någon lista. Musiken var «dyrt» producerad men fruktansvärd, den mest avskyvärda formen av amerikansk radiorock från åttiotalet. Fullständigt omodern och totalt plastig.

Men Lowe är en gentleman, och agerar emellanåt också som en sådan.

- Jag har alltid sett på Costner som filmens motsvarighet till Michael Bolton, men bestämde mig ändå för att svara. Jag tog mig tid och lyssnade, skrev ner konstruktiv kritik låt för låt och berömde gamle Kevin för att han var så bussig mot sin kompis. Men, tyvärr, jag trodde inte att musiken hade någon framtid.

Efter det glömde han bort Costner. Och fortsättningen har två olika tänkbara scenarier.

- Det ena är att han tänkte «wow, vilken cool kille, som verkligen är ärlig mot mig, hade vi inte en av hans låtar på reservlistan för filmen?». Det andra är att han blir skitsur och tänker att «den lille fjanten, vem tror han att han är, nu lyfter vi fanimej ut hans låt från filmen». Ännu ett alternativ är att han aldrig fick brevet, blev sur för att jag inte svarade och därför lyfte ut låten ur filmen, men ändå lät den bli kvar på soundtracket.

- Fast det roligaste i hela den här historien kommer nu. En dag under en Elvis Costello-inspelning jag var med på berättade jag den här historien för producenten Mitchell Froom, som direkt utbrister: «Jag vet vem Blair Forward är ... det är naturligtvis fuckin' Kevin själv! Alla de där typerna vill bli popstjärnor». Och så är det kanske. Det är ju bevisligen en rätt fånig och genomskinlig pseudonym. Naturligtvis kan jag inte höra om det är Kevin eller ej. Har inte ens kvar hans kassett. Fast det lät ju definitivt som musik han själv skulle gilla ...

Och Lowe är väldigt glad över att han fick chansen att åldras med värdighet i branschen, hur det nu än gick till. I dag säger han:

- Ens storhetstid i den här iskalla branschen förväntas infalla innan man ens fyllt trettio. Men just nu känns det som om jag hittat ett sätt att åldras i en bransch som nästan undantagslöst värdesätter ungdom över talang. Jag försöker att se min ålder och mina erfarenheter som en tillgång, på det viset att jag nu kan skriva och spela in de låtar jag inte kunde när jag faktiskt saknade erfarenheterna.

- Det låter självklart, men gudarna ska veta att d aet inte är någon självklarhet.

Låt oss tacka Costner en gång till.

Les mer Lennarts hörna her

Les mer musikk her

Les anmeldelsen av Nick Lowes nye album her

Forsidefoto: Scanpix