ABCNYHETER

Det är bara så att vissa röster går rakt in i ens hjärta.

Jag hittade ett nytt album med Andy Bey och det tog under några dagar över mitt liv. «Ain’t necessarily so» (Nocturne) vägrade att lämna min cd-spelare.

Albumet rymmer en liveinspelning gjord 1997, strax efter att Bey spelade in den skiva jag en gång själv upptäckte honom med, «Ballads, blues & Bey».

Repertoaren är hämtade från the American Songbook och Bey sjunger de gamla standardlåtarna med en röst så intensiv, så under huden på texterna att man inte kan undgå att upptäcka låtarna på nytt. Varje nyans, varje finurlig dubbelmening, varje sensuell underton i texterna väcks till liv, kommer nära och knyter an till våra egna erfarenheter. Beys omfång på mer än två oktaver används fullt ut, men blir aldrig ett självändamål. Från sensuell bariton, djupt ur bröstet, till en andlöst vacker och svävande falsett. Det är musik ni borde höra.

Vem är Andy Bey?

Men vem är Andy Bey? Frågan är befogad, inte många vet. Och är det någon som tror sig ha hört hans namn så är det inte säkert att den personen också har hört hans musik.

Det är nämligen inte alltid det man gör på jobbet som folk kommer ihåg en för.

Det är förmodligen fler som vet att Andy Bey är en av få jazzmusiker som öppet berättat att han är både homosexuell och HIV-positiv än som hört honom sjunga.

I vissa hippa kretsar i England omhuldas de sjuttiotalsalbum han gjorde med saxofonisten Gary Bartz, med titlar som «Uhuru» och «Taifa». Det är tidstypisk street jazz, med radikala budskap och starka inslag av tredjevärldenmusik. Bartz tillägnar musiken åt John Coltrane och Malcolm X. Bey solidariserar sig med den svarta proteströrelsen med textrader som «Hell, no! We won’t fight your filthy battles no more!» I samma veva gjorde han sitt första album under eget namn, det väldigt tidstypiska och i dag därför hopplöst daterade «Experience and judgment», med musik som flyter fram på jazzrockens irriterande elgitarrer, spejsad elektroniska effekter och mer än ett «good vibrations» i texterna. Det är rätt olyssningsbart alltihop.

Det är knappast den musik Bey själv skulle vilja att man kom ihåg honom för.

En av nittiotalets i särklass vackraste

1996 kom däremot plattan som en gång för alla borde ha fört ut honom i rampljuset. «Ballads, blues & Bey» är en av nittiotalets i särklass vackraste, mest hjärtslitande romantiska plattor. Men ingen köpte den. Uppföljaren, «Shades of Bey» från 1998, valdes av jazzmagasinet Downbeat till ett av det årets tio bästa album, men gick tyvärr samma öde till mötes.

Båda tillhör mina mest spelade skivor. De är vänner som värmer mot vinterkyla och svalkar i sommarhetta, som ger de bästa livsråden och tröstar i kärlekssorg. När jag en gång intervjuade honom sa han så här om sin syn på livet och musiken:

– Jazz handlar inte om ett visst sound eller vilka instrument man använder, det handlar om en attityd gentemot musiken och livet.

Kanske är det den oviljan mot att låta sig kategoriseras som gjort att den här sångaren och pianisten så länge gått de flesta förbi, både skivbolag och lyssnare. Han har satt sina avtryck i jazzens historia, men de är inte så lätta att upptäcka.

Men oavsett kommersiella framgångar eller ej, så kommer Andy Bey att fortsätta att göra musik. Om bara hälsan tillåter det. Det har han alltid gjort och det kommer han alltid att göra.

Han kommer från Newark, New Jersey. En stad som fostrat många stora jazzmusiker: Woody Shaw, James Moody, Larry Young, Wayne Shorter, Grachan Moncur III.

Han och hans systrar syns i en underbar scen, filmad i regissören Roger Vadims lägenhet i Paris, i Bruce Webers dokumentär om Chet Baker. Men de identifieras aldrig. Två av de tre plattor de gjorde, under namnet Andy & the Bey Sisters, finns dock återutgivna på cd.

Trion sjöng trestämmigt, men gjorde också solonummer. Jazz, standards, gospel, rhythm’n’blues. Repertoaren tog dem ända till Europa. George Wein, den legendariske jazzimpressarion, upptäckte gruppen i Paris och tog den med sig tillbaka till USA. Det var 1959.

«Sit back, sip your Johnnie Walker Red, and dig»

De två i dag mycket sällsynta album man i mitten på sextiotalet spelade in för Prestige har tydligare jazzprägel. Skivbolaget poängterade mycket noggrant i omslagstexten till det senare att gruppen nu var räddade över till en värld där «taste and talent are not equated with bellowing baritones and back-beat-bedlam». Men Bley stegrade sig själv inför den snäva jazzkategoriseringen:

– I dag finns det en miljon olika kategorier. När jag gav mig in i musiken var det inte så. Man sorterade inte i jazz, blues eller R&B. Har man hört Ben Webster spela honkande rhythm’n’blues-saxofon bakom Dinah Washington inser man snabbt att alla sådan kategoriseringar är meningslösa. Med Andy & the Bey Sisters fick jag utlopp för alla mina talanger, Som sångare, som arrangör, som pianist, men också som entertainer. Jag är jag, och det jag gör är alltid jazz, oavsett om låten må vara pop eller rhythm’n’blues. Allt kommer ändå från kyrkan och gospelmusiken. Det är inte alltid så direkt uppenbart, men det är ändå den känslan som finns i botten på alla de här svarta musikstilarna.

Och det är precis den gränslösheten, den lekfullheten och den glädjen som slår emot en när man lyssnar till de båda Prestige-albumen; inspelade åren 1964-65 med knivskarpa musiker som gitarristen Kenny Burrell, tenorsaxofonisten Jerome Richardson och trummisen Jo Jones i kompet. Musiken är lätt att ta till sig. Gör bara som det står i omslagstexten: «Sit back, sip your Johnnie Walker Red, and dig.»

Tolkar Nick Drake

Efter att syskontrion upplösts i mitten av sextiotalet jobbade Bey med musiker som Eddie Harris, Max Roach och Duke Pearson. I början av sjuttiotalet gjorde han de där skivorna med Gary Bartz.

Hans första egna platta försvann från skivdiskarna nästan innan den kommit dit. Uppföljaren dröjde två decennier, gavs ut av ett litet tjeckiskt bolag och verkar omöjlig att få tag på. Jag har försökt. Men det var på det albumet, «As time goes by», som han började närma sig standardrepertoaren.

Till eget, eftertänksamt och ändå väldigt känsloladdat pianokomp började han göra andlöst vackra tolkningar av de stora amerikanska sångerna. Och på den vägen har han fortsatt. Med musik som helt och hållet bygger på själslig intimitet. Som aldrig höjer rösten.

Men ändå alltid överraskar med sitt djup och sin orubbliga övertygelse.

På «Shades of Bey» tolkar han överraskande den engelske låtskrivaren Nick Drakes «River man». Med samma närhet och känsla som han investerar i Billy Strayhorns dödsbäddsballad «Blood count». «River man» är ett förvånande val, men bara tills man hör vad Bey gör med Drakes impressionistiska sorgsenhet.

På albumet «Tuesday in Chinatown» vrider han lika elegant och överraskande fram ren magi ur träbocken Stings låt «Fragile».

Han är en trollkarl.

Ni borde lyssna.