ABCNYHETER

Den 28 april är det 75 år sedan Charley Patton dog. Hans hjärta stannade, men hans röst vägrar att tystna.

Han är en av de äldsta och allra mest profilerade artisterna i den amerikanska musiktradition som numera omger oss överallt. Hans inflytande har varit enormt.

Robert Johnson var hans lärjunge.

Det första John Lee Hooker lärde sig spela var en av hans låtar.

Bob Dylan hyllar honom på ett av sina bästa album i moden tid.

Robert Crumb har gjort ett seriealbum om honom.

John Fogerty reste minnesstenen på hans grav i Holly Ridge, Mississippi.

Och när The White Stripes häromåret steg fram och så framgångsrikt tog ett kärleksfullt strypgrepp på bluesen så var det honom de hämtade inspirationen från.

Svårt att tränga undan upplevelsen

Charley Patton har förvisso satt sina avtryck i musiken. Men å andra sidan, har man en gång hört en inspelning med Charlie Patton lär man ha svårt att tränga undan den upplevelsen.

Bluesgiganten Howlin’ Wolf var så besatt av sin idol att han ibland inbillade sig att han faktiskt var Patton. Trots att denne var ett rätt bedrövligt föredöme, och en elak jävel. Ständigt i slagsmål; på bar efter bar. Trots att han i stort sätt inte mätte mer än en och en halv meter över marken. Och hans provocerande kaxighet var dåligt förankrad i hans fysiska styrka; det var i regel han själv som låg kvar på golvet när fighten var över.

Han lär heller inte ha dragit sig för att slå på kvinnor, speciellt inte de som avvisade hans sexuella inviter. Ändå berättar legenden att Patton var så eftertraktad att han ofta fick hyra in någon som med käpp höll undan alla kvinnliga beundrare när han gick genom en stad.

Han söp tills han dog och pengarna som blev över på vägen slösade han bort på kokain och tärningsspel. Att hans röst var aningen förändrad på de sista inspelningar han gjorde, i New York 1934, kan bero på att han anpassade den efter nya trender, men troligare är att den var förändrad för att han kort tid innan fått halsen uppskuren i ett knivslagsmål.

Att han var en skitstövel lär knappast gå att diskutera bort.

Stor musikalisk inspiratör

Men han var otvetydigt också en stor musikalisk inspiratör. Efterföljande blueslegender som Son House, Bukka White, Robert Johnson och Muddy Waters står alla mer eller mindre i tacksamhetsskuld.

I början av seklet gav den egensinnige gitarristen John Faheys skivbolag Revenant ut praktverket «Screamin’ and hollerin’ the blues – The worlds of Charley Patton». I en fantastisk, oöverträffad förpackning presenteras på sju cd all den musik Patton gjorde själv eller med andra. Två böcker kompletterar bilden. Faheys drömprojekt belönades 2003 med tre Grammy-utmärkelser – för bästa historiska album, för bästa samling och för bäst dokumentation.

Men även en betydligt blygsammare – och billigare! – cd-box som ”The definitive Charley Patton” (Snapper) bär fram Pattons storhet med full tågurspårningskraft.På albumet, som rymmer det dryga femtiotal inspelningar han gjorde mellan åren 1929-34, radas det också upp bevis efter bevis på vilken säregen, vilken genialisk stilist Patton var. Trots att ljudkvaliteten, i ärlighetens namn, ibland tangerar det olyssningbara. Eller åtminstone kräver absolut koncentration och närvaro i lyssnandet.

Glöm inte att några av de här gamla 78-varvs ”stenkakorna” numera bara existerar i ett enda, hårt spelat exemplar. Hur som helst, magin kommer att drabba er, känslan att överväldiga er; Patton öppnade en dörr ingen har kunnat stänga och man skulle kunna påstå att allt som gjorts i bluesens namn därefter är bara plagiat.

Alla efterföljarna har på olika sätt erkänt detta. White sade en gång, med stor klarsynthet, att om han «kom in på en bar där Patton var på jukeboxen så var det som om han själv inte fick plats i rummet».

En älskad showman

Men det var inte bara rösten; stor och hotfull, fylld av ödesmättad oro. Patton var också en älskad showman, som likt en förhistorisk Jimi Hendrix gärna använde sin gitarr som ett spektakulärt tillhygge. Han spelade den bakom ryggen, han stack den mellan benen och red den som en häst, han kastade den upp i luften och fångade den med osviklig tajming på nervägen. Och det här var på 1920-talet...

Som den showman han var inkluderade hans repertoar inte bara bluesnummer, i den fanns också hillbilly-sånger, skillingtryck från artonhundratalet och sånger som lockade till dans.

Ett sekelskifte senare hyllade Bob Dylan sin idol på albumet «Love and theft». Och «High water (For Charley Patton)» är ett av albumets mest gripande spår; där han med en blandning av uppgiven förundran och gudfruktig skräck försöker sammanfatta den inlevelse som var Pattons. Den nästan fysiska närvaro som tycks tvärstoppa tiden.

It’s bad out there
It’s tough out there
Things are breaking up out there

Dylan stavar plågsamt och bit för bit fram apokalypsen. Hos Patton fanns den där bara han öppnade munnen.

Han må ha varit död i 75 år, men han hade säker haft ett och annat att säga om den värld vi just nu lever i.