ABC Nyheter

Spelar en dag «Dreamer» med Eddie Hinton, en av de finaste soulballader jag har i min skivsamling.

Får nästan tårar i ögonen.

Och slås av att allt borde ha slutat så mycket lyckligare.

Som uppenbarelse var Eddie Hinton oslagbar - den unge, vite spolingen med den rödglödgade gitarren och en röst som Otis Reddings. Han behärskade soulmusikens form inifrån och ut och han var på många sätt den allra mest komplette sydstatsmusikern sextiotalet gav oss - lika hemma i bluesen som i soulen, som i den slipprigaste rockmusiken. Han skrev dessutom fantastiska låtar. Karriären skulle i rättvisans namn ha gått spikrakt uppåt.

Men livet kom emellan.

En lång rad briljanta insatser

Det började så bra, när han slog sig rakt in i det sena sextiotalets ädlaste soulhierarki, som studiogitarrist och som låtskrivare. Han levererade låtar till såväl Percy Sledge («Cover Me») och Dusty Springfield («Breakfast in Bed») som åt Laura Lee («It's All Wrong but It's All Right»), Bobby Womack («A Little Bit Salty») och Candi Staton («Sure As Sin»).

I studio.

Han signerade också en lång rad briljanta insatser som gitarrist i den legendariska Muscle Shoals-studion. Den som vill kolla upp hans bredd kan ju lämpligen först lyssna på hans lössläppta duell med Duane Allman i versionen av Fenton Robinsons «Somebody Loan Me A Dime» på Boz Scaggs andra album och sedan gå vidare till alla de delikata, suveränt rytmiska inpass han slänger in på «I'll Take You There» och andra av The Staples Singers många hitlåtar från början av sjuttiotalet. Man hör honom också på plattor med Wilson Pickett, Joe Tex, Solomon Burke, Bob Dylan, Cher och Elvis Presley. Han tackade nej till Allmans erbjudande om att bli sångare i The Allman Brothers.

På egen hand gjorde han däremot senare ett av den blåögda soulmusikens mest intensiva album, «Very Extremely Dangerous». Men bolaget Capricorn gick i konkurs, och Hinton serverades i det ögonblicket, på ett bräde, både början och slutet på sin karriär. Hans bräckliga mentala hälsa tog stryk. Några år senare lämnade hans fru honom.

Offer för livets frestelser

Som människa verkar Eddie Hinton ha varit ett allt för tacksamt offer för livets frestelser. Och mönstret är ju knappast unikt. Han tjänade gott om stålar. Och levde hårt på lånad tid.

Åren innan «Dangerous» ägnade han åt att målmedvetet supa och droga ner sig och när han fick erbjudandet om att spela in sitt första album lär han ha jobbat som städare i studion han i så fall skulle spela in i.

Låtskrivaren och producenten Dan Penn, som under åren öppnade mer än en karriärdörr åt Hinton, har sagt att «en del av oss tog oss igenom drogerna med åtminstone delar av våra hjärnor intakta, men för Eddie var det någonting som gick snett». Riktigt snett. Hinton hade efter skilsmässan flyttat hem till sin mamma, men blivit utslängd även av henne, varpå hans mentala ohälsa tagit ytterligare ett steg i fel riktning.

I mitten av åttiotalet levde Hinton i djupaste misär på ett av Frälsningsarméns hotell i Decatur, Alabama. Allt han ägde fanns i en papperspåse. Sedan fick han, bland annat med god hjälp och uppmuntran från Kalle Oldby på Sveriges radio, en ny karriär. Som dock blev allt för kort. «Letters From Mississippi» blev den första av bara en handfull comebackplattor. Alla med sina egna höjdpunkter, men också brister, sällan med någon riktig linje eller sammanhållning. Han förtjänade något bättre.

«Hard Luck Guy»

Hinton turnerade också sporadiskt under den tiden. Och skrev på en, förmodligen, självbiografisk bok med titeln «The Man Who Lived With Ghosts», om en man som växer upp i norra Alabama och till sist är så trött på att alla talar skit om honom att han beslutar sig för att iscensätta sin egen fejkade död.

Så lämnade han oss sommaren 1995, mentalt nerbruten och nerknarkad, i en hjärtattack som inte ens hans omtalade snällhet kunde hålla stången.

Demoinspelningar

Efter hans död har det dessbättre dykt upp några album som bättre bevarar minnet av honom. «Hard Luck Guy» består av olika, mer eller mindre enkla demoinspelningar han gjorde genom åren. De hittades av hans mamma efter hans död och kompletterades och snyggades i efterhand till av hans många musikervänner.

En del av hans sånginsatser är lite vingliga; men musiken hålls samman av ett varmt, omfamnande sound. Här finns hans rossliga version av «Three Hundred Pounds Of Joy», som Tony Joe White var först att spela in. Balladerna griper hårt om hjärtat, men allra mest gripande är en demoinspelning av «What Would I Do Without You» som Hinton gjorde redan på sextiotalet. Låten är troligen riktad till hans dåvarande hustru, Sandra. Hinton spelar i princip alla instrument och visar med lekfull nonchalans att han åtminstone i just den stunden hade full kontroll. Dan Penns andrastämma och Spooner Oldhams karakteristiska elpiano, pålagda i nutid, blir bara en symbolisk markering i marginalen. Ett sätt att snyggt sluta cirkeln kring sin döde väns musik.

Men ännu starkare inspelningar skulle letas fram i mörka arkiv och skamfilade skokartonger.

Penn och Oldham startade någon gång 1968-69 skivbolaget Pacemaker. Men det något ofokuserade låtskrivarteamet slarvade bort sitt lilla projekt, upptagna som de var med att knapra piller och allt annat som kunde tänkas vara onyttigt för dem. Så efter fyra utgivna singlar hade de inte längre något skivbolag.

«Dreamer»- et storartat existentiellt drama

På baksidan av en av de här mytomspunna singlarna finns en av sextiotalets allra finaste soulballader, parets egen «Dreamer», känslosamt tolkad av Hinton. Inspelningen verkade definitivt förpassad till något oåtkomligt «collector's corner» på grund av Penn och Oldhams slarvande. Tills den oväntat dök upp på ännu en platta i Hintons namn.

Albumet «Dear Y'all» innehåller Hintons egna versioner av låtar som «Cover Me», «It's All Wrong But It's Alright» och «A Little Bit Salty» samt ett gäng låtar från en ovanligt produktiv period i mitten av sjuttiotalet och tidiga, blödande versioner av två låtar han sedan gjorde sämre på sitt första soloalbum. Den intensitet han jobbar fram i «Get Off In It» är så stark att man kan luta sig emot den.

«Dear Y'All»

Skivbolaget Zanes direktör och enda anställde, engelsmannen Peter Thompson, också Hintons vän, berättade en gång för mig hur albumet kom till:

- Eddie sa alltid att alla gamla inspelningar var borta, men efter hans död hittade hans mamma massor med tejper undanslängda längst in i ett trädgårdsskjul. De var insektsätna, sönderfrätta och täckta med damm, men de blev grunden till «Dear Y'all». Min lilla studio i England var täckt av ett tunt lager röd Alabama-jord i minst ett halvår...

På detta Thompsons första album med Hinton-material - han gav senare ut ytterligare två volymer, «Playin' Around» och «Beautiful Dream» - finns också demoinspelningen av «Every Natural Thing», som först den vite bluesmannen John Hammond och sedan Aretha Franklin tog hand om.

Och så räddas då «Dreamer» från att orättvist försvinna in i den stora glömskan.

Det var Hintons allra första inspelning i eget namn och han måsta ha varit tagen av stundens betydelse, åtminstone låter det så. Penn och Oldham skrev, säkert med vänsterhänderna, en rätt simpel kärleksballad; det var ju ändå bara en singelbaksida! Men Hintons totala och blödande engagemang i den snabbt hoprafsade texten förvandlar inspelningen till ett lika oväntat som storartat existentiellt drama.

Loser, they say I won't succeed
refuser, to confirmity
But I believe a man
should reach over yonder
to touch a star

Och nog sträckte han sig efter en och annan stjärna. Synd bara att stegen välte.

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Retrohue her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden