Patty Loveless er ikke like ufølsom som etternavnet tilsier.
Klassisk country
I Lennarts Hörna får vi vite litt om Patty Loveless' kvaliteter som countrytolker.
Tekst:
Det går nämligen i vågor. I botten är det naturligtvis så att countrymusiken alltid talar klarspråk. Den är till själva sitt väsen enkel och okomplicerad, men fylld av mysterier och starka känslor. Den har inga onödiga intellektuella pretentioner, den gör sig aldrig till. Den talar direkt till lyssnaren, om saker som inte är så märkvärdiga, men ändå uppfyller våra liv på ett lika direkt vis. Kärlek, sex, otrohet, fest, olycka, våld, familjerelationer, skilsmässor, sprit, droger, bakfylla och folk som jävlas med en. Gud och Djävulen, om man nu har sådana behov. Och den musikaliska inramningen till dessa existentiella barrundor är lika direkt. Det svänger, det smeker, det förför, det inbjuder med samma självklarhet till fest och dans som till sorg och självömkan.
Framför allt handlar det om fantastiska sångare, fantastiska låtar, fantastiska historier. Direkt ur livet. Som på det nyligen Skjeklesæther-hyllade albumet med Jamey Johnson, som inleds med att hjälten snubblar ut ur fängelse med en förmaning om att hålla sig borta från «trouble».
Chanserna att han gör det är inte stora, om man säger så.
Ur countryns klassikerarkiv
«Sleepless Nights»
Här finns det luft mellan tonerna, värme i ljudbilden och rejält med spelrum för Loveless uttrycksfulla, känslostyrda röst. Och ni får ursäkta om det låter konservativt, men det skänker fortfarande stor glädje att höra riktiga musiker spela på riktiga instrument, som om de satt i rummet tillsammans med en.
Inte blir det nostalgiskt heller, bara en innerlig uppvisning i konsten att föra oss tillbaka till rötterna. En riktigt bra låt dör aldrig, den bara väntar på att vi ska ha vett att upptäcka den igen. En riktigt bra låt överlever på den passion, den emotionella laddning den bärs fram av.
Och hur skulle de här låtarna kunna dö? Loveless har sökt sig till «honky tonk heaven» och hämtat med sig en rad fortfarande relevanta nedslag i synd, sprit och otrohet, kärlek och frälsning.
Utsökta tolkningar
Vi får bland annat utsökta tolkningar av Carl Butlers «Don't Let Me Cross Over», Webb Pierce «There Stands The Glass», George Jones «Color Of The Blues», Hank Locklins «Please Help Me I'm Falling», Dolly Partons och Porter Wagoners «The Pain Of Loving You» och The Davis Sisters' «I Forgot More Than You'll Ever Know». Patsy Cline och Hank Williams lämnar så klart också ifrån sig några klassiker.
En dame som kan sitt fag.
that will ease all my pain
that will settle my brain
It's my first one today
There stands the glass
that will hide all my tears
that will drown all my fears
Brother, I'm on my way...
Hon är livrädd för att tömma det första glaset, men vet att hon kommer att göra det. Och hon vet precis vad det kommer att leda till. Handen skakar, innan hon ens griper om glaset.
Countryn lever. Igen.
Ser en sen kväll om «The Driver», en otroligt bra sjuttiotalsfilm av Walter Hill. I en av filmens tätaste scener ger en knivskarpt cool och andlöst vacker Isabelle Adjani sin analys av countrymusiken till filmens antihjälte, Ryan O'Neal: «Den berättar alltid en story... om fyllon, horor och krossade hjärtan».
Han visar så klart inte med en min om han håller med eller mot. Men hon har ju rätt, i det mesta. Det är ju tyvärr inte alltid som countryn gått så rätt på livet, i sina textteman och i sitt sätt att bjuda upp till dans.
När branschen drar ner allting
Det kommer ju dessvärre också perioder då branschen drar ner allting på en menlös, utslätad «baby, baby, baby»-nivå. När attityden gentemot dess nyförvärvade artister tycks vara ett «vi älskar dig, verkligen ÄLSKAR det du gör, men nu ska vi ändra på allt det» och sen går de ut och säljer den resulterande musiken med ett budskap som säger ungefär att «ni kommer att gilla det här, om ni bara låtsas att det inte är country».
Men vi vill ju att vår country ska vara precis det. Country. «Hard core»-rapporter från kärlekens och livets blodiga frontlinje. Och det har Loveless förstått. Länge.
Jag plockar fram hennes förra klassiker «Mountain Soul» (Epic, 2001) och fastnar genast i en bild i häftet. Den visar en man i yngre medelåldern; smutsig, på väg att kränga av sig sina skitiga jobbkläder, med en lätt vild blick i ögonen. Och en malande trötthet han för länge sedan gett upp alla tankar på att fly ifrån. Han har precis kommit hem efter att ha jobbat skift i en av Kentuckys många kolgruvor. Han har slitit sex kilometer under jordens yta, ofta på knä, för att få fram det svarta kolet.
Har laget enda et sterkt album.
Så ingen kan klaga på de autentiska förutsättningarna för hennes oerhört starka album om fattigdomen, eländet och det omänskligt hårda arbetet, men också om den musikaliska glädjen och rikedomen, i Kentuckys bergsbygder. Det är ett kapitel ur Loveless egen familjehistoria. Alla hennes fars bröder jobbade också i gruvan. Hennes farfar från det år han fyllde fjorton.
Where the sun comes up
about ten in the morning
And the sun goes down
about three in the day
And you fill your cup
with whatever bitter brew you're drinking
And you spend your life digging coal
from the bottom of your grave...
...som hon sjunger i ett av plattans allra hårdaste spår, en tolkning av Darrell Scotts obevekliga «You'll Never Leave Harlan County».
En strävt kärleksfull hyllning
Loveless och hennes man, producenten och musikern Emory Gordy Jr, som hon också har gjort «Sleepless Nights» tillsammans med, skapade en strävt kärleksfull hyllning till Lovless barndomsbygd och människorna som bodde och arbetade där. Som inte bara bjöd socialrealism och skillingtryck, där finns klassisk nu-är-det-lördagskväll-och-nu-glömmer-vi-all-skiten-country också. Mycket bluesgrassharmonier och gospelglöd. Hon tolkar Reno & Smileys femtiotalsmelodram «I Know You're Married (But I Love You Still)» och i en hjärtknipande ljuvlig version av en av Cowboy Jack Clements allra sorgsnaste kärleksballader, «Someone I Used To Know», skjuter hon en pil rakt in i mitt hjärta. Loveless sjunger själv med en röst lika ren, lika oförstörd och lika okuvlig som en vårbäck på väg ner för bergets sida.
Och det är där, i hennes sätt att så osvikligt ta sig ända in i både låtarnas och mitt hjärta, som «Sleepless Nights» nu växer fram som en av de bästa nyproducerade countryplattor jag hört på väldigt länge. Med musik djupt rotad i traditionen, men ändå fullständigt relevant och tillgänglig i detta nu.
Med en vardagssolkig skönhet som effektivt lär en saker om livet, och förnyar vår kärlek till det. Trots allt.
Ett år på Boklista
Ny pris til Bjella 
Slutt for Lydverket