ABC Nyheter

Les kortversjonen av Motowns historie her.

Vilken musik hörde den unge entreprenören Berry Gordy runt omkring sig i Detroit? Vad influerade honom, vad «lånade» han, vad retade gallfeber på honom? Här är tio glödheta förslag:

LITTLE WILLIE JOHN: «Leave My Kitten Alone» (King)

Little Willie John måste ha varit kung i Detroit i slutet av femtiotalet - en spenslig liten «hipster» med fräcka kläder och pengar på fickan, talangfull och dessutom mycket framgångsrik. Mellan 1955 och 1961 hade han fjorton hits på R&B-listan. 1958 tog Peggy Lee hans klassiker «Fever» till poplistans översta skikt och två år senare gjorde Elvis Presley samma låt till ett av de centrala spåren på sin comebackplatta.

Tillsammans med Jackie Wilson måste Little Willie John har varit en förebild inte bara för alla Motowns manliga artister utan också för en hel generation soulsångare. Gordy måste ha lyssnat noga.

1966 mötte Litle Willie sitt öde. Ett förlovningsparty på en bar i Seattle avbröts av ett drucket slagsmål, som slutade med att han knivskar en järnvägsarbetare till döds. Han dömdes för dråp och dog i fängelset två år senare av lunginflammation. James Brown, hans vän och beundrare, sörjde en stor sångare: «Willie John's songs were about knowin', then missin'. Missin' makes me scream, but Willie did not scream it. No. But you could hear it. To me it was very loud.»

Browns ord säger en del om mannens känslomässiga och röstmässiga kvaliteter - han hade en oerhört levande och mänsklig röst, färgad av livserfarenhet och lite plågad i sin ton. Hans rötter i jazzen präglade hans effektfulla fraseringskonst, bluesen bröt igenom i de dramatiskt spruckna tonerna.

Som sångare var han bäst i långsamma, bluesdränkta ballader som «Person to Person», «Suffering with The Blues» och «Need Your Love So Bad». Ändå väljer jag den här drivande, nästan rockiga inspelningen från 1959 - kanske för att den så tydligt är en länk mellan Jackie Wilsons braskande macho-rhythm'n'blues och Motowns envetna upphöjande av rytmen till alena saliggörande frälsningsverktyg.

Jag är för övrigt inte ensam om att ha den här som favorit. I EMI:s arkiv låg det länge en lysande, outgiven Beatles-inspelning av den här låten. Som tacksamt nog så småningom tilläts möta världen på skiva. Lennon använder sin allra mest vässade, briljant raspiga rockröst i en hyllning som nästan kan mäta sig med originalet.

DOCTOR ROSS & THE ORBITS: «Cat Squirrel» (Fortune)

Om Motown är Detroits mest kända skivbolag genom tiderna, så är Fortune ett av stadens allra mest obskyra. Inspelningarna gjordes i ett garage och låter precis så - råa, skramliga, ekofyllda och så primitiva att man lätt får för sig att man lyssnar på något man inte borde lyssna på, något som egentligen inte är avsett för offentlighetens kalla ljus.

Strax innan Gordy spelade in och gav ut «Money» med Barrett Strong sökte han upp bolagets ägare, Jack och Devora Brown, för att be dem investera i hans skivbolag. De tackade nej.

Doctor Ross var ett enmansband - han sjöng och spelade munspel, gitarr och trummor - som spelat in för Sam Phillips i Memphis i början på femtiotalet. Bilfabrikernas ekonomiska trygghet lockade honom till Detroit och 1959 gjorde han den här oerhört medryckande bluesinspelningen. Han för massor av oväsen, men hans oborstade vildhet kanaliseras i en nästan manisk rytm som bara driver och driver och driver låten framåt. Om Gordy lyssnade så bör han ha lärt sig ett och annat om energi, dynamik och simpel och effektiv rytmik.

Några som lyssnade var Eric Clapton och hans kumpaner i Cream, som gjorde en respektabel tolkning av låten på sitt debutalbum. Fast Isiah Ross från Tunica, Mississippi rörde upp mer damm. Och det utan elektricitet.

ANDRE WILLIAMS: «Jailbait» (Fortune)

Den mest bisarre av alla artister som Devora Brown spelade in i sitt garage på 3942 Third Avenue var Andre «Mr Rhythm» Williams.

Hans flottiga, slirigt saxofonriffande och solkigt sexiga rhythm'n'blues-dramer gav röst åt diverse hel- och halvslemmiga figurer på samhällets mörkare sida. På ett fruktansvärt trovärdigt sätt, måste tilläggas. Sedan må det handla om sex, fylla eller fängelseliv.

Hva hørte han på?

I «Jailbait» varnar han för att ha sex med flickor som är under arton - «det leder rakt i fängelse»:

Fifteen... sixteen... seventeen
That's jailbait!

Men köttet är svagt. Till en släpig blues rullas historien upp:

She's looking mighty good
just like a young girl should
We try to tell you no
and let that young girl go
But you, you know it all
you have yourself a ball

Så går det som det går. Och inte hjälper det att skylla på att hon var «nästan lovlig»:

Seventeen and a half..
...that's still jailbait!

NOLAN STRONG & THE DIABLOS: «The Way You Dog Me Around» (Fortune)

I sin biografi skriver Smokey Robinson: «Nolan was a first tenor driving women wild. How much more motivation did I need?» Och när Smokey första gången ställde sig framför en studiomikrofon lär han ha sjungit The Diablos «Adios, My Desert Love». Den hade gruppen gjort 1954, på sin debutsingel för Fortune.

«The Way You Dog Me Around» gjordes ett år senare och är en både vacker och bedövande sorglig bluesballad, med pockande rock'n'roll-piano i bakgrunden och Strongs överjordiska stämma i ohotad centrumposition. Smokey måste ha älskat den.

Året efter tvingades Strong göra militärtjänst och kom därifrån två år senare beroende av både sprit och droger. Hans missbruk gjorde honom ofta hopplös att jobba med, men Devora Brown kunde ändå aldrig släppa taget om honom och en av hennes käraste minnessaker lär ha varit den skuldsedel på vilken Strong under sin namnteckning plitade ner orden «I'm going to stay with you forever». Naturligtvis betalade han aldrig tillbaka pengarna han lånat.

Men när Gordy erbjöd honom tusen dollar i kontanter för att skriva på för Motown tackade han åtminstone nej.

MARV JOHNSON: «You Got What It Takes» (United Artists)

Marv Johnson var Berry Gordys kompanjon i skivaffären 3-D Record Mart, som gick i konkurs 1955. Gordy tillbringade sedan ett par år vid Ford-fabrikens löpande band , men längtade tillbaka till musikbranschen. Ett par hyfsat framgångsrika singlar med Johnson gav honom en ny öppning.

Och en chans att vässa klorna - allt han gjorde med Johnson verkar ha varit en test inför Motown-äventyret. Man kan så här i efterhand tycka att «You Got What It Takes» låter som en tredjeklassens Miracles-kopia, men det är snarare så att det är en suddig skiss.

Alla element finns där - i komposition, arrangemang och produktion - men utan den rätta udden. För att nå dit behövde Gordy hjälp av män som Harvey Fuqua, Mickey Stevenson och «Smokey» Robinson. Det var de som var skillnaden mellan bra pop och lysande pop. «You Got What It Takes» är bara en söt liten poplåt, men den visar framåt mot större saker.

THE DONAYS: «»Devil In His Heart«» (Brent)

Obskyr singel från 1962, en fullständigt ljuvlig liten flickgruppspärla, inspelad med svartjobbande Motown-musiker, säkerligen bakom ryggen på Gordy. I klass med de bästa Shirelles- eller Chiffons-inspelningarna och lyft mot himlen av Yvonne Allens hjärtknipande solosång. Gud vet var de hört den, men Beatles plockade med sedvanligt god smak in låten på sitt andra album.

Gordy måste också ha lyssnat noga, för han stal långt ifrån enbart titeln när han året därpå spelade in sin "Devil In His Heart" med tonåriga Carolyn Crawford. Att Crawford bara fick göra ytterligare två singlar berodde säkert på att hon egentligen inte var någon sångerska. Yvonne Allen, som sjöng som en ängel, skulle långt senare värvas till Motown-gruppen The Elgins.

THE FALCONS: «I Found A Love» (LuPine)

Wilson Pickett stiger in på soulscenen, som en vilsen och plågad gospelsångare i exil. Hård, hård garagesoul och gospeldränkt frenesi i perfekt förening med Robert Wards silverglänsande gitarrspel. Förmodligen den mest fantastiska inspelning som någonsin gjorts i Detroit.

The Falcons var en gedigen plantskola. När Pickett 1960 steg in som solosångare fanns redan Eddie Floyd och Mack Rice (han som skrev «Mustang Sally») i gruppen. En tidigare solosångare var Joe Stubbs, bror till Levi i The Four Tops och senare sångare i Motown-gruppen The Contours.

EDWIN STARR: «Stop Her On Sight (S.O.S.)» (Ric Tic)

Det här måste vara den bästa Motown-inspelning som inte spelats in av Motown! Någonsin. En vanebildande melodi, tungt framrullande rytm av klassiskt Motown-snitt, honkande baritonsaxar och en sånginsats som vore värdig den nyligen bortgångne Levi Stubbs eller en ung Marvin Gaye!

Gordy blev inte glad när han hörde plattan.

Det var nämligen alldeles uppenbart att hans egna musiker spelade på den, utan att ha bett om tillåtelse! Och det var inte första gången. The Funk Brothers hade spelat även på Starrs singel «Agent Double-O-Soul», något som gjort Gordy rasande när han kom på det. Jamerson, Benjamin och de andra hade fått böta tusen dollar var för det tilltaget, men Ric Tics ägare Ed Wingate blev inte svaret skyldig. Han bluffade sig in på en av Motowns julfester och betalade musikerna två tusen dollar var som bonus, och han gjorde det rakt framför ögonen på Gordy!

Gordy insåg värdet av sina musiker och förstod att han måste agera med en gudfaders fasta hand. Han började med att utnyttja sina goda kontakter med skivdistributörer runt om i USA - vilka sedan plötsligt blev väldigt sena med sina betalningar till Ric Tic. Wingate svettades och sålde drygt ett år senare sitt bolag till Gordy för en miljon dollar. Som blev av med en uppnosig konkurrent, fick en ny studio och ordning och reda bland sina musiker. Och Starr var plötsligt en Motown-artist...

JACKIE WILSON: «Higher And Higher» (Brunswick)

Jamerson och The Funk Brothers på ytterligare ett svartjobb, som tillfälligt räddade Wilsons karriär och tydligt visade att han förtjänade ett bättre kreativt stöd än vad han fick av sitt försoffade skivbolag. Med Wilson så fri, jublande sensuell och med ett totalt grepp om låtens text och kompets självgående sväng kan den här inspelningen inte annat än väcka ens sorg över att en talang av hans kaliber inte vårdades bättre.

Tänk om Gordy hade kunnat införliva honom i sitt Motown-stall...

THE PARLIAMENTS: «(I Wanna) Testify» (Revilot)

George Clintons mellanhavande med Gordy sträcker sig ända fram till 1962, när hans vokalgrupp The Parliaments sjöng upp för Mickey Stevenson och fick kalla handen för att man var en Temptations-kopia!

Året därpå fick Clinton emellertid kontrakt med Gordy som låtskrivare. Problemet var bara att han hade fått kontraktet av Gordys fru Raynoma, som i samma veva var på väg att separera från Motown-bossen. Clintons låtar hamnade mitt i skottlinjen, och det var inte många som kom så långt som till inspelning.

1967 kom han emellertid i kontakt med det nystartade Detroit-bolaget Revilot. Den traditionella soulballaden «(I Wanna) Testify» blev en mindre hit och Clintons karriär fick en ny puff. På inspelningen är han för övrigt ende närvarande Parliaments-medlem - resten av sången sköts av ett gäng bakgrundssångare från Motown-studion. Och Clinton erkände långt senare i en intervju att Gordy fortfarande var en av hans stora idoler: «I wish I could be like him.»

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Retrohue her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden