ABC Nyheter

Och plötsligt står jag i ett musikrum där det står NORGE med stora bokstäver på alla väggarna. Igen.

Det är ett mörkt, men väldigt vackert rum.

Det började med att en vän skickade mig en cd med hennes blandade favoriter. Det var mycket som var väldigt bra på den, en del var norskt, som Maria Solheims melankoliskt trippande «Wildest Day».

Hope is low
when a new day comes
Heavy breathing, arms are numb
push my mouth to smile

Øksnes-jenta som debuterte i 2001 får også skryt av vår svenske musikkekspert. Foto: Berit Roald (Scanpix)

Några verser längre fram öppnar sig ett svart hål under Maria och jag börjar misstänka att det inte bara är norska dödsmetallare som flirtar med Djävulen. Men det gjorde ju mina gamla blueshjältar också.

Det som drabbade mig allra hårdast på den där hemgjorda cd:n var också norskt, men kändes som om det kom från ett alldeles eget litet hörn av världen. Kaada, med två djupt atmosfäriska klipp-och-klistra-historier från ett land som är Norge, men också något ännu mer fjärran och mystiskt.

Var tvungen att leta upp skivan i min hylla, med den blygsamma titeln «Thank You For Giving Me Your Valuable Time», och sedan gick den varm i min spelare. Inte ett uns mindre briljant än när den kom ut för fem år sedan; att skivbolaget inte har satt ut utgivningsår på skivan understryker bara hur tidlös musiken är.

Efter det introducerades jag av en annan vän för Magnets «The Gospel Song», en väldigt sensuell, väldigt suggestiv kärleksbetraktelse. Redaktör Espen gjorde sig besvär med att skicka hela albumet till mig, som levde upp till alla uppbyggda förväntningar. Måste skaffa hans andra album också; jag gillar hans lätt uppgivna syn på livet och kärleken.

It’s hard for a boy out there now
I see no sense in trying to be strong
When I’m overwhelmed by the feeling
That more than less I tend to get it wrong
I look to the stars for direction
Although I know they’re not there no more
They burnt out before I did too

Sedan var det Onkel Tuka, som bad mig skriva «liner notes» till deras nya, helt suveräna skiva. Så då levde jag ett bra tag med den musiken, i den världen, där döden flåsar en i nacken och unga kvinnor «dansar på kniven» och inte ens hinner fundera på varför innan allt blod har runnit ur dem. Det är hårt, också, i Norge. Vi står alla i kö för att dö.

Alle står i kø
Snart er det min tur til å dø
I kø i kø
Alle står i kø
Snart er det din tur til å dø

Efter detta granbarriga vemod var jag tvungen att blåsa ur skallen med lite röjarjazz. Och norrmännen kan även det – albumet «Golonka Love» på svenska etiketten Moserobie levererar musik som borrar sig in i kroppen med trubbigt borr. Den rör sig framåt med stökig kraft och sot i lungorna. Erlend Slettevolls spelar på ett elpiano som låter som om det vore byggt av sönderrostade delar från ett havererat, sovjetiskt kärnkraftverk. Hans medmusiker slirar i svängarna, men finns där hela tiden bakom honom, jabbande som aggressiva thai-boxare på amfetamin, utan att vackla.

Flydde sedan in i en skiva som med sin garanterat djurvänliga titel «Voodoo Without Killing Chicken» utlovade ett annat lugn. Och veteranen Knut Reiersrud omfamnade mig med varm, sinnlig Norge-blues, rund i kanterna och med hjärtat fullt av kärlek. Sirliga elgitarrtoner och feta ackordsjok från äkta Hammond-orgel ramar in, han inleder och avslutar med låtar om små kycklingar. En ängel tittar fram över hans axel, han badar naken med sin älskade i en mörk tjärn, medan stjärnorna gnistrar på himmelen. Hans musik hör hemma i en stor och ljus blueskatedral, benägen någonstans långt från knarkarkvartarnas kallsvettigt paranoida Oslo-kvarter.

Det känns ju också tryggt att veta att det minsann är en kyrklig kulturverkstad som har gett ut skivan. Och att Knut har samma namn som min salige far. Men inte ens en Knut förmår att vika undan får de existentiella frågorna, när han står där vid floden och undrar om det på andra sidan finns ett paradis eller ett helvete:

I know this is not goodbye
I know farewells don’t apply
We’re not saying goodbye
But one day this is where you’ll wake
and all the same you know I’ll cry

Sedan är jag mogen för Susanna Karolina Wallumröd, som i eget namn och tillsammans med The Magical Orchestra har gjort några av Norges allra bästa skivor någonsin. Min vän som gjorde den där samlings-cd:n säger att hon alltid plockar fram Susannas skivor «när hennes öron längtar ihjäl sig efter någon som kan hantera tystnaden». Och att Susanna «har tigit liv i de bästa covers hon någonsin hört».

Lisa lär heller inte bli besviken på nya «Flower Of Evil», som med stor behärskning och massor av passion – ja, det går att kombinera! – ger oss extremt täta tolkningar av mer eller mindre förvånande nedslag i musikhistoriens låtskatt. Nicos «Janitor Of Lunacy», Lou Reeds «Vicious» och Sandy Dennys «Who Knows Where The Time Goes» känns väl som ganska logiska val, men vem hade väntat sig tolkningar av Thin Lizzys «Jailbreak», ABBA:s «Lay All Your Love On Me», en Prince-låt och Badfinger-klassikern «Without You», nästan sönderwailad av Mariah Carey?

En dame som utlendinger sjelden overser når de skal ramse opp norsk musikk. Foto: Marcus Ramberg (ABC Nyheter)

Hon förvaltar dem alla väl, tar sig ända in i deras mörkaste hjärtevrår, och kommer tillbaka med stor och nästan smärtsam skönhet. Och ni lär aldrig mer få höra Will Oldham sjunga så oreserverat, så oblygt vackert som han gör i «Without You». Reiersruds änglar faller till marken, landar mjukt i tjock mossa och torkar ögonens tårar med näsdukar av nyspunnen spindelväv.

Och på tal om änglar, plötsligt sitter Marit Larsen i min svenska morgon-tv och sjunger så vackert, så vackert med en liten flickas oskyldiga stämma. Då är vi i ett slag långt ifrån Susannas Karolinas dunkla värld, naggad i kanterna av livet självt.

Plötsligt blir det norska rummet, för en liten stund, märkligt rosa.

Och jag är osäker på hur mycket jag kommer att spela det i och för sig kompetenta albumet «The Chase», men när Marit står där vid det röda leksakspianot och sjunger för oss aningslösa svenskar, som hon med beslöjade ögon ser rakt in i ögonen, då kan jag inte annat än kapitulera. En liten stund.

If a song could get me you
I could make it high or low
Sing it on the radio if that’s what I need to do
If a song could get me you
If a song could get me through
I’d sing my way right back to you

Ni kan spela det spelet också.

Och så har Ane Brun gått och spelat in en fantastisk version av en fantastisk Cyndi Lauper-låt, «True Colors». Jag smälter. Igen.

Men nu måste jag gå. Jag ska dämpa ljuset och sätta mig ner och titta på en nyanländ konsertfilm med Midnight Choir, «In the shadow of the circus». Något säger mig att dess innehåll överträffar allt jag har skrivit om i den här krönikan. Jag får återkomma med en rapport.

Norge, bara detta Norge…

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Retrohue her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden