ABC Nyheter

Det sista jag hörde från redaktör Amundsen innan han försvann ut i vildmarken på semester var att han hade hjärtat sprängfyllt med Dusty Springfield.

Och sämre saker än så kan man ju ha hjärtat fyllt med när man är på semester.

Dusty var inte bara den definitiva rollmodellen för alla efterföljande popsångerskor, hon var en välsignad gåva från gudarna.

Hon älskades inte bara av sin publik, hon älskades också av de låtskrivare vars alster hon tog sig an. Kanske för att hon var så noggrann, så enormt kräsen. Självaste Carole King sa:

- Hundratals artister spelade in våra låtar, men ingen tolkade dem så bra som Dusty. Hennes version av «Goin' Back» är så vacker att den krossar mitt hjärta, gång på gång.

Dustys karriär kantades av just sådana oantastliga, ouppnåeliga låttolkningar. Hon är djupt, djupt saknad.

Jag gräver själv ner mig i den nyutkomna, fantastiska samlingen «Gold« (Universal), med mer än 50 välvalda nedslag i en produktion så bred och så djup att den får de flesta andra sångares gärningar att blekna.

«Goin' Back» kommer som spår nummer 14, innan dess har jag passerat «I Only Want To Be With You», «Stay Awhile», «I Just Don't Know What To Do With Myself», «Losing You», «Some Of Your Lovin'», «Little By Little» och «You Don't Have To Say You Love Me» och känt hur även mitt hjärta har krossats, gång på gång.

Men det är när jag i den kronologiska ordningen når spår 28 som jag inser att jag befinner mig i den tidsperiod då Dusty var som allra mest oantastlig. Spår 28 är «Son Of A Preacher Man« från albumet , inspelat på hösten 1968. Ytterligare fyra spår från albumet följer, bland andra Carole Kings och Gerry Goffins «Don't Forget About Me», men det hade inte varit fel att inkludera alla albumets elva spår. Då hade vi fått ytterligare tre utsökta tolkningar av Goffin/King-låtar.

«Dusty In Memphis» är ett magiskt album, men det var extremt svårt att spela in. Dusty kom till Memphis. Och frös till is.

Producent Jerry Wexler visade henne, i all välmening, precis var Wilson Pickett hade stått när han sjöng in «I'm A Midnight Mover». Dusty fick panik. Och Wexler pratade oavbrutet om en av sina andra artister, Aretha Franklin. Dusty blev livrädd. Vilket hon i efterhand erkände:

- Jerry talade inte om något annat än Aretha, och jag kände mig fullständigt skräckslagen. Och finns det en sak som hämmar god sång, så är det skräck. Jag gömde min skräck i smärta. Jag gjorde Jerry vansinnig.

Vad Wexler inte riktigt förstod var hur mycket Dusty och många andra på den brittiska musikscenen beundrade och på avstånd avgudade de svarta artister som han själv hade runt omkring sig varje dag.

Dusty hade redan från början med säker hand plockat pärlor ur den svarta musikskatten. På hennes debutalbum från 1964 finns låtar av både Ray Charles och Holland-Dozier-Holland och hon gör utmärkta tolkningar av Inez Foxx' «Mockingbird», flera Shirelles-låtar och några av Dionne Warwicks mest majestätiska ballader.

Cliff Richard kallade henne, säkert med en blandning av skräck och förtjusning, för «en vit negress».

Dusty är den mest övertygande vita soulsångerska popvärlden någonsin sett. Och hon blev det utan att ens försöka låta svart. Rösten var helt hennes egen. Hon älskade svart musik, men hon gjorde det så innerligt att hon aldrig kom på tanken att plagiera.

«Gold»

Rösten var så otyglat emotionell att den i början av karriären ofta var precis på gräsen till att spricka och kollapsa. Ändå fanns det i den en blandning av intensiv njutning och total kontroll hon senare skulle finslipa till perfektion. Hon balanserade den smärta och den isolering som fanns i rösten på ett sätt som bara en riktigt stor sångare klarar av. Det är där vi hittar hennes speciella själ.

Och det är Memphis-albumet som gnistrar allra mest förföriskt. Känslorna antyds istället för att affischeras, nyanser och färger smygs på lyssnaren. Mjukheten i hennes röst ger en ny styrka och övertygelse. Den sexuella laddningen är påtaglig, självsäker och inbjudande. Samtidigt som här finns ett starkt emotionellt djup även åt andra hållet - den förtvivlan och desperation som genomsyrar avslutande «I Can't Make It Alone» är oerhört påtaglig. När Dusty mot slutet av låten släpper ifrån sig ett vädjande «oh, help me» inbillar jag mig att det känns långt in i alla som lyssnar. Sällan har hon sjungit så bra.

Inspelningen gjordes i American Studios i Memphis. Och musikerna där hade inga svårigheter med de ovanligt avancerade arrangemangen och harmonierna, så bakgrunderna var färdiga på en vecka. Det var efter det som orosmolnen på allvar tornade upp sig. I sin självbiografi «Rhythm And The Blues» slår Wexler fast att den fortsatta inspelningen var «ett helvete» och fortsätter:

- Dusty var inget annat än avslitna nervtrådar och neuroser. Hon vägrade att testsjunga, vilket gjorde det oerhört svårt för oss att bygga upp arrangemangen. Hon vägrade att sjunga överhuvudtaget.

Hans berättelse om Dustys monumentala osäkerhet stöds av att titta på Dustys TV-framträdanden under sextiotalet, som ofta visar en kvinna med paniken lurande precis under ytan. Obekväm i sin offentliga roll och kvinnlighet; gömd bakom gräsligt fula och heltäckande kläder, hopplösa peruker och en make up som mer än något annat känns som en maskering. (Det sägs att hon aldrig tvättade bort sin mascara, bara lade på nya lager.) Hon ser konstant ut som om hon önskade att hon vore någon helt annanstans.

«Dusty In Memphis»

Wexler har berättat att man aldrig förväntade sig att Dusty skulle dyka upp i tid till inspelningarna; för att hon ägnade flera timmar åt sin make up innan hon vågade stiga in i studion. "Hennes make up var en lektion i laminering".

Och det fanns en förklaring. I Warren Zanes underhållande bok «Dusty In Memphis» säger hennes nära väninna och manager Vicki Wickham:

- Hon var helt enkelt en blyg, undanglidande person som hellre satt vid köksbordet än rörde sig i offentligheten.

Hon skulle så småningom lämna ett England som blivit allt för trångt och inskränkt. Ett England som var på väg att förpassa hennes karriär till en otröstlig karusell av små, flottiga klubbar i norr och fjantiga julföreställningar i London. Ett England som var mer intresserat av att diskutera om hon var lesbisk än om hon var lycklig.

Hennes uppenbara vilsenhet och olycka gör Memphis-inspelningens totala briljans än mer imponerande. Men det var alltså på ett hår att den genomfördes över huvud taget. Det slutade med att Dusty så småningom gjorde sina sångpålägg i New York, inte i Memphis.

- Spelet mellan mig och Dusty var besvärligt, berättar Wexler vidare i sin bok. Sångare skriker alltid efter högre volym i sina hörlurar; min metod är att skruva ner volymen istället, för att de själva ska sjunga kraftigare. Med Dusty blev det så att hon tvingade mig att höja volymen i hennes hörlurar så mycket att hon inte ens kunde höra sig själv. Vid ett tillfälle kastade hon ett askfat efter mig.

Men resultatet är som sagt en klassiker. Oavsett hur den har tillkommit.

Bakgrunderna är utsökta; smakfulla och nyanserade och ändå fyllda med sensuell soulkänsla. Dowd och Mardins arrangemang är sofistikerade, men också djärva och stundtals överraskande. Och med The Sweet Inspirations gospeldränkta sång bakom sig väljer Dusty att ännu mer tona ner det «svarta» uttrycket i sin röst. Hon är svalare, håller tillbaka istället för att trycka på med hela känsloregistret, och blir på ett konstigt vis än mer sensuell och besjälad just därför. Känslorna antyds istället för att affischeras, nyanser och färger smygs på lyssnaren. Mjukheten ger en ny styrka och övertygelse. Den sexuella laddningen är påtaglig, självsäker och inbjudande. Inte minst i min favorit «Son Of A Preacher Man».

The only one who could ever reach me
was the son of a preacher man
The only boy who could ever teach me
was the son of a preacher man
Say what
He was
Oooh ... yes he was

Laddningen är omedelbar, elektrisk, oemotståndlig.

He kiss and tell me everything's all right
Can I get away again tonight?

Det är också tydligt att utbytet knappast är enkelriktat. Textraden «learnin' from each other's knowing» signalerar att prästsonen Billy Ray också fick lära sig ett och annat.

Singeln blev Dustys största amerikanska hit sedan «You Don't Have to Say You Love Me» mer än två år tidigare.

Och mitt budskap är kristallklart: när ni är färdiga med «Gold» går ni genast och köper «Dusty In Memphis«. Den kostar er så där en femtiolapp.

Det kan vara den bästa investering ni gör i livet.

Les mer musikk her

Les plateanmeldelser her

Les Full av fuzz her

Les Lennart her

Les Blues Groove her

Les Lyttelua her

Finn alt innen musikk på Startsiden